Om Mikebike erkänner att han är sen så måste jag erkänna att jag är ännu senare. Men i det här fallet; verkligen bättre sent än aldrig. Läs och kolla hans inlägg här och i hans kommentarsfält hittade jag min favorit, den här:
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
Den blödiga mamman
Jag har blivit den totala svampen när det gäller barns väl och ve. Jag klarar ingenting. Igår var det dokumentär om barnhem i Kina. Jag såg ungefär 20 sekunder, och det är ingen underdrift, innan jag kände hur det svarta ångestmolnet började materialiseras runt huvudet och jag var tvungen att be A byta kanal. Han satt försjunken i sin dator men har tydligen plockat upp det här för kombinationen gråtande barnröst på tv och tonen i min röst när jag sa hans namn räckte för att han redan hade plockat upp fjärrkontrollen innan jag hunnit säga vad jag ville.
När jag var i mina unga 20 läste jag Majgull Axelssons dokumentärroman "Rosario är död" som handlar om barnprostitution på Filippinerna. Jag
gav den sedan till min dåvarande svärmor som var journalist inom tv-världen och 4 barnsmamma. Hon lämnade tillbaka den bara några dagar senare och sa "Jag klarar inte av att läsa det här." Jag blev provocerad och tyckte skoningslöst att det var hennes förbannade skyldighet som omvärldsrapportör att ta i det här. Det vågade jag aldrig säga högt till henne men jag muttrade på kammaren i dagarna tre.
Nu är läget ett annat. Vi får naturligtvis aldrig blunda för vad som händer med barn i världen, vilken jag absolut inte heller tror att hon gjorde, men jag kan förstå tvekan inför att läsa denna väldigt bra men också hemska hemska bok.
Igår är ett talande exempel. Det räcker med en bebis gråt och konceptet ingen förälder för att jag ska bli platt som en överkörd pannkaka.
Lugnar det här någonsin ner sig?
När jag var i mina unga 20 läste jag Majgull Axelssons dokumentärroman "Rosario är död" som handlar om barnprostitution på Filippinerna. Jag
gav den sedan till min dåvarande svärmor som var journalist inom tv-världen och 4 barnsmamma. Hon lämnade tillbaka den bara några dagar senare och sa "Jag klarar inte av att läsa det här." Jag blev provocerad och tyckte skoningslöst att det var hennes förbannade skyldighet som omvärldsrapportör att ta i det här. Det vågade jag aldrig säga högt till henne men jag muttrade på kammaren i dagarna tre.Nu är läget ett annat. Vi får naturligtvis aldrig blunda för vad som händer med barn i världen, vilken jag absolut inte heller tror att hon gjorde, men jag kan förstå tvekan inför att läsa denna väldigt bra men också hemska hemska bok.
Igår är ett talande exempel. Det räcker med en bebis gråt och konceptet ingen förälder för att jag ska bli platt som en överkörd pannkaka.
Lugnar det här någonsin ner sig?
onsdag 28 april 2010
Kreativ Karneval
Kreativ Karneval är ett helt underbart kreativt vattenhål och funkar ungefär som Äpplet och dåren med ett nytt tema varannan vecka att tolka. Men det bästa är att, istället för att som Dåren begränsa sig till en uttrycksform så är alla lika välkomna. Det är fint och knasigt och mörkt och galet och tänkvärt, det som folk gör. Det är ett ställe att bli inspirerad och glad av.
Och idag har jag för första gången bidragit under det fantastiska temat Reta Djuret.
Kolla in det här!
Och idag har jag för första gången bidragit under det fantastiska temat Reta Djuret.
Kolla in det här!
tisdag 27 april 2010
Att vara gnällig kund
Man vill ju inte klaga. Man vill absolut inte vara gnällig kund.
Jag är livrädd för att vara den gnälliga kunden. För att vara suck-och-stön material i fikarummet.
Men jag måste nog inse att jag är det. Även fast jag hellre vill se det som att jag förväntar mig en viss mån av service av personal inom serviceyrken.
Häromdagen var jag tvungen att byta/returnera en grej till Adobe. En retur. Förmodligen en av de vanligaste och mest basala situationerna för ett företag som ägnar sig åt försäljning. Trots det så tog det 2 veckors väntan och 3 samtal med kundtjänst för att få det hela på banan. 2 av 3 personer på kundtjänst gav instruktioner som sedan inte alls visade sig stämma.
När jag sedan ringer för att följa upp och efter en hel del pepp från A tala om att jag är måttligt nöjd med hur det här har gått till, ja, då ursäktar jag mig så klart!
"Alltså, jag vill ju inte vara gnällig kund men..." Vadå gnällig kund? Som A sa: du har varit utan en produkt som du betalat för i flera veckor och förlorat tid som du annars hade lagt ner på att arbeta i det program du faktiskt köpt!
Igår var jag på Zara och stod i kassakön för att köpa ett par byxor som faktiskt inte framkallat ångest. Det var bara en person framför mig och hon skulle göra något återköp och jag vet inte vad. Det tog en liten stund och jag väntade. Medan jag står där så räknar jag till inte mindre än 7 butiksbiträden som passerar kassan. De viker lite kläder, hänger undan saker de ska köpa själva på sin rast, kollar schemat och hänger på kassadisken och väntar på något. Och jag väntar i kön.
Hade det här varit på mitt jobb hade ramaskri utbrutit. Har man inte kund så hjälper man kund som väntar. Oavsett.
Man skulle kunna släppa det här. A skulle sagt: de har ingen koll, okej. Och gått vidare. Och det är det här jag grundar min gnällig-kund-ådra på; att jag inte kan släppa. Jag dagdrömmer om att skälla på någon, skriva ett mail, grabba tag i en kavajkrage. Jag blir så provocerad av det här att det inte ens räcker med att säga till. Jag har ett behov av att skälla.
Och så skäms jag.
Varför ska det vara så jäkla svårt? Hur gör ni?
Jag är livrädd för att vara den gnälliga kunden. För att vara suck-och-stön material i fikarummet.
Men jag måste nog inse att jag är det. Även fast jag hellre vill se det som att jag förväntar mig en viss mån av service av personal inom serviceyrken.
Häromdagen var jag tvungen att byta/returnera en grej till Adobe. En retur. Förmodligen en av de vanligaste och mest basala situationerna för ett företag som ägnar sig åt försäljning. Trots det så tog det 2 veckors väntan och 3 samtal med kundtjänst för att få det hela på banan. 2 av 3 personer på kundtjänst gav instruktioner som sedan inte alls visade sig stämma.
När jag sedan ringer för att följa upp och efter en hel del pepp från A tala om att jag är måttligt nöjd med hur det här har gått till, ja, då ursäktar jag mig så klart!
"Alltså, jag vill ju inte vara gnällig kund men..." Vadå gnällig kund? Som A sa: du har varit utan en produkt som du betalat för i flera veckor och förlorat tid som du annars hade lagt ner på att arbeta i det program du faktiskt köpt!
Igår var jag på Zara och stod i kassakön för att köpa ett par byxor som faktiskt inte framkallat ångest. Det var bara en person framför mig och hon skulle göra något återköp och jag vet inte vad. Det tog en liten stund och jag väntade. Medan jag står där så räknar jag till inte mindre än 7 butiksbiträden som passerar kassan. De viker lite kläder, hänger undan saker de ska köpa själva på sin rast, kollar schemat och hänger på kassadisken och väntar på något. Och jag väntar i kön.
Hade det här varit på mitt jobb hade ramaskri utbrutit. Har man inte kund så hjälper man kund som väntar. Oavsett.
Man skulle kunna släppa det här. A skulle sagt: de har ingen koll, okej. Och gått vidare. Och det är det här jag grundar min gnällig-kund-ådra på; att jag inte kan släppa. Jag dagdrömmer om att skälla på någon, skriva ett mail, grabba tag i en kavajkrage. Jag blir så provocerad av det här att det inte ens räcker med att säga till. Jag har ett behov av att skälla.
Och så skäms jag.
Varför ska det vara så jäkla svårt? Hur gör ni?
David Vann, "Legend of a suicide"
En jobbvana jag har är att i huvudet katalogisera böcker jag läst efter hur jag skulle rekommendera dem på jobbet. Till någon som gillar Nick Hornby skulle jag rekommendera Mark Haddon. Till den som läser Safran Foer skulle jag ge Markus Zusak. Men ibland stöter jag på patrull. Som när jag hade läst McCarthy's "Vägen". Den var så jäkla jobbig att jag var tvungen att skriva om det flera gånger. Här och här. Vad läser man sen? Och vad ger man en ångest-junkie som vill ha mer?
Nu vet jag: David Vann's "Legend of a suicide". Där har du ett härligt svart hål att frossa i. Huva! Och oj så bra.
Tack, Miss Muffin, för tipset!
Nu vet jag: David Vann's "Legend of a suicide". Där har du ett härligt svart hål att frossa i. Huva! Och oj så bra.
Tack, Miss Muffin, för tipset!
måndag 26 april 2010
Delad glädje är dubbel... störig
A tittar upp från pluggböckerna:
- Jag har Bon Jovi på huvudet... Det är jättejobbigt.
Jag: Mm.
Tyst en stund.
A: Vill du ha den på huvudet?
Jag: Nej.
A: Snälla! Kan jag inte få ge dig den?!
Jag: Nej!
10 sekunder senare.
A: (börjar nynna)
- Jag har Bon Jovi på huvudet... Det är jättejobbigt.
Jag: Mm.
Tyst en stund.
A: Vill du ha den på huvudet?
Jag: Nej.
A: Snälla! Kan jag inte få ge dig den?!
Jag: Nej!
10 sekunder senare.
A: (börjar nynna)
Om kroppen förr och nu
Jag har aldrig varit så smal som precis innan jag blev gravid. Det bara blev så, det var inget jag gjorde, inget jag avstod för att se ut så. Magen var platt och hård, armarna smala och raka.
Jag fotade mig mycket då, precis som nu, tyckte om att se den där lilla kroppen i stora överdimensionerade kläder.
Den fascinerade mig. Hur den hade stram hud som också var mjuk, hur genomskinlig den var inför muskler och ben, hur den avslöjade inte bara sig själv, utan också det innanför.
Jag fotade, kan jag erkänna nu, för att jag inte kunde ta in att det var min kropp. Att min kropp såg ut så där. Jag som alltid haft en mjuk höft som en liten bulle ovanför linningen, som per automatik lyfte upp jeansen lite när jag satt ner. Aldrig överviktig, men "normal". Och nu smal. För smal för min längd. Inte sjuklig men med mina hjärntvättade ideal "fint" smal.
Jag glodde på min spegelbild. Tyckte om den, tyckte att den såg ut som en kropp jag skulle vilja ha. Minns att jag tänkte så ofta; en sån kropp skulle jag vilja ha.
Att det var jag som gick runt i den, det var en tanke som slog mig först i ett femte eller sjätte led. Jag var liksom frånkopplad. Tittade alltid på den utifrån. Men till större delen gillande.
Jag tänker på det här för att jag hade en motsatt upplevelse i ett provrum idag. Ett sånt rum med skarpt vitt avslöjande ljus. Ett sånt man kliver in i förväntansfull och ut ur nedslagen.
Min bästa vän sa något år efter sin dotters födelse att hon hade förstått att hennes kropp aldrig skulle återgå till det som var innan igen. Att så här var den nu.
Jag har tänkt en del på det eftersom samma insikt långsamt håller på att sjunka in hos mig. Och jag vill så gärna försonas med den kropp som finns nu. Jag vill tycka lika mycket om den här lite större modellen som jag gjorde den förra. I just det avseendet är den där märkliga distansen jag hade förr till nytta. Jag har ingen känsla av att den där smala verkligen var jag. Snarare var det en storlek jag fick låna ett tag och sen lämna tillbaka.
Så här ska jag se ut egentligen.
Jag måste påminna mig om att det inte handlar om siffror, mått eller klädstorlekar. Att jag måste titta bortom det. Den dagen jag tycker att jag är precis så som jag vill vara och som känns rätt, då ska det vara en känsla inuti, inte ett nummer på en lapp. Alla nummer har jag lånat från någonstans. De kommer med en referenspunkt som ligger långt utanför mig själv och där har jag ingenting att göra. Då är jag på fel ställe. Här ska jag vara. I och hos mig.
Jag fotade mig mycket då, precis som nu, tyckte om att se den där lilla kroppen i stora överdimensionerade kläder.
Den fascinerade mig. Hur den hade stram hud som också var mjuk, hur genomskinlig den var inför muskler och ben, hur den avslöjade inte bara sig själv, utan också det innanför.
Jag fotade, kan jag erkänna nu, för att jag inte kunde ta in att det var min kropp. Att min kropp såg ut så där. Jag som alltid haft en mjuk höft som en liten bulle ovanför linningen, som per automatik lyfte upp jeansen lite när jag satt ner. Aldrig överviktig, men "normal". Och nu smal. För smal för min längd. Inte sjuklig men med mina hjärntvättade ideal "fint" smal.
Jag glodde på min spegelbild. Tyckte om den, tyckte att den såg ut som en kropp jag skulle vilja ha. Minns att jag tänkte så ofta; en sån kropp skulle jag vilja ha.
Att det var jag som gick runt i den, det var en tanke som slog mig först i ett femte eller sjätte led. Jag var liksom frånkopplad. Tittade alltid på den utifrån. Men till större delen gillande.
Jag tänker på det här för att jag hade en motsatt upplevelse i ett provrum idag. Ett sånt rum med skarpt vitt avslöjande ljus. Ett sånt man kliver in i förväntansfull och ut ur nedslagen.
Min bästa vän sa något år efter sin dotters födelse att hon hade förstått att hennes kropp aldrig skulle återgå till det som var innan igen. Att så här var den nu.
Jag har tänkt en del på det eftersom samma insikt långsamt håller på att sjunka in hos mig. Och jag vill så gärna försonas med den kropp som finns nu. Jag vill tycka lika mycket om den här lite större modellen som jag gjorde den förra. I just det avseendet är den där märkliga distansen jag hade förr till nytta. Jag har ingen känsla av att den där smala verkligen var jag. Snarare var det en storlek jag fick låna ett tag och sen lämna tillbaka.
Så här ska jag se ut egentligen.
Jag måste påminna mig om att det inte handlar om siffror, mått eller klädstorlekar. Att jag måste titta bortom det. Den dagen jag tycker att jag är precis så som jag vill vara och som känns rätt, då ska det vara en känsla inuti, inte ett nummer på en lapp. Alla nummer har jag lånat från någonstans. De kommer med en referenspunkt som ligger långt utanför mig själv och där har jag ingenting att göra. Då är jag på fel ställe. Här ska jag vara. I och hos mig.
söndag 25 april 2010
Möte på förmiddagspromenad
För första gången på flera månader tar jag med kameran på promenad. Ett infall i sista sekund. Och just idag sitter den här killen som en kung i skogen.
lördag 24 april 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)