Hepp! Dagens boktips!

Nu slutar jag ursäkta mig och bestämmer att jag helt enkelt plockar lite russin ur den här novemberlistekakan.

När jag väntade Junior läste jag över sommaren igenom hela Utvandrar-eposet. Jag tänker fortfarande på Karl Oskar och Kristina på veckobasis. Ibland älskar jag dem. På all helgona tänkte jag att jag skulle gå till Mobergs grav, han ligger tydligen på samma kyrkogård som pappa.
Jag såg "Kristina från Duvemåla" när den spelades på 90-talet och har sen förra sommaren grämt mig över att jag inte hade läst eposet då och inte hade vett att fatta vad det var jag såg på riktigt. Och nu när jag googlar den ser jag att den kommer sättas upp på Cirkus nästa höst! Den sanslösa PEPPEEEN! Kråkan, vi går!

Annars kan man läsa nästan vad som helst av P O Enquist. Men särskilt "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek". Kung P O.

5 saker jag tänkt på idag (igår).

(Tänker att jag inte ens nämner det upprepade misslyckandet med den här listan.)

1. I fredags hade A's band The Wild Shore releasefest för sin nya ep. Det var sjukt länge sen jag såg honom stå på scen och det var så. jäkla. fint. Blir i vanlig ordning både avundsjuk och fascinerad över hur fyra från varandra fristående människor kan skapa något sånt där tillsammans. Det är helt magiskt. Här kan man lyssna på dem på spotify!

2. Älgar. Först var det exotiskt att ha älgar på ön igen. Sen började de gå omkring på folks tomter och äta upp fruktträd. Sen attackerade kon en kille som fick slänga sig in i sin bil för att undkomma henne. Sen hängde de på lekplatsen innan de kom gående nerför vägen, klev över vår mur som om den var en tröskel bara, lunkade förbi vardagsrumsfönstret som om det inte fanns någon morgondag och nu vågar vi knappt släppa ut Knappen att spela fotboll på gräsmattan själv.

3. När jag tänkte på att jag skulle på kursen idag fick jag fjärilar i magen. Jag har börjat nördsurfa efter verktyg. Alltså, typ min dröm-magnethammare.

4. När Hammarby spöade Jönköping Södra och gick upp i Allsvenskan. Svårt att inte tänka på det eftersom vi var där tillsammans med 30 000 andra personer som alla var helt sjukt glada.

5. Norrland.

(Andra dagen av Onekligens novemberlista)

Träningen.

Alltså, jag KAN inte blogga om träningen. Varför är det så? Sen jag började styrketräna i april, efter en eon av tålmodig, försiktig pepp av A, har jag förändrat min livsstil, tränat bort resterna av en rätt tungviktig graviditet och istället börjat bygga muskler på ett sätt jag aldrig ens tänkt var möjligt för mig. Jag börjar se stark ut, jag tycker att det är snyggt. Jag är stolt över det, jag har jobbat som fan. Både mentalt och fysiskt. Jobbar fortfarande, framför allt med den mentala biten, den är svår. A har jobbat som fan. Peppat och stöttat, pushat och dragit. Gör fortfarande.
Och ändå. Varje gång jag försöker skriva om träningen känner jag mig som att jag tagit en duck face-selfie. Varför?!  

Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

Jag misslyckas direkt med den här novemberlistan. Hade inte ens koll på att den börjar idag. Utomhus fanns det ijuförsig inte så mycket att visa ändå, grått och blött var det. Och vi försökte träna men hade det knappt i oss, eller jo, jag var ganska bra i knäböjen (fy farao vad svårt det är!), 50 kg är ett delmål och jag gjorde 45x5 reps idag så det var ju fint. Men sen försökte vi äta lunch ute och det tog för evigt att få beställa och det var svinmycket folk och humöret har varit sådär och nu känns det ganska skönt att dagen snart är över. Ska bara igenom ännu en ska-bara-läggning med Knappen, SEN är det liksom slut.
Nytt försök imorgon.

Jag är på.

Bloggens konstgjorda andning framöver blir Onekligens novemberlista. En rubrik per dag hela nästa månad, så här:

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

2. 5 saker jag tänkt på idag

3. Ibland tänker jag att jag borde…

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

5. Hepp! Dagens boktips!

6. Månadens djur är givetvis…

7. Kolla! Så här ser jag ut idag.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

9. 5 saker jag borde ta tag i

10. Kolla! Här har jag ritat en hund.

11. Månadens färg är givetvis…

12. Hepp! Dagens filmtips!

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

16. Kolla! Så här ser min autograf ut.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

18. Ibland retar det mig att…

19. Kolla! Det här åt jag idag.

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

22. Kolla! Här bor jag.

23. Hepp! Dagens måltidstips!

24. Månadens klädesplagg är givetvis…

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

26. Kolla! Här jobbar jag.

27. Ibland skulle jag vilja…

28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

29. Det var onekligen väldigt roligt när…

30. Kom ihåg

 

Jag har ju en vana att falla av efter ett tag men skam den som ger sig. I väntan på att november ska börja då så sitter jag i fönstret och spanar efter älgarna. De ska enligt uppgift ha tagit sig så långt som uppför första trappsteget till närmaste grannens altan igår kväll, tydligen för att tråna efter hennes pelargoner på fönsterbänken. Kaxigt, känner jag.

Inälgad.

Det lätt absurda i att jag tog Junior i vagnen igår och gick hem till en granne och åt middag och idkade samkväm men när vi skulle gå hem upptäcktes det att en annan granne, som jag passerar på vägen hem, bara en stund tidigare hade lagt upp en bild på fb föreställande öns tre (3) nyinflyttade älgar som var på besök hos dem. Och nej, jag är inte så hård att jag tar mig an tre älgar en mörk höstkväll med bebis under armen. Eller någonsin för den delen. Så jag fick ringa till A och så fick han helt sonika köra de 200 metrarna och hämta oss. Vildmarksliv i suburbia.

Elliphant

Via instagram förstod jag att en gammal barndomskompis till mig skulle ut på USA-turné med någon svensk artist jag inte hört talas om. När hans instaflöde började fyllas på av oförskämt mycket poolhäng i sommarsol blev jag så nyfiken att jag var tvungen att kolla upp den här artisten han kuskade runt med. Och ja, vad ska jag säga, har jag lyssnat på den här asgrymma låten kanske... 15 gånger idag?




Och grinat lite. Att ha en bästa vän, va. Bland det finaste som finns. En liten tår på det.

Here comes mensen!

(Kobra om mens!)

Jag ska bliva stur.

Min bästis Kråkan, så himla bra att ha alltså! För något år sen löste hon tex mysteriet Vad Sofia ska bli när hon blir stor. Hur bra löst?! Ett annat exempel är när jag efter Juniors förlossning med tillhörande sfinkterskada uttryckte oro över hemorrojdernas potentiellt permanenta varande talade hon om att så hade jag det efter Knappen också och det gick ju över. Minns jag ingenting av. Men hon har ett minne som en, som en... person med sjukt bra minne. Häromdagen levererade hon även insikten om att jag alldeles troligt är en sån som får ägglossnings-pms, vilket förklarar en hel del. Tex varför jag tjurskalligt och med en åsnas envishet argumenterade för att det var A's fel att jag bara köpte en halv middag när jag var i affären. Jag erkänner även till att ha varit en sub par förälder den kvällen när Knappen bara ALDRIG somnade och jag försökte få sitta still och ensam och ifred i soffan. Ägglossnings-pms, va. Finns säkert ett fint ord för det. I min mens-app stavas det "11 dagar kvar".

Iallafall. Jag ska ju bli tapetserare när jag blir stor, vet jag nu. Nästan 35 år tog det att komma fram till det. Att inte ha en yrkestitel har varit en källa till både en och två kriser i mitt vuxna liv. Jag har lagt så sjukt mycket vikt vid det, varit övertygad om att om jag bara kunde säga "Jag är X" eller "Jag jobbar som Y" så skulle livet och självkänslan och fan och hans moster bara lägga sig till rätta för mig. Så att hitta vad det där x eller y ska vara har varit så jäkla mycket ångest. Inte räcka till, inte våga, inte duga/kunna/vara kallad bla bla fekking BLA! ÅH vad trött jag är på det! Så jag hade nästan gett upp och tänkte att nämen, det blir väl bra med bokhandeln resten av livet. Jag trivs ju där. Om man erbjuder ledningen sin själ och kanske lite cash kanske man till och med kan få en av de där hett eftertraktade men ack så svårfångade fasta anställningarna.
Så kom Kråkan med den briljanta tapetserar-idén. Sa "men hörru, ska inte du bli tapetserare" som om det var helt självklart. Vilket det ju var, fattade jag sen. Så sjukt smart.

Alltså, jag ÄLSKAR min kurs. Hela veckan längtar jag till måndagarna. Hur det ska bli en ordentligt utbildad tapetserare av den här flicktrasan håller jag på att undersöka. Jag ber att få återkomma om det. Men idag köpte jag ett alldeles eget verktygskit. Känns så jäkla mäktigt.
Nu kör jag.

Verkstadspeppen.

Vi har haft workshop hos Djursholms Möbelkonservator med tapetserarkursen i dagarna två. Alltså, verkstad. Vilken grej. Jag vill alltid vara i verkstad. Helst min egen om ett par år men for now går det bra med låneverkstad. I den här verkstan fanns folk som kunde allt om trä och trämöbler hur man tar hand om dem. Det satt Mästarbrev på väggen och jag dåndamp pga mäktigt. Tänk att ha mästarbrev i ett hantverksyrke. Det är liksom Mr Miyagi and then some. Sån ska jag bli.

Här är fåtöljen jag håller på med. Den är jätteliten och från 40-talet och jag ska ge den all kärlek jag har.

Förra veckan beställde jag nytt tyg till den. Är så sjukt pepp på att klä den nu. Jag skiter i om det blir snett eller nybörjardåligt. Den är min. Min.

Ett.

Och idag fyller han 1 år och slutar vara bebis, bebisen. Hur fint och stort och lite sorgligt?! Vår bebisfarbror, liksom. Jag tröstäter resterna av den chokladmoussetårta jag i egenskap av enväldig moder beslutade att vi skulle fira med. Jag är ganska säker på att jag inte vill ha fler barn men samtidigt. Aldrig mera bebis? Really?
Han är hur som helst världens bästa 1-åring. Ett år. "Jag är ett". Tänk om han kunde säga det. Vad fint.

På min yngsta sons första födelsedag kommer en hälsning från förr.

Har ni också fått post från er själva idag? Jag blir helt mjuk när jag tänker på att någon initierade det här projektet för 20 år sen och sen också genomförde det hela. 1994 satt jag alltså tydligen i Postmuseets vattenfestivaltält och skrev brev till mitt framtida själv. Jag är där med min bästa vän Helena och Jonas, min första kille. Jag var ung och han var ännu yngre, vilket var en svårmanövrerad källa till nervositet hos hans föräldrar och jag var utan tvekan mer ihop än han. Det skriver jag inte i brevet, men minns tydligt, den där frustrationen. Iallafall. I skrivandets stund, i ett tält för 20 år sen, har vi tydligen sett fyrverkerierna kvällen innan och är på väg till Skeppsholmskyrkan där vi ska sälja biljetter och program till den årliga uppsättningen av Jesus Christ Superstar. Jag avslutar brevet eftersom han tjatar på mig att bli klar, lägger det i ett kuvert, slickar igen, kryssar i rutan som lovar att ingen ska läsa mitt brev och lämnar det där i Postmuseets förvar. Ingenting av det här minns jag. Eller jo, Helena, Jonas, musikalen men ingenting av brevet eller tältet. I 20 år har det sen legat i en låda någonstans, mer än halva mitt liv och idag kom det tillbaka.
Att det finns någon som genomfört det här gör att jag vill gråta en skvätt. Så himla fin värld ändå.

Fb?

Men Facebooks vara eller icke vara? Nu har jag velat i flera år om huruvida jag ska skita i det hela eller bara låta det vara.
Okej, på plussidan:
- Man har kontakt, eller åtminstone "kontakt" med folk man annars skulle tappa bort.
- Det är ett praktiskt kommunikationsverktyg.
- Jag läser intressanta artiklar/blogginlägg/texter som jag annars säkert skulle missa.
- Folk diskuterar saker. Stöter, blöter, höjer sin röst.
- Tidsfördriv.

På minussidan (och det här säger säkert mer om mig än någon annan):
- Jag stör mig otroligt mycket på folk.
- Jag stör mig så mycket på folk att jag tycker illa om folk jag egentligen tycker om.
- Folk diskuterar saker.
- Jag har missat ett antal födelsedagar som jag inte borde ha eftersom jag, helt ogrundat, börjat lita på att fb ska hålla reda på och påminna mig.
- Jag har missat ett antal inbjudningar som drunknat i det träsk av mer eller (oftast) mindre riktade inbjudningar man får.
- Folk använder uttryck som "inboxa mig".
- Facebook ser mig.
- Tidsslöseri.

Alltså, jag vet inte?

Refurn.

Jakten på en liten fåtölj att klä om på kursen tog mig till Refurn. BÄSTA STÄLLET! Refurns vision handlar om att ge möbler fler än ett liv, att slå ett hål på slit-och-släng och ett slag för återanvändning. De tar emot möbler, såväl som räddar från återvinningsstationer och säljer vidare både i befintligt skick och/eller restaurerade av någon av deras möbeltapetserare/renoverare. Det finns butiker i Hammarby Sjöstad, Årsta, Solna och lagerbutiken på Stjärnhovs Säteri utanför Gnesta, där jag var idag. Dessutom kan man på hemsidan titta på hur mycket möbler som helst plus detta briljanta: boka för påseende utan köptvång, samt för billig peng få möbel i Stjärnhov körd till Stockholm, också utan köptvång.
Vi for iväg till Stjärnhov idag och det var ju helt magiskt. Om man kan tänka sig att lägga ner ett penseldrag eller så själv kan man i princip hitta vad som helst där, till helt okej pris. Mitt i säteriet, bland hästhagar och hölass öppnar sig lada efter lada med möbler. När man går genom gångarna av noga staplade stolar som folk gjort sig av med får man lätt en känsla av att ha någon slags skyldighet att se till att de får liksom... leva slut. Jag fick min fåtölj, i behov av omklädnad men stabil med ett resårhus som verkar må bra för 300 spänn. Däremot, hade jag vetat hur stor lagerbutiken var hade vi packat mackor och kaffetermos och planerat heldag bland hästar och pinnsoffor. Det blir till nästa gång.

Höstfint.

Hej. Nu är det höst och familjen har traditionsenligt sjunkit ner i ett mindre träsk av snor och halsont. Så vi är hemma mest, jag har färgkodat bokhyllorna i ett försök att få någon stil på ett ganska spretigt vardagsrum och har finkammat nätet efter något att ha på väggen och kommit fram till att jag nog gör alldeles bäst i att tapetsera eventuellt hela vårt hem med bilder av den här mannen: Kevin Russ aka ett geni.

Varsågoda för hösttips.