Dagens ögonblick

Alldeles nyss stod A i dörröppningen och pratade. Medan han pratar lägger han upp handen mot dörrkarmen så att armen sträcks ut framför ansiktet. Och mitt emellan två meningar pussar han, helt spontant och utan att tänka på det, ljudligt sig själv på överarmen, varpå han direkt ser jätteförvånad ut och utbrister: "Men! Såg du vad jag gjorde? Det var ju jättekonstigt, varför gjorde jag så?!"
Och det kan man ju onekligen fråga sig.

En Steffo-spya och ett tips

Så, snålar till mig både bredband och lunch hos mamma idag. Det här har jag tänkt på de senaste dagarna. I korthet.

1. Steffo. Vilken jäkla kille. Tv4's morgonsoffa igår: en kock plus assistent som ska vara utomordentligt skickliga på sitt område serverar Steffo och hans kvinnliga programledarkollega sushi.
Att Steffo är en hungrig prick visste vi.
Att sushi skulle ta den hungern till nya höjder anade man väl aldrig. Inte en lugn stund fick han. Understruket av hans kollegas försynta anmärkning att sushi kanske inte var hennes kopp te. Desto mer till mig, lyste ur Steffos ögon medan han sträckte sig långt över bordet med pinnarna i högsta hugg.
Kock-damen berättar om rätterna och uttalar wasabi med en något överraskande men whatever betoning på första a´t.
Steffo: "Du säger wasabi. Det är väl onödigt när det heter wasaaabi."
Kock-damen berättar att för att göra sushin rättvisa ska sushi-biten vändas så att det är fisken som doppas i soyan, inte riset.
Steffo: "Varför det?! Ingen gör ju så!"
Lite senare berättar Malou (en annan sjukt ocharmig tv4-personlighet) att hon bjuder på barnstjärnor i sitt (förskräckliga) program Efter 10 och hon har bjudit in Anton Glanzelius i egenskap av urvuxen barnskådis.
Steffo: "Bjudit in Anton Glanzelius? Men han sitter ju här ovanför i huset! Vi kan också bjuda in Anton!"
Var sitter Steffos skoskav nånstans?! 30+ listade sina värsta människor och har Tv4´s samlade kår på en plats. Snart skriver jag också under på det.

2. KÖP DEN HÄR:

Jätte. Jätte. Roligt. Passar på att rekommendera övriga böcker om Kurt också. Han är kung.

3. Föräldragrupp. Hade både en och två barnvagnsmaffiafördom. Har alltid uttalat mammagrupp med en elakartad krökning av läppen.
Ser mig själv skriva på maillistan för framtida promenader tillsammans. Där ser man.
Jag måste smälta vad jag känner inför hela grejen. Återkommer om det.

4. Det var med hälsan som insats den här En om dan kom till, då min rekvisita gav mig både svidande och svullna ögonlock och ett kort men jobbigt astmaliknande tillstånd. Allt för konsten.

Meddelande från skogen

Det är allvarligt störigt att vara utan bredband. Trodde inte jag skulle störa mig så mycket. Tji fick jag, här inser man ett och annat om sig själv... Jämmer och död, jag som alltid predikat det analoga levernet.
Borde anat att det där med fotolabb och hemtelefon inte funkar hur gärna man än vill.
Mamma fyller år. Jag äter tårta med ena handen och klappar efterlängtade Äpplet med andra.
Snart så, snart... Då ska jag berätta om föräldragrupp och hur man blir som man inte trodde att man skulle.

Projekt; En om dan har ett romantiskt tema den här veckan.

Klant-jag och några bilder

Det får bli lite hipp som happ nu när jag, som sagt, manövrerat ut vårt bredband lite smidigt sådär. Sjukt irriterande. Har gett mig på surf i mobilen vilket resulterade i det förra något tvivelaktiga titel-baserade inlägget plus att min mobil för egen maskin skapat en helt ny blogg som jag tydligen har nu. Stay tuned för att se fortsättningen på spektaklet.
Här är några av helgens En om dan:

Här skulle det funnits ett ordentligt inlägg om inte vi shabblat bort vårt bredbandsabonemang och om jag förstod hur man fick upp textrutan i mobilen

En kupp och ett slut

Blogger iscensatte någon slags kupp mot mig för en stund sen i form av teckensnitt-vägran. Halva inlägget som det skulle, halva i ett teckensnitt jag aldrig sett förr, än mindre valt själv. Det hela fortgick med sån envishet att jag helt sonika fick radera hela inlägget.
Så om det var någon som råkade förbi under pågående strid så fick den sig ett litet bubblarinlägg fullspäckat med snaskiga fördomar om författaren Sapphire och dennas (dennes?) roman Push.

Eftersom jag inte tänker återupprepa den dåliga karaktär som genomsyrade den fördomsfulla och helt ogrundade svadan, kan jag istället tala om att jag nyss läste och grinade mig igenom slutet på "Boktjuven". Riktigt. Riktigt. Bra.

15.13

Hänt innan lunch

(Jag har en grej för hår och sudd just nu. Den går kanske över snart.)

Väderbiten

Med risk för att låta way över mina snart 30 så finns det ta mig tusan inga dåliga väder.

There. I said it.
Det regnar, det är gråblött, ett sånt där konstigt softat disljus.
Jag tar mig an Projektet: En om dan med iver. Laddar vagnen med lagom trött barn och kamera, mig med nya visions-parkan och gummistövlar, mössa. Går rundan, vilken tar tre gånger så lång tid för att jag lufsar runt i skogen och fotar och sen väg#1 med misslyckat försök till kaffepaus hos mamma.
När jag går hem är parkas blöt, vagnen är blöt, världen är blöt. Och det är grymt, ingenting är lite obekvämt, inga förrymda regndroppar innanför kragen, inget snor, inga frusna fingrar.
Idag lyckades jag med konststycket: bara mys i regn.

Gråblöt dags musik

Så här låter vår tisdagsmorgon. "Goosebombs" sa en som kommenterat klippet på youtube. Kunde inte sagt det bättre själv.

Projektsjösättning

Jag hade tänkt komma med bildbevis för att saker i mörker inte är samma som på dagen fast utan ljus. Men jag hann inte. Det blev mörkt igen.

För att inte bli kreativt utarmad har jag, egentligen utan att märka det, lanserat Projekt: en om dan. Jag ska ta en bild om dagen. Hur det går till eller om den redovisas eller inte spelar ingen roll. Gårdagens finns att beskåda här (dream och fall). Här är dagens:

Rädslan i svartögat

Jag tränar på att inte vara mörkrädd. Så jag gick ut med soporna och hämtade ett äpple för en stund sen. Det här är vad jag såg:








Det är inte alls precis samma som på dagen fast utan ljus. Det var bara ljug. Men när man inser det är man förhoppningsvis ganska stor och lite modig.
Jag jobbar på det.

En dag full av treats

Eftersom det är lätt att känna sig... inte så snygg så här post-graviditet så provar jag en ny grej: volang.
"Välkommen till mer volang i vardagen", sa expediten när jag införskaffade den här kreationen:

Det funkar ganska bra.
Dessutom var jag hos frisören idag så kronan sitter på verket.
Plus att min mamma hade spanat in en vinterjacka som hon tyckte att jag skulle ha och som jag fick i för tidig födelsedagspresent/julklapp. Det är en jättefin fodrad parka som hon hade haft någon slags vision om att jag skulle ha när jag "går här på vägarna" (alltså: rundan, väg#1, väg#2 och världen nedanför backen). Imorgon ska jag provköra den.
Inte nog med allt detta. Vi fikade hos pappa och fick bulle, glass och praliner.
Och man är väl inte den som är den.

Allmän lista över dagen

1: Vi bor på en udde, på en höjd. Ska man till oss måste man upp för en både lång och brant backe. Det gör att våra promenader begränsas till just vår udde. Jag vågar inte ta mig ner för backen av rädsla för att inte komma upp igen utan att ringa bärgare för både mig och vagn. Så, här uppe hos oss har jag alltså; 1 runda som går runt och två vägar som går fram och tillbaka, varav en bjuder på kaffepaus hemma hos min mamma om man vill.
Dagens ekvation: runda+väg#1+runda.

2: Häng med kompis från förr och hennes två sprillans nya tvillingar. Orutinerad mamma-hängare som jag är hade jag redan gått promenad. Fortfarande grön i det här levernet tydligen.

3: Mamma-häng = bulle!

4: Bullarna ryker den dag jag tar mig ner/upp för backen.

5: Idag har jag åter igen påmints om hur grymt det var att flytta från stan och hit. Inte av nån speciell anledning, jag har bara tänkt på det flera gånger.

6: Mitt perspektiv på livet och vardagen har blivit ganska mycket snävare. Bubblan synligare och mer oberörd. Skönt. Mer Ferdinand. Mer korkek.

7: Den här killen, han är lite på sniskan:

Tiden & Tanten

Idag mötte jag en tant i blomsterhandeln som talade om för mig att när hon hade småbarn, på 40-talet ungefär skulle jag gissa, så sa hennes man alltid till henne: "Glöm inte att titta på henne!" Hon tog om hand, och han satt lutad över deras lilla solstråle och tittade och tittade. Hennes poäng var ju, uppfriskande nog, inte att han satt på rumpan medan hon städade, fejade och bytte blöja utan att han faktiskt hade närvaro att njuta av deras lilla medan hon fortfarande var just det; liten. "Den där tiden försvann ju så här", sa tanten och knäppte med fingrarna. "Ja, och de här 11 veckorna har gått så här", sa jag, knäppte med fingrarna och insåg att det var sant.
Tanten inte bara missade att titta ordentligt, hon missade dessutom att höra sin man påpeka och påminna om det.
Jag tänker att på sätt och vis är tiden allt och inget just nu. Hur vi än gör så kommer vi säkert längta tillbaka hit och tycka att det gick för fort. Fördelen vi kan skaffa oss är att åtminstone veta om det. Och, som Anonym så väl uttryckte det i sin kommentar till tidigare inlägg,: stanna upp och beskriva.