Guldkorn en tisdagkväll:

- Kastanjer i ugnen. Har inte ätit kastanjer sen jag bodde hemma. Det var en sån grej jag och pappa gjorde tillsammans en gång om året. Och älskade det. Det är något med pillandet, öppnandet och den där speciella värmen.

- På jobbet idag låg ett paket och väntade. Ett läsex (en väldigt sweet deal med att jobba i bokhandeln) av Carl-Johan Vallgrens nya roman "Kunzelmann & Kunzelmann".

- "Tretton dagar" på tv. Den är något obestämbart lugnande med kostymklädda män i Vita huset. Har sett den här filmen 3, 4 gånger nu och inser att jag egentligen bara vet i stora drag vad den faktiskt handlar om. Det är någon helt annan del av mig som helt sonika stämplar ut, lämnar över och med en djup suck sjunker ner i soffan.

- Läser Ajvide Lindqvist och vågar forfarande gå bakom granen på kvällen utan att ha A hängande som säkerhet i dörröppningen. Jag ska inte ropa hej, men det lovar gott.
Nyårslöftet var ju trots allt att vara modig.

Vackert. Obehagligt. Titta igen.

"A small book of black & white lies" av Dave Mckean. Check. It. Out. Here.

selleri vs pizza

A är på detox. Respekt. Bara råa grönsaker, frukt och vatten. Hans viljestyrka och disciplin imponerar verkligen.
Så nu sitter vi på varsin sida om bordet och sneglar på varandras mat. Jag på dem äpplen och päron som jag som barn genom allergier tvingades lämna, och A kastar långa blickar efter mina rostade frukostmackor med ost som börjar bli alldeles lagom mjuk och smält. Estetiken på våra tallrikar skiljer sig avsevärt, hans är mycket vackrare än min utan tvekan, men allt är inte guld som glimmar tydligen. Även om äppelträdens frukt kommer ha det oåtkomligas gyllene glans så länge jag lever :)

Vägen #2

Har precis storgråtit mig igenom de sista 20 sidorna av plågan. Och det är med en liten strimma hopp man lägger den ifrån sig. Det finns hopp till och med i det mörkaste mörka. Och jag är ju glad för den sakens skull.
Samtidigt blir jag lite lack. Här har jag i uträknat obehag och ångest skruvat mig igenom hela historien, grinat och varit tvungen att ventilera med A, för vadå? För att svett och tårar senare kunna säga, nämen det gick ju bra ändå tillslut?
Så fan heller. I grund och botten känner jag så här för att jag vet att det är just det här ljuset i den här jäkla tunneln som gör att jag om ett år kommer kunna säga: Vägen? Just ja, det var ju den där gråa ångestboken.
Istället för att, så mycket mer beständigt, vrida på mig lite och säga: "Alltså, jaa...läs den om du pallar, den är galen...".
Vilket ju, i min värld, är mer värt. Jag vill inte gå oberörd från de lyckliga sluten.

"Rödluvan åts av vargen och blev vargbajs." J. Gardell.
Undrar vad tanten som ville läsa tunga böcker hade tyckt om det...

v. 11

Säga vad man vill om gamla dokusåpakändisar som på spridda manér håller sig kvar i rampljuset år efter år. Linda Rosing gör mig aggressiv på ett sätt nästan ingen annan kan. Kitty blev rätt skön radiopratare och big brother är ett glömt kapitel i garderoben.
Sen har vi Carolina Gynning. Jag gillar henne. Jag tror hon har koll, jag tror hon har distans och framför allt tror jag att hon vet precis vad hon gör, vem hon är och hur hon framstår.
Så när hon får lista sina 5 favoritböcker i DN så måste jag ju kolla. Och se där, både "Den hemliga historien" och "The picture of Dorian Gray". Vi skulle kunna ha trevligt tillsammans, jag och Carolina.

Jag har inte skrivit på jättelänge. Den stora litteraturen vill säga. Närde ju någon slags förställning om att om det är någon gång man har saker att säga, behöver säga, måste säga, så är det väl nu? Det här skulle ju vara mina 9 månader av oavbruten gudasänd inspiration. Jag skulle ha text sprutande ut ur öronen. Visserligen samma text som kvinnor i årtusenden haft före mig men icke desto mindre. Tji fick jag.

Drömde en massa om vatten, översvämning, flodvåg. A hade nys om någon underliggande mening och kollade upp lite: Obalans i harmonin, något i ditt undermedvetna som bubblar upp och hotar att svämma över.
Jag: "Hmm...vad kan det vara då?"
A: "...Men du...det kan ju vara så att du är gravid och har hormonpådrag som en dåre...?"
Jag: "...Just...ja..."

So, I was saying?

Man är ju självmedveten så det förslår...

Vägen

Jag är ingen känslig läsare. Men jag kan ha mött boken som blir mitt fall.
Det är inte ofta något blir för magstarkt för mig, inte i den litterära formen. Skräck-och splatterfilm håller jag mig på replängds avstånd ifrån men som läsare betraktad är jag nog ganska tuff.
Cormac McCarthy´s "Vägen". I ett post-apokalyptiskt nerbränt asktäckt Amerika stretar en far och hans son längs vägarna, i en blind jakt på lite värme, kanske mat. Mellan varje andetag finns hotet hela tiden närvarande. Av världens överlevande förblev några goda, andra föll isär för en dog-eat-dog world, förlorade all mänsklighet och drar runt i människoätande iskalla gäng där ingen går skonad därifrån. Det är kallt, svartnat, snö faller men täcks direkt av den aska som genomsyrar världen och aldrig verkar lägga sig.
Ibland påminner historien mig om "Waterworld", gamla Costner-filmen, och missförstå mig rätt, jag menar ett "Waterworld" precis så obehagligt och krälande vidrigt som det skulle kunna varit, minus Hollywood (antar jag).
Jag kan inte läsa mer än 20-30 sidor i taget. Det går inte. Texten lägger sig som en slingrande mask i bröstkorgen och jag märker att jag går omkring och sväljer hela tiden, som om något satt i halsen.
Angelica på jobbet ler sitt fantastiskt öppna leende och säger: "Läs den!"
Susanne på jobbet säger: "Jag gillade den."
Jag håller på att konsumeras av den. Den är en milstolpe i mitt läsande liv. Inte för dess litterära storhet just, utan för att den helt klart har besegrat något hos mig. Och jag ska igenom den. Och jag kommer att rekommendera den. Och den kommer ligga som en ömtålig liten punkt, inte smärtsam, men obehaglig vid beröring.

You snooze - you loose

Idag var tydligen wake-up-call'ens dag. Tre stycken har jag haft. Här är dem:

1. Väldigt pratglad tant kommer in i butiken och vill berätta en hel massa random saker. Det är när hon lutar sig lite hemlighetsfullt fram, rynkar på näsan och säger: "Jag vill helst läsa tunga böcker", som jag känner att nåt faller på plats igen. Ja just det, det gör ju jag med, jag behöver inte hålla på och försöka tycka om topp listan eller ny ung-och-fräsch pop-prosa. Jag vill ju faktiskt ha jobbiga grejer. Jag vill grina. Jag och tanten ska sitta i varsitt hörn och grina och njuta.

2. Sanna, f.d. och saknad kollega på jobbet som emigrerade till USA för en tid sen, skriver i sin blogg i förbigående om en spelning hon var på i San Diego där en kille i publiken blev skjuten i huvudet och dog. Så kan det gå. Man går på en spelning, tar en öl, knall&fall.
Overcome that, fuckers.

3. Överraskningsmiddag, bokat bord, rosor. Jag har, by far, den finaste mannen på denna jord. Jag är lite lynning nu för tiden (läs: blödig, grinig, tjurig, behövande och kärlekskrank) av förklarliga skäl. Den dagen män kan bli gravida lovar jag ta hand om dig på samma fantastiska, tålmodiga och bekymmerslösa sätt som du tar hand om mig. Eller: om alla hade en A hos sig skulle det vara fred på jorden.

Kärlek.

Ikon

Ylva med Tora i famnen framför en tavla hemma hos oss:

Tora: - Pappa!
Ylva: -Nej, det är Jesus!

don´t mez with my pez

Blev bjuden på teater av gode Edvard ikväll. Inte nog med att jag upptäckte en latent softspot för Dan Ekborgs skådespeleri, dessutom gjorde en gammal barndomsfavorit comeback i mitt liv. Nämligen Pez. Inte bara det: vuxen-Pez. En uppdaterad, seriösare version av Pez med Elvis-motiv och mintsmak. Edvard bjuckade och jag valde en med en vackert leende mörkhyad 50-talskvinna på. Det var fint.

Vinterkräksjukan

Naturens hämnd på människorna. Den sista utposten. Den dag syndafallet slår oss kommer det vara i form av massvinterkräksjuka.

Jag har inte ens haft helvetet. Jag bara lever i skräcken. Som jag har smittat A med dessutom.
Jag masskonsumerar handsprit. Jag stoppar aldrig fingrarna i munnen. Jag börjar svettas när jag hör orden "ont i magen", "mår illa".
Förrförra året var jag så less på att inte kunna leva som en normal människa att jag satte mig ner och funderade ut när jag egentligen varit sjuk de senaste åren. Kom fram till: influensa kanske... -97?, matförgiftning ...01?. Plus då en förkylning här och där. Snabbt beslöt jag att jag mirakulöst nog hör till den 4:e del av befolkningen som är immuna för vinterkr...blä'et.
Det funkade ganska bra.

Tills vi flyttade till landet och bytte kommunal bekvämlighet mot utedass 30 meter bort. Plötsligt börjar skräckbilderna torna upp sig i horisonten igen; kaskadspyan, sekunden man inser att det är för sent, the aftermath...

Framkallar jag det nu för att jag skriver om det? Är det en självuppfyllande profetia? När händer det, hinner jag ta livet av mig?

...

Å andra sidan. Jag mår bra. Jag är frisk. Jag spritar händerna. Andas du på mig dödar jag dig.

Kärlek på det nya året.

The flip side

Så, nu är det över, andas in andas ut. Jag är mätt och lite skitig under naglarna.

Det i-somras-renoverade gästhuset, även kallat Smekmånaden invigdes inatt av svägerska med tillhörande äkta man. Så nu är det varmt mellan lakanen. Kom och gästa.

Jag tänker fortsätta något längre ner i den sövande post-jul-vill-bara-titta-på-film koman.

(är det ytterligare ett åldertecken att tycka att nytt år är skönt?)

Gott nytt.

Kärleksfullt Julmorgongnäll.

Tv4... vad är det med tv4:as morgonprogram?

-Julaftonsmorgon, vi måste ha en schysst musikgäst! Vem?
-Hmm...
- Jag har det! Amy Diamond! Världens läskigaste barn! Vilken julstämning!

"Har du några jultraditioner? Jag menar, det är ju inte så länge sen du trodde på tomten."
Haha! Steffo till Amy!

Att tv är en del av julen går ju inte att ducka för längre. Tvärtom borde den omfamnas.
"Kan du vissla, Johanna" och Karl-Bertil. Dessutom borde varje knytt unna sig "Sunes sommar" någon gång då och då. "Sunes sommar" och "Planet Earth" gör världen till ett bättre ställe.

God Jul. Igen.

Julveckans lista:

1. Födelsedag. Det var ett par år sen åldersnojan försvann, vad skönt det var. 29... Fan vad gammalt det käns.

2. Läste Mikebikes inlägg på Bloggfrossa om grannen med ljudallergi och fick en påminnelse om hur sjukt skönt det är att bo här, ur just grannaspekten. Aldrig mer behöver jag lyssna på den ogenerade 18-åringen med britt-popdrömmar i lägenheten under. Aldrig mer gubben som prompt ska kissa rakt ner i toaletten på natten. Eller barnfamiljen rakt över som varje morgon exakt 08.15 går hemifrån och på vägen ut testar eko-frekvensen i trapphuset. It´s over. We are free.

3. Drömde i går natt att jag drunknade i julklappar och julsånger. Viss panik. Och åldernoja. Är inte det ett tecken om något? Julstressångest och julstjärnor i små arrangerade kruklandskap i f-dagspresent?

4. Klä granen tillika få mammas köttbullar till middag.

5. Top model-maraton. Jag kan inte låta bli. Tyra Banks är helt fruktansvärd! I love it!

God Jul så länge.

Vi ses på andra sidan.

do it for me, duras

Lagerrensning på Modernista. Man skulle kunna sjunga en sång, dansa runt huset, fira. Eller så kan man inte gå just den enda dagen på hela jäkla året, så man skiter i det. Fyndlåda hos världens coolaste förlag. Säg det en gång till, smaka. Fyndlåda hos världens coolaste förlag.
Ryktet går att P O Enquist signerar på kungsholmen på lördag... Jag worky work. Kill. little. self.
Jag är så här töntig. På riktigt.

Tusen nyanser av grått

Det är sanslöst dassigt väder. Världens depp. Grå gråare död. Vår lilla parkering är en gyttjepöl, med en något för liten improviserad landgång som sakta sjunker ner i träsket Artax-style. Inte ett rådjur så långt ögat kan se. Utan sol i 40 dagar försmäktar vi på denna ö.
A´s medicin är att frossa så sjuka South Park avsnitt som möjligt. It´s growing on me, måste jag erkänna. Ibland tänker jag på Butters.