Slut på dag.

Jag skulle ju blogga mig genom matchen twitter-style men min 3G funkade inte så jag är ledsen men ni missade den. Sen skulle jag försöka i efterhand när vi kommit hem men jag blir så sjösjuk av hotellkorridoren att jag måste sova nu. På riktigt, jag blir sjösjuk av hotellet. God natt, Göteborg. Jag gillar dig.

1 timme kvar till puck. (säger man så?)

Övar mina supportermoves, tränar upp rösten: Lets go Rangers!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En grej med jobbet bara.

Var på en sån här bokhandelskväll igår på Nalen. Middag i tjusiga stora salen och en massa förlag som presenterade höstens utgivning. Jag ville ta en massa bilder på det vackra taket, den roliga och varma Majgull Axelsson, min chef som blev kär i en kulturfarbror i vanlig ordning, Guillous fru som var en kopia av honom själv, charmiga Susanna Alakoski och en annan som absolut borde ha tackat nej; en av butikscheferna sammanfattade "vissa författare borde förbjudas att prata om sina egna böcker". Men det kändes fånigt att dra upp telefonen där. Vi skulle ju trots allt vara professionella bokhandlare, inte storögda fans.
Gratisglupska fans blev vi iallafall när godisbordet plockades fram och vi fick fylla påsar med läsexemplar av tex de här:

Fint som snus är det ibland (ofta. för det mesta). I boklådan.

Så himla fint.

Jag tänkte att jag skulle lägga upp en bild på när jag ler stort och fint för att riktigt visa er hur glad jag blev över alla Göteborgstips ni kom med. Men eftersom jag är den enda i den här familjen som använder kamera så fanns det inga sådana, trots tusentals bilder i arkivet. Alla bilder på mig har jag tagit själv och ser således så klart "svår" eller "tuff" ut. Till exempel så här, när jag helt vanligt ligger och pöser över en sängkant.

Eller den här, när jag gör något slags dangerous face.

Det är inga glada miner det. Men det jag vill säga är att även om vår Göteborgsresa blir så snabb att vi knappt hinner äta varmkorv på macken så är ni så himla grymma som tagit er tid att lämna ett tips eller två eller fem! Tack snälla, ni är bäst!

USA har typ dött eller nåt.

Idag på P4 Extra pratade Lotta Bromé och Skavlan om att alla minns vad de höll på med när de nåddes av beskedet att Michael Jackson dött. Skavlan satt i sin fjällstuga och förvandlade genast sin 15-åriga dotter till ett Jackson-fan.
Jag har ingen jefla aning om vad jag gjorde. Men jag minns att jag tänkte att det var en stjärna som slocknade långt efter att den föll.

Däremot minns jag vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag, Kråkan och min barndomskompis Helene höll på att måla om mitt sovrum i min första egna lägenhet. När jag skulle flytta in där anlitade min pappa en målargubbe vi bodde granne med på landet att göra jobbet. Jag var 18, gillade murriga saker och ville ha mörkblått i sovrummet. Målargubben, som hade ett halvt liv i branschen bakom sig och därför automatiskt visste bäst sa: Det blir för mörkt, du måste ha ljusare.
- Nej, sa jag. Jag vill ha mörkblått.
- Det blir för mörkt, sa målargubben.
- So be it. Mörkblått, tack.

Två veckor senare var det inflytt och förväntansfull klev jag in i... mitt nya babyblå sovrum. Jag hatade den där färgen med sådan intensitet att när vi två år senare, den 11 september 2001, skulle måla om och hade vänt upp och ner på rummet satt jag på en pall med militärgrön sjal om håret och mådde illa.
Färgen tog hur som helst slut och när jag klev in på byggvaruhuset haffades jag direkt av en personalperson som frågade om jag lyssnat på radio på vägen dit:
- USA har typ dött eller nåt!
Jag släpade färgen till bilen, slog på radion och körde tillbaka in till stan medans hakan dinglade farligt nära golvet och väl hemma dumpade jag färgen i hallen, gick raka vägen och satte på tvn där vi sen fastnade i flera timmar framför torn som föll torn som föll torn som föll. Helene somnade och jag och Kråkan glodde på varandra och kippade med munnarna.

Så var det.
Så sorry, Michael. Jag minns hur jag flög genom lägenheten för att trycka på videons rec-knapp när Black or white kom på MTV i mina unga tonår, men jag minns inte när du dog. Och vet du vad, det förra är faktiskt bättre. För du är borta men det finns andra knappar nu att trycka på. Och en av dem är den här:

Fortsätter att kapa saker på fejjan.

källa

Mina bästa stunder.

När jag petar mig i ögat med en banan. Det ögonblicket.

Åka/drömma/längta/leka/köpa tåg.

Tänkte jag skulle kolla upp vad det kostar att åka tåg till Göteborg. För att det sparar tid och för att jag när en konstant längtan efter tåg. Gå genom vagnarna, köpa kaffe, ha sin plats, läsa bok, vara i resevakum och knappt kunna greppa att alla de människor och hus, åkrar, skogar och städer man passerar faktiskt innehåller liv som pågår just nu, lunkar på i vardagen helt ovetande om att det sitter någon på ett tåg och tänker på just dem, fast hon inte vet vilka dem är eller hur dem ser ut eller om blommorna fortfarande står sig i deras fönster.

Ja. De blir väldigt stora, tankarna, när jag tänker på tåg.
Men allvarligt. Fyratusenkronor?
Sj. Vet du hur många såna här tåg jag skulle kunna få för det?

Inte jag heller. Men det är skitmånga.

Göteborgarna har ordet!

När jag var 17 skulle jag följa med min dåvarande pojkvän och hans syster med sambo till Göteborg på deras årliga Lisebergsbesök. Vi skulle åka bil ner, tälta en natt, gå på tivoli och åka hem igen. Jag hade svårt för den där systern. Hon hade ett sätt att konstant påminna oss om att hon var syster till mitt ex, på ett nästan desperat sätt, gärna med klappar och kramar så till den grad att hon snarare verkade livrädd att de helt plötsligt skulle sluta vara syskon. Men jag svalde min motvilja och tackade ja till att följa med. Och sånt brukar ju gå... sådär. Innan vi ens hunnit ur Stockholms södra förorter hade jag utvecklat århundradets åksjuka som satt som en kil mellan ögonen genom alla de 36 timmarna vi var borta. Göteborg försvann i en dimma av ångest och hemlängtan.
Men nu ska Gbg få en ny, om än kortvarig, chans. På fredag åker jag och A ner för att se New York Rangers träningsmatch mot Frölunda. Att se Rangers live är en av A's stora drömmar och då räcker såklart inte premiären på globen nästa vecka så träningsmatch it is. Jag kommer att vara den mest okunniga entusiasten på hela arenan men Henke är tuff och jag är glad så det ska nog gå bra. Men vi har en kväll och en förmiddag att fördriva. Så hjälp oss nu; var ska vi äta, var ska vi fika, vart måste vi gå, var ska vi bo?!

Köpa in köpa ut.

Idag ska jag köpa saker.
Den här kjolen tex.
Och "Winter's bone" av Daniel Woodrell
och "The hunger games" av Suzanne Collins.
Jag frossar i höst och blir köpgalen. Men vad ska jag göra, jag har ju väntat på det här hela året. Är det någon gång Äpplet skulle riskera att trilla dit på modebloggande så är det nu. Men det blir inget med det. Jag har ju projekt ingen-tv-(nästan) och ska läsa massa böcker och bli smart. (eftersom man inte kan vara modeintresserad och smart samtidigt, har jag hört.)

oktober 2010.

Dagens bild.

Hopp i tonårshyllan.

Boven i mitt drama är tv'n. Om den står på i början av kvällen så är det kört. Så eftersom jag slackar efter i min läsning så har jag sjösatt projekt ingen-tv-(nästan). Än så länge går det ganska bra. Har lyckats läsa ut Jenny Jägerfelds "Här ligger jag och blöder" äntligen och det var ett mycket bra initiativ. Tack Linn! Jag håller med dig om att den var en välkomponerad blandning av Sanne Näslings "Kapitulera omedelbart eller dö"s kvickhet och nattsvarta syrlighet och en något mer realistisk tonårsangst.
Hade tänkt läsa Martin Jerns "Affektion" men 20 sidor in känner jag att det får räcka med trasiga tonåringar ett tag.
Apropå Jern. När jag var 14 fick jag en dikt publicerad på Idag-sidan i DN. Samma dag publicerades också en dikt av en Martin Jern. I sin korta presentation skrev han att han var ung, ville göra film, skriva böcker, göra skillnad, med sådan övertygelse och framtidstro att jag klippte ut det hela och satte upp det på min anslagstavla där det satt i flera år sen. Då och då gled jag med blicken över klippet och undrade om han hade fått göra allt det där som han med sådan självklarhet väntade sig av livet.
2004 hade filmen "Fjorton suger" premiär och då dök hans namn upp igen. Jag kände igen det på ett ögonblick och någonting varmt gick genom kroppen. Han fick göra sin film. Ett par år senare började jag jobba i bokhandeln och där stod den: "Så värt" av Martin Jern. Han fick skriva sin bok.
Två böcker har det blivit, flera filmer både som regissör, producent med eget bolag och manusförfattare. Jag har inte sett en enda och nu lägger jag alltså ifrån mig "Affektion" oläst så länge men den där svartvita bilden på en tonårig Martin Jern full av tillförsikt, urklippt ur en DN på ett flickrum i början av 90-talet, den kommer jag säkert alltid ha kvar. Som ett litet välbehövligt bevis på att allt är möjligt. Bara man vill och vågar.

I-landsproblem 2.0

Jag ligger vaken på nätterna och tänker att det som håller en vaken om nätterna tål att tänkas på. För vissa är det livsavgörande beslut. För andra ångest. För mig fasadfärg. Och det måste väl vara okej, eller?
Jag och A har precis avslutat en diskussion om den beslutsångest de oändliga möjligheterna föder. Startgropen är grävd, husleverantören borrar ner tårna i gruset, snickarna vässar sin teknik. Och jag får stora fasadfärgsskälvan.
A är förstående och pedagogisk och låter mig älta ett tag innan han slår ut med handen mot lägenheten och säger att så där och så där hade inte vi gjort kanske men det är ju skitfint och vi vill ju bo här ändå! Ingenting är hela världen.
Men det är lite svårt med perspektivet ibland när det alltid finns ett papper man glömt att skriva på, ett telefonsamtal någon förväntar sig, när man är på-väg-in-i-trotsåldern-föräldertrött, bilen skulle varit på service för månader sedan, huset ska tömmas och armarna är tunga som bly och barn svälter i världen. Då blir det lite så här. Uppochner och ändå mitt i.

K G.

Hittade på fejjan. Var tvungen att sno den.

A recenserar mina val.

A hatar grapefrukt. Så häromdagen när jag köpt grapefruktjuice påminde jag honom om att den stod i kylen så att han inte skulle ta fel till frukosten. Det gick bra till en början. Så igår kväll drog han tankspritt till sig mitt glas från bordet och svepte en klunk. Skådespelet, folket, skådespelet. Hela ansiktet förvreds på en tiondels sekund, han viftade med armarna, grimaserade och begravde ansiktet i händerna, väste mellan fingrarna:
- Arrgh! Vem dricker det där?!
- Jag. Det är gott!
Han knep ihop ögonen och knycklade samman hela ansiktet.
- Vilken sorts människa gillar det där?!
Så lyfte han bort händerna, öppnade kisande två rödsprängda ögon och kved:
- Jag vill gråta.
- Näe, inte gråta. Gott!

Imorse väckte jag honom, vi pratade en stund men det var inte förrän han kom ut ur duschen som han var vaken nog att lägga märke till min senaste höstshopping.
- Vilken horribel skjorta du har på dig!
- Ja! Ful, va? Jag gillar den!
- Den ser ut som en... spya.
- Ja, en spya av polohästar!
Han drog handduken om midjan.
- Först juicen och sen den där skjortan. Det är någon på huvudkontoret som inte vill vara med längre.

Kan hända. Jag tänker hur som helst gå all in på hösten!