Tog bilden genom bilfönstret på väg mot min lista av nyttigheter som skulle betas av. Aldrig har tiden vänts och vritits och sträckts ut och krympt som nu. Jag tänker att jag ska göra en grej, ska bara koka en kopp kaffe först. Så gör jag det och dricker den men när jag ställer koppen i diskhon har det plötsligt gått två dagar. Eller; jag ska skicka in de där papprena men Knappen bajsade grönt i torsdags så det har inte blivit av.
För det är lika mycket den här ledigheten (eller som min bästa kompis poängterade: ordet ledighet är så lagom missvisande för det här varandet), som själva Knappen och hans göranden. Händer något konstigt dras tiden ut och blir låångsam, men när han för första gången griper efter nallen med flit så drar tiden ihop sig och börjar småspringa.
När A frågar om han ätit på länge har jag ibland svårt att svara. Var det innan promenaden eller ställde jag mig nyss upp från sängen där vi ammade?
Det är en ganska bekväm förvirring. Eftersom den inte gör något, eftersom jag har en liten 11 veckors partner in crime :)
Nu ska vi gå ut en stund innan solen går ner och det plötsligt har blivit vår och dags för frukost igen.
8 kommentarer:
Det behövs fler människor som gör såna finfina saker...
Verkligen!
Haha, vilket underbart initiativ!
Jag kan inte förstå att Knappen redan blivit så stor, ser fram emot att träffa min lill-Kusin otroligt! Hoppas ni mår bra alla tre! Massa kärlek till er!
rakt in i bröstkorgen. mamman och knappen. bilden av oövervinnerlig kärlek och förrvirring i ultra-rapid. hag blir så liten, så liten.
Filippa: Vi längtar efter dig!
Anonym: Det är en sån period man efteråt minns inte som en serie händelser utan som ett tillstånd. Det sköna är att kunna göra den synlig, genom att tex blogga om det, utan att spräcka bubblan. Också det Knappens förtjänst :)
Jag förstår exakt vad du menar.
Min bubbla är samma som din, och din text ger mig samma perspektiv. Allt snurrar, låter, reverberar, klingar, slungas och far fram i en mäktig fart. Skulle man vara medveten om allt som man går igenom och hur mycket man utvecklas/försummar den första tiden så skulle man antaglugen bli tokig. Men att då och då stanna upp och beskriva - för sig själv eller för någon annan - hur man känner och vart känslorna tar en, ger en ny styrka och ny ödmjukhet inför sitt liv och sin familj. En ny, förstärkt ryggrad för nästa utmaning.
Precis så! Du beskriver det jättebra. Vår bvc-tant sa: Visst är det som att man har två tideräkningar? Den ena jättesnabb, den andra jättlångsam. Men du säger det bättre. Och förvirringsbubblan. I början blev jag irriterad på att jag inte hade koll eller hann med, nu gillar jag det. Det gäller bara att inte bli rädd för den snabba tideräkningen.
Anonym: Precis. Det är nog en jätteviktig nyckel i allt det här; att stanna upp och beskriva, som du säger. Både bra och dåliga saker. Ofta glömmer jag det och då är A där och påminner: "Jag ser att du känner nåt, berätta." Det är så skönt! Speciellt om det är nåt som känns jobbigt; bara att han ser det gör ju att det hela blir hälften så jobbigt!
Jag bara hoppas att jag kan göra samma för honom! Och
(Anna:) att våga låta saker vara. Om det så är disk eller en kompis man inte hört av sig till på länge så är det okej. De här månaderna har man dispans, det är jag/vi och bebis, inget/ingen annan kan ha några claims på oss eller vårat.
Oj, vad det börjar rycka i inläggs-tarmen... :)
Skicka en kommentar