Förlamning och en begravning

Just nu är tillvaron lite on hold. Lagom till att jag jobbade min sista dag och lökmånaden skulle ta vid, full av soff/solhäng och böcker, råkar jag ut för halv ansiktsförlamning. Idag ska jag till vårdcentralen för att slutgiltigt utesluta borelia vilket i så fall skulle betyda att den helt omöjliga och inför vetenskapen oförståeliga diagnosen Bells pares styr den här skutan. Att vara på sniskan ett tag kan väl vara okej, det är jätteplåstret med plastkupan över ögat för att förhindra uttorkning som är det riktigt sura äpplet. Som att ha en sjöstjärna klistrad över ögat. Hela tiden.
Det hela får mig dessutom att se ut som en galen professor korsbefruktad med den grekiska mytologins enögda cykloper.
Det braiga i frågan är att jag vid besöket på sös-akuten, med A´s bergfasta hjälp, genom-och-överlevde ett ryggprov: kanyl mellan ryggkotorna-style. Visserligen med bedövning som i efterhand ju egentligen var värre än själva provet men det var själva tanken på grottandet inuti ryggraden i vaket tillstånd som slog an på paniksträngen. Men behållningen var, så här i den stundande förlossningens tider, skönt att ha gjort det och att jag i det läget var mottaglig för A´s ovärdeliga support.

Så vi får väl se hur det blir med alla de där böckerna jag skulle grotta ner mig i juli igenom. När jag, nu i ordentligt reducerad takt, tagit mig igenom Jasper Ffordes "The Eyre Affair" (som av någon anledning inte kan hålla min koncentration uppe, utan att för den skull vara dålig på nåt sätt) så väntar Paul Austers "Oracle night" som jag ser fram emot med förnyat hopp då jag inte tidigare lyckats greppa nämnda författares påstådda storhet.

Tråkiga nyheter nådde mig nyss dock: En låt om dagen... drar sin sista suck. Jag hedrar Crispet och hans sköna stil på En låt... med den här bilden. Man ska lägga av när man är på topp, har jag hört ;)