När jag går igenom mina gamla bilder tänker jag att de är som en alldeles egen höst. Snickarboden som stått orörd i 15 år, fortfarande med spillspik på det cementerade golvet, penslar med skaften upp i syltburkar med lacknafta, en fiskelina ihoptrasslad på bänken.
Någon har arbetat här, sedan ställt sig upp och gått och inte kommit tillbaka. Kvar hänger verktygen och rostar, förvandlas långsamt till ett annat slags grenverk. Lämnat, avlövat.
Sedan kom vi. Och jag dokumenterade omsorgsfullt oredan och ordningen, för att den var vacker och en dag helt säkert skulle försvinna. För min hand, eller någon annans.
Fler lövlösa foton finnes här.
4 kommentarer:
Väldigt vackra foton (och text)!
Tack, vad roligt! Jag blev faktiskt själv lite pepp när jag hittade dem ;)
älskar. så fina fotografier och fina ord. vill träffa er allihop snart! kramar.
Och vi vill träffa er!!
Skicka en kommentar