Om sagor och en resande man

När jag var liten berättade min pappa historier för mig. Han hade ett galleri av karaktärer som han kallade Våra vänner som alla flitigt frekventerade berättelserna och som bodde i stubbar och rötter i skogen en bit från vårt sommarhus (det hus jag, A och Knappen bor i nu). Han kunde peka ut precis vem som bodde var och hur de alla kände varandra. De här sagorna berättades under flera år och även de som kände vår familj väl var bekanta med Vännerna.
Lite finns inspelat på kassettband, pappa som berättar och jag som upphetsad stammande 5-åring fyller i.
Gurkbitarna och Fantomens moster finns kvar så länge banden finns. Sen är de borta. Vänner till familjen har flera gånger sagt att jag måste skriva ner allt, men så mycket finns inte kvar hos mig. Bara minnet av att de fanns och att pappa hade tillgång till deras värld.
Jag kommer inte att ha några sådana orginella fantasiresor till Knappen. Nog för att jag skriver och har skrivit mycket men saga kan jag inte.
När han blir äldre däremot ska han få ärva en oskriven och ofärdig historia som jag gav till A vår första jul. (Det var samma jul jag fick london-resan i födelsedagspresent. Sen kom vi överens om att inte spendera resten av våra dagar med att försöka toppa den julens gåvor). Han fick den här:


Den tillhör en man på resa. Han har några böcker (Hesse, Per Lagerkvists "Dvärgen" 1:a upplagan), en dagstidning, en långärmad undertröja, ett paket rakblad, en fickkniv, ljus och tändstickor, ett munspel, bläck och penna, anteckningsbok och några fotografier. Ett oavslutat kärleksbrev, oskickat men sparat. Några tummade och fläckiga lappar med spridda anteckningar. Det finns en kvinna någonstans. Han reser och han drömmer. Han har samlat ihop sina saker och gett sig av. Till vem och vart, det är de slitna lapparna och brevets pussel.




Det var en ambitiös (pretentiös?) julklapp men den finns fortfarande. Vi kan öppna väskan och fortsätta vår, mannens, historia när som helst. Han har ett eget liv i den där samlingen tillhörigheter och jag föreställer mig att han sitter på ett tåg. Kanske kommer fler anteckningar komma till, en notering i marginalen. Ett nytt försök till kärleksbrev, en stämplad biljett till någonstans.
Kanske kommer Knappen att öppna den där väskan en dag och ta historien vidare. Jag hoppas på det. Jag hoppas att de berättelser jag kan ge honom som stor, kan väga upp de jag inte hade fantasi till som liten.

Haiti

Sent på natten sitter vi på sängkanten och försöker prata om det A sett på tv. Han är chockad. Jag börjar gråta.
Tidningarnas rubriker har flugit genom min bubbla som avlägsna moln. Lidande över mänskligt förstånd. 100tusentals döda. Mat-och vattenbrist. Sjuka och döende längs hela gatorna. Plundring. Och häromdagen,en artikel om en kvinna som fött en dotter bara dygn efter katastrofen.
Jag har skänkt lite pengar. Och gått en till promenad här i snön.
Medan vi sitter där vaknar Knappen till i mörkret. Ligger alldeles stilla under sitt täcke, jollrar lite.
På en annan plats i världen tvingas man amputera lemmarna av barn med enbart vodka och handsåg till hjälp. Man häller i dem sprit så att de inte ska dö av chocken.
Hur kan vi någonsin förstå det här. Hur ska jag kunna ta in detta när mitt eget föräldraskap fortfarande ofta känns som ett öppet sår. När Knappens mjuka lilla röst övar sina vokaler är det en fysisk rörelse i min kropp. När han talar om att han också är vaken. Men ligger alldeles stilla. Varm och trygg.
Ingenting. Får. Någonsin. Hända. Dig.

Dubbelmacka med volvo. Och Knappkärlek.

Vi krockade med bilen igår. Eller, en volvo körde in i rumpan på gubbkepsen och slungade oss vidare in i rumpan på en annan volvo. Det small till ordentligt, jag var alldeles skakis i benen när jag klev ur bilen och A var så arg att han fick gå därifrån. Vi blev stående mitt i stan i rusningstrafik, byta uppgifter, kolla bucklor. Det är knappt det syns på bilen att något hänt, men A har lite ont i ryggen så vi får se vart vi landar...
Min första, panikslagna tanke: Knappen! Alltid Knappen. Slirar bilen i snömodden: Knappen! Det går så fort och intiutivt att jag alltid hajar till. Som en fysisk rörelse i kroppen.
Innan Knappen kom sa alltid A att det skulle bli så skönt att ha något som alltid, i alla lägen, var viktigare än en själv.
Den plats han har tagit är självklar och suverän på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Allt annat flyttar sig, blir oviktigt.
Den mest klassiska upptäckten för nybliven förälder kan jag tänka.
Men än dock. Den största och finaste.

Tjejer om tjejer

L, en annan mamma från föräldragruppen, berättade igår om mammagruppen hon hade med sitt första barn. Där fanns en kvinna som snart gick under smeknamnet Samordnaren, för att hon var just det, och projektledare till yrket inte helt otippat. Samordnaren samordnade inte bara, hon förde dessutom närvarolista och när den dagen kom att L och en av de andra mammorna bestämde sig för att träffas på tu man hand, ja då lyftes Samordnarens nådiga hand bort från L's huvud. Istället utdelades bannor. Somliga bryr sig minsann inte om att komma längre. Somliga träffas bakom ryggen. Jaså. Ska det vara på det viset.
Inte helt oförståeligt var L smånervös när det var dags att samla till föräldragrupp igen med bebis #2.
Det fick mig att, åter igen, fundera på varför tjejer ofta är så dåliga på just tjejer. För, som L sa; hade det varit män så hade det aldrig funnits ett problem. Inte ett sånt här.
Jag vill ju gärna tänka att det var själva Samordnaren det var fel på. Att det var just detta exemplar som hade någon typ av obehandlad osäkerhet eller annat. Men.
Flickor kan inte leka tre. Heter det ju. Och det kunde iallafall inte vi. De enda som kunde leka tre var tvillingparet jag bodde granne med. Antagligen för att de inför varandra var helt likställda och jag alltså inte utgjorde ett hot på något sätt.
Det här är ju verkligen ingen ny upptäckt men den gör sig påmind lite då och då. Har pratat om det med både Kråksång och A idag och som vanligt sa de tänkvärda saker.
K uttryckte tex att mäns konkurrens är öppen medan tjejers pågår bakom fasaden av det systerskap vi ska känna för varandra, och blir därför fulare och med fler tjuvnyp än mäns.
A höll med och konstaterade: killar är enkla.
Hos Cinderalley diskuterades vid något tillfälle manliga kontra kvinnliga artister och författare och jag fick motvilligt erkänna att när det gäller musik så har tjejer helt klart en brantare uppförsbacke till mitt gillande än män. Nu kan jag visserligen kompensera det i litteraturvärlden men det blir ju inte vackrare för det. Det är helt enkelt lite svårare att tycka att något är bra, det krävs lite mer. Och det känns ju lagom bra när man å andra sidan tycker att "lika lön för lika arbete" (och allt allt annat) borde vara en grundlag åtminstone, eftersom det tydligen inte är praxis. Åter igen, som K sa idag: den där jämställdheten som man tycker är så självklar, den är sällan det när man tittar en andra gång.

Nu är jag inne och pillar i flera ämnen samtidigt men de tål alla att pillas på med jämna mellanrum. Poängen är inte att förändra världen, poängen, för mig, är att åtminstone försöka synliggöra mina egna mönster för mig själv. Hade jag tyckt lite mindre illa om Miss Li eller tv4-Jenny om de var män? Och hade jag tyckt ännu sämre om Steffo om han var kvinna?

Tisdagstema

Veckans tisdagstema är Instängd.

P3 Guld

A har styrt sin kos mot Götet tillsammans med Satan Takes a Holiday för P3 Guld-galan. Så ikväll sitter vi klistrade mot tv-rutan och håller våra tummar!
I samband med det här har jag haft en filmreplik ringande i huvudet i två dagar; en liten kille som ropar: "Pappa är på tv!". Vilken film är det ifrån?! Jag får bryt snart om jag inte kommer på det.

Nytt att läsa

Och finaste vännen har skaffat blogg. Äntligen. Världen är nu ännu ett lite bättre ställe.

Hunden Z och barnet Sofia

En sån här hund växte jag upp med. Egentligen minns jag inte mycket av den, tvärtom, det starkaste minnet är frånvaron av den, sista gången mamma gråtande kom hem från veterinären med kopplet ihoprullat i handen och hunden inte fanns mer. När jag var bebis låg den under min vagn och vakade som en hök. Den hade ett ettrigt småhundsskall som den fyrade av så fort någon kom i närheten. Inte för att den var särskilt ömt inställd till mig, åh nej, utan för att den älskade mamma och hade klykat att hon, i sin tur, älskade den där lilla skiten som låg i vagnen.

På bilden är det inte just vår hund, men en likadan som mamma och jag träffade på landet för ett par år sedan. Hade glömt den här bilden men hittade den i en låda och eftersom vi nu för tiden har en skanner kan jag dela den med er.
Skanner... Vilken grej. Jag kommer gå bananas med den. Skannat kommer bli en egen etikett här. Jag känner att det närmar sig.

Lite äldre. Lite finare.

Häromdagen, på föräldragruppen, var det någon som sa att man kan få (fler) rynkor när man ammar. Att håret trillar av och att ålderstecken i största allmänhet träder fram.
A säger ibland att jag ser äldre ut än förut. På ett bra sätt, säger han.
Jag ser det också. Det är små fina rynkor runt ögonen, som egentligen inte syns så mycket, de förändrar på nåt vis bara helheten lite lite grann.
På föräldragruppen sas det att de försvinner när man slutar amma. Att man går tillbaka till sin utgångspunkt.
Det vill inte jag. Jag tycker om vad de där små små rynkorna gör med mitt ansikte.
Jag tycker om att jag känner så. Det känns viktigt. I den här världen.

Soundtrack of our lördag

Med hemmabio-projektet kommer nytt ljudsystem. Idag lyssnar vi på:

Den snurriga och bästa resan

Hört på Apoteket:

En pappa och hans typ 6-åriga son får hjälp av apotekstanten. Hon vänder sig mot sonen.
- Vilka fina glasögon! Är de nya?
6-åringen tar bågarna lillgammalt mellan pekfingret och tummen, med lillfingret förnämt pekande rätt ut, lyfter glasögonen tillrätta på näsan och svarar:
- Varför är du så där tjock?

Hört på promenad med mamma idag:

- Så det var en uggla jag hörde hela tiden. Man måste nog bli fågelskådis.
Och lite senare:
- Det är för många kockar i soppan.

Hört i soffan:

A läser inlägget Axelgnuff och utbrister:
- Men vadå, sa jag sådär?

Alltså bekräftar han sitt filterlösa tillstånd. Och han skrattar så han gråter.

Tänk om man kunde smygfilma honom när han är igång. Det vore nåt.
Då kunde jag ge tillbaka för den gången han spelade in mig när jag pratade på fyllan. Jag är nykterist och har varit det i snart 12 år och vi var i London och skulle gå på tuff medlemsklubb som en kompis till A kunde fixa in oss på. Förväntningarna var höga ( klubben hade ju trots allt nekat Madonna inträde för att hon inte var medlem) och vi hade laddat i flera dagar. Nu skulle det bli vip och kristaller och ett bubblande flöde av the sweet life.
Vi kommer fram till stället, är pirriga, försöker att inte se för bortkomna ut och hamnar bakom sammetssnöret. Sedan utgör vi den enda kön som finns i 45 minuter och får titta på medan en pälsklädd donna med medlemslista kindpussas med alla som får kliva rakt ur taxin in genom dörrarna.
Tillslut beviljas vi nådigt inträde och vi slussas fram och tillbaka och fått betala pengar både hit och dit och när vi står vid baren och ska beställa första drinken så har den korta vägen mellan dörren och baren kostat 400 spänn. Suckers, säger ni. Ja, säger vi.
Vi beställer, alkoholfritt till mig så klart, och försöker hänga lite obesvärat i den förvånansvärt glest befolkade lokalen. Runt om står bord färdigdukade med glas, redo att börja hinkas, men ingen sitter ännu, alla står längs väggarna och väntar. Ja, väntar på något.
Vi får våra drinkar och min är god men biter lite ändå så jag ber A smaka. Nej, det är ingen alkohol i den. Så vi hänger vidare, det börjar kännas lite konstigt, dansgolvet är tomt, stället rätt trist i inredning och stil, och så den där märkliga lite tryckta stämningen.
När jag kommit genom halva drinken ber jag A smaka igen. "Men det är ju cointreau i den här!" märker han den här gången.
Det blir liksom droppen för nu tittar vi på varandra och jag ser det på honom och han ser det på mig. Den där hypade vip-klubben med den höga höga stämningen och de spännande människorna och det tjusiga livet... det suger. Det är för dåligt. Sjukt dyrt för ingenting och inte ett spår av den utlovade trycket. Det skulle vara ljus och rök och pump och grym musik, kanske lite house eller t.o.m minimalistisk techno, inget blajigt radioskval och vi skulle känna det och vi skulle dansa som galna och må så jäkla bra och tänka att kom ihåg det här för det kommer inte igen. Vi var ju på klubben i london i världen i rymden.
Ja, ni förstår ju förväntningarna.
Det tog 40 minuter. Sen gick vi.
Sätter oss i en taxi. Då slår min halva drink till. Och sedan har jag en utläggning, bortom min kontroll, om huruvida England har en flagga eller två eller om den kanske är Danmarks egentligen eller hur det nu var. Jag vet att jag pratade mycket. Och fnissade. Och att A log uppmuntrande men höll sin mobiltelefon så där konstigt framme, mot mig liksom och genom cointreaun, som gjort ett imponerande jobb på nykteristen, inser jag att han spelar in min röst på telefonen. På bar gärning. När jag fått honom att stänga av kommer ett erkännande från hans sida.
- Lyssna på det här, säger han och sträcker fram telefonen.
Tystnad. Ett konstigt grymtande ljud. Tystnad. Konstigt grymtande stegrande ljud. Tystnad.
Långsamt går det upp för mig.
Nej.
- Jo! A är mycket nöjd. Han har bevis för hur mycket jag snarkar. Min konstanta förnekelse. Nu har han mig från mina två bästa sidor förevigad i telefonen.

Bara den här taxiresan gjorde vårt misslyckade vipklubbsbesök värt både pengarna och mödan.

Det var vår första resa tillsammans. Jag fick den i födelsedagspresent, A var tuffare än tuffast och överkom sin galna flygskräck för att ge mig en Björk-konsert i London. Och inte bara det; jag hade min första "fylla" på över ett decennium, vi drog brallorna av det söta livet, och när vi kom hem till Sverige igen flyttade vi ut i skogen.

Det var fint.

Muminknapp

Axelgnuff

För en massa år sen gick jag på teaterskola en termin. Inom ramarna för improvisation och teaterlek gjorde vi alla mjukisbyxklädda tillitsövningar man kan tänka sig, bära runt varandra på axlarna, falla fritt bakåt och sånt. De flesta av de här lekarna syftade till att bryta ner den censur man automatiskt utsätter sig själv för. Att våga släppa hämningar och låta alla impulser komma ut hur fåniga eller knäppa de än är. Och det är förvånansvärt befriande att göra.

A lever i en verbal version av detta tillstånd. Han öppnar helt enkelt munnen och det som kommer ut kommer ut, vare sig det går att förstå eller inte. Vidöppen och helt befriad från filter. Jag avundas honom. Exempel:

Jag: Vad ska vi äta till middag?
A: Flugeltaft.

Och så flackar han med blicken en gång och ser lite förvånad och förvirrad ut för en sekund.

Imorse bad jag att han skulle visa mig hur den nya elektroniken fungerar.
A: I will show you nothing until you obey the truth.

Det var strax efter att han tittat upp från sin frukost, något bekymrad.
-Pynta mig i fläsk.

Det här har eskalerat den senaste tiden. När jag tänker närmre på det så är det sen han började på statsvet. på universitetet, och sen makroekonomikursen i synnerhet. Det kan vara någon sorts ventil... Jag är något på spåret.

Allmänläge torsdag

Fick pepp igår efter skötbordspimpet och styrde upp en gammal ful spegel som skräpat här. En sån som ingen vill ha men ingen heller orkar slänga så den har hängt på toa i snart två år. Under en morgonrock. Men i ansiktshöjd om man sitter på toaletten. Den har varit ett barr i vardagen kan man säga.

Igår kväll vände vi upp och ner på vardagsrummet. A kröp runt på golvet, drog kabel, klistrade kabellister, skruvade elektronik med miniskruvmejsel och andra trix som han är bra på. Snart har vi hemmabio. Sweetlife. Då ska jag sluta somna när vi kollar på film. Enda problemet är att ingrepp i etablerad ordning nästan alltid resulterar i en sån här hög någonstans:

Här är den i sin oförställda nakenhet. Jävla amaryllis. Vi har små små kryp som flyger överallt nu för tiden. De kryper upp och ner ur löken på den här lömska plantan. I allt fuktigt ligger de och flyter. Lämnar jag min kaffekopp några minuter ligger det en svart liten kille död på ytan när jag kommer tillbaka. I badrummet. I köket. Överallt. Dess dagar är helt klart räknade. Inga fler förskönande bilder i motljus. Det är slut. Över. Död.

Dagen i bilder

Idag åkte vi gubbkeps

och tittade på utsikten

När vi kom fram hittade vi en jättestor R2D2 i Lego
vi ville ta med den hem

sen hittade vi den här konstiga bebisen
som såg ut som en jättegammal rynkig gubbe
den tog vi med hem

På eftermiddagen pimpade jag Knappens skötbord

och sydde en väska av det som blev kvar

Sen gick vi promenad förbi grannens romantiska grind
Knappen somnade

Jag satte mig vid datorn
och där är vi nu.