Gräver bland gamla En om dan. Gillar den här. Sofia goes Alice Springs.
onsdag 13 oktober 2010
måndag 11 oktober 2010
Om när det gör ont
Igår åkte jag till Nacka Byggnadsvård för att frossa i gammalt järnskrot, fotogenlampor med porslinskupa och omaka skåpsknoppar. Jag kom till parkeringen. Då trillade en liten liten pluttkille (kanske max 2 år) i trappan utanför och en fontän av blod började spruta ur näsan. Pappan kom rusande och försökte torka och torka och trösta och trösta lilleplutt som bara skrek värre och värre och fäktade och slog omkring sig och snart var det blod i pannan och i håret och på tröjan och på mamma. Snabbt som ögat var det fullt med snällt folk som hjälpte till så jag satte mig i bilen och åkte därifrån på en gång, slog As nummer på telefonen och började storgrina.
Hur ska man hålla ihop den dagen det är ens egen unge som slår sig blodig?
Hur ska man hålla ihop den dagen det är ens egen unge som slår sig blodig?
lördag 9 oktober 2010
Den galopperande ångesten
Cinderalley skrev häromdagen om att hon kanske ska börja rida igen, därborta i San Diego där hon bor under palmer och solsken. Det låter fantastiskt och hemskt. När jag skulle kommentera hennes inlägg kom mina ridskoleår tillbaka med full galopperande ångest.
Det var fantastiskt på ridskolan. Dofterna, spånet, de stora varma djurkropparna. Ibland kunde jag låtsas att jag var ensam i ridhuset, att hästen var min egen, att hindret vi hoppade var högt och under bar himmel.
Men för att det skulle kännas så var det annat som måste glömmas. Det är få ställen jag varit på i mitt liv som haft ett så uteslutande och kallt socialt klimat som stallet. En svensk kvinnlig författare (som jag glömt namnet på) skriver: "Jag börjar högstadiet. Det är som att kliva in i ett krig."
Så var det i stallet. Där trampade man eller trampades på. Det fanns inga förklarande koder, inga nycklar till hur den oförlåtande hierarkin var uppbyggt, så som det gjorde i skolan.
Det var stalltjejerna och så var det vi andra.
Som små löjtnanter patrullerade stalltjejerna den spånlagda gången, talade högt med bestämda stämmor och kunde när som helst sträcka ut en kritisk hand för att känna efter om vi elever spänt nosgrimman för hårt. De gick så rakt att vi andra slog ner blicken och vek undan. Vi var luft och skräp. Vi som kom en gång i veckan för att trängas utanför kontorsluckan i otålig förväntan inför att kanske få rida favorithästen, vi var oönskade gäster som skulle veta vår plats. Vi skulle inte tro att vi var en självklarhet, vi skulle inte luras att tro att vi visste någonting.
Det kom som en sorgsen lättnad den dag mamma frågade om jag inte skulle sluta med ridningen eftersom jag ju haft ont i magen varenda gång vi skulle åka dit de senaste månaderna.
Senare skaffade min bästis en egen häst och jag kunde ta upp ridningen igen men denna gång på ett annat sätt och utan en armé blodtörstiga 12-åringar.
(På temat: läs Mikebikes otroligt bra inlägg om mellanstadiets vedermödor. Gjorde det häromdagen och har haft gamla spöken i släptåg sen dess.)
Det var fantastiskt på ridskolan. Dofterna, spånet, de stora varma djurkropparna. Ibland kunde jag låtsas att jag var ensam i ridhuset, att hästen var min egen, att hindret vi hoppade var högt och under bar himmel.
Men för att det skulle kännas så var det annat som måste glömmas. Det är få ställen jag varit på i mitt liv som haft ett så uteslutande och kallt socialt klimat som stallet. En svensk kvinnlig författare (som jag glömt namnet på) skriver: "Jag börjar högstadiet. Det är som att kliva in i ett krig."
Så var det i stallet. Där trampade man eller trampades på. Det fanns inga förklarande koder, inga nycklar till hur den oförlåtande hierarkin var uppbyggt, så som det gjorde i skolan.
Det var stalltjejerna och så var det vi andra.
Som små löjtnanter patrullerade stalltjejerna den spånlagda gången, talade högt med bestämda stämmor och kunde när som helst sträcka ut en kritisk hand för att känna efter om vi elever spänt nosgrimman för hårt. De gick så rakt att vi andra slog ner blicken och vek undan. Vi var luft och skräp. Vi som kom en gång i veckan för att trängas utanför kontorsluckan i otålig förväntan inför att kanske få rida favorithästen, vi var oönskade gäster som skulle veta vår plats. Vi skulle inte tro att vi var en självklarhet, vi skulle inte luras att tro att vi visste någonting.
Det kom som en sorgsen lättnad den dag mamma frågade om jag inte skulle sluta med ridningen eftersom jag ju haft ont i magen varenda gång vi skulle åka dit de senaste månaderna.
Senare skaffade min bästis en egen häst och jag kunde ta upp ridningen igen men denna gång på ett annat sätt och utan en armé blodtörstiga 12-åringar.
(På temat: läs Mikebikes otroligt bra inlägg om mellanstadiets vedermödor. Gjorde det häromdagen och har haft gamla spöken i släptåg sen dess.)
torsdag 7 oktober 2010
Om Tori och en resa i mörker
I somras skrev jag ett inlägg om att åka till Finland och gå på Tori Amos-konsert. Här skriver jag om hur jag bokstavligt talat väntat halva livet på detta ögonblick.
Jag följde aldrig upp det där sen. Det blev inget förälskat inlägg om den ultimata spelningen, vilket det faktiskt var. Hade jag fått sätta ihop en spellista med mina tonårs att-dö-för-låtar så hade den sett ut precis som den Tori hade upptejpad framför sig på sin blänkande Bösendorfer. Det var bättre än jag vågat drömma om och jag grinade mig igenom större delen av den timme hon hade på scenen.
Så när jag satt i bilen idag så slog det mig som en blixt från klar himmel: det stämmer ju inte. Jag har ju sett Tori förut. Jag reste till London ensam bara för att gå på Tori Amos-konsert. Hur kunde jag glömma det?
Det regnade, asfalten var svart som en snigel när jag klev ur taxin och ovanför konsertlokalens entré stod med såna där gamla biografskyltbokstäver man kan flytta runt: "Tonight: Tori Amos" och allt kändes så stort och vått och mörkt och jag försökte ta en bild med min mobilkamera men det blev inget bra och jag fimpade och gick in.
Jag satt längst ut näst längst bak på balkong. Lokalen var full, bågnade under publik och anrikt namn. I pausen hade alla sällskap, de drack öl och rökte cigaretter i små klungor och överallt jag gick var det som att stå på utsidan och titta in.
Mörkret minns jag mest. Hur gatan hukade sig under en svängd motorvägspåfart som höjde sig genom luften ovanför. Hur kvarteren runtomkring verkade så svarta, som om konserthuset var en sista utpost innan skuggor och rök tog vid. Känslan av att gå på en liten ö som följde efter mina steg och utanför den: ingenting.
Och efteråt när jag efter orolig väntan hittade en taxi och åkte hem till min engelska vän som låg nerbäddad i sin säng med feber och ett svullet silikonbröst och smsade med en elak pojkvän och hur jag dagen efter lättad letade mig ner i tunnelbanan genom rangliga spiraltrappor och påbörjade resan hem mot Stockholm som plötsligt var underbart tryggt och litet och där varje gata kändes som min alldeles egen.
Jag följde aldrig upp det där sen. Det blev inget förälskat inlägg om den ultimata spelningen, vilket det faktiskt var. Hade jag fått sätta ihop en spellista med mina tonårs att-dö-för-låtar så hade den sett ut precis som den Tori hade upptejpad framför sig på sin blänkande Bösendorfer. Det var bättre än jag vågat drömma om och jag grinade mig igenom större delen av den timme hon hade på scenen.
Så när jag satt i bilen idag så slog det mig som en blixt från klar himmel: det stämmer ju inte. Jag har ju sett Tori förut. Jag reste till London ensam bara för att gå på Tori Amos-konsert. Hur kunde jag glömma det?
Det regnade, asfalten var svart som en snigel när jag klev ur taxin och ovanför konsertlokalens entré stod med såna där gamla biografskyltbokstäver man kan flytta runt: "Tonight: Tori Amos" och allt kändes så stort och vått och mörkt och jag försökte ta en bild med min mobilkamera men det blev inget bra och jag fimpade och gick in.
Jag satt längst ut näst längst bak på balkong. Lokalen var full, bågnade under publik och anrikt namn. I pausen hade alla sällskap, de drack öl och rökte cigaretter i små klungor och överallt jag gick var det som att stå på utsidan och titta in.
Mörkret minns jag mest. Hur gatan hukade sig under en svängd motorvägspåfart som höjde sig genom luften ovanför. Hur kvarteren runtomkring verkade så svarta, som om konserthuset var en sista utpost innan skuggor och rök tog vid. Känslan av att gå på en liten ö som följde efter mina steg och utanför den: ingenting.
Och efteråt när jag efter orolig väntan hittade en taxi och åkte hem till min engelska vän som låg nerbäddad i sin säng med feber och ett svullet silikonbröst och smsade med en elak pojkvän och hur jag dagen efter lättad letade mig ner i tunnelbanan genom rangliga spiraltrappor och påbörjade resan hem mot Stockholm som plötsligt var underbart tryggt och litet och där varje gata kändes som min alldeles egen.
onsdag 6 oktober 2010
måndag 4 oktober 2010
Det stackars barnet.
Igår kväll monterade jag barnspärrar i de sista lådorna i köket. Nu har jag dåligt samvete. Vad besviken han kommer bli...
söndag 3 oktober 2010
Det händer allt för sällan
men det har hänt nu. Både Äpplet och dåren och Disappear here är uppdaterade. Halleluja.
Efter Ikea-besöket.
Allvarligt. Att göra hål i öronen på spädbarn, borde inte det finnas någon lag mot det? Hur fan kan man utsätta ett litet barn för smärta, tillfoga sår på ett barns kropp, av estetiska skäl?! Att tillräckligt små barn inte upplever smärta på samma sätt som en vuxen är ingen ursäkt. Dessutom, tycker jag, har smycken inget på ett småbarns kropp att göra förrän de är stora nog att be om det själva.
Ett till förresten
Pija Lindenbaum är en av mina storfavoriter. "Siv sover vilse" är en underbar, färgstark och lite mystisk historia om konsten att sova över. Siv ska sova över hos nya bästisen Cerisia och där är saker långt ifrån vad de är hemma. Älskar hur författaren använder märkliga perspektiv för att illustrera obehaget och konstigheter.
Boktips en blåsig söndag.
Det här är världens finaste bok av Lotta Geffenblad om Aston som tycker så synd om alla ensamma stenar som ligger och fryser överallt. Illustrationerna är så mjuka och varma och kärleksfulla att jag vill grina. Och så får man den som tecknad film på en dvd också. Och den är, om möjligt, ännu finare!
lördag 2 oktober 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)