Maskinen och jag.

Hemmaugglar.

Boar på det där gravida viset, fast utan graviditet. Vill fixa, längtar efter nya huset, drömmer om en bokhylla som rymmer alla böckerna, smart och snygg förvaring, nya sängkläder. A har fått ett läs-revival och plöjer böcker på all ledig tid. Vi packar ner filmer i flyttkartonger för att få loss hyllplats, beställer fler böcker och skulle kunna ta med oss en kaffetermos och sätta oss vid grinden och vänta på brevbäraren i ren entusiasm. Det är fint, varmt och bara lite, lite för trångt.
Tänk att ha en plats där symaskinen skulle kunna stå framme jämt, i ett hav av stuvar. Det ska jag ha när jag blir stor.

2010. Trots allt.

Jag ville ju så gärna summera året, som sagt. Men det blev övermäktigt, evighetslångt och ganska förvirrat. Och ändå ligger den där påsknytar-viljan där och... vill. Hos Östfrontens ms Stiffneck hittar jag en överkomlig sammanfattning som jag stjäl för att få lite ro i kroppen inför 2011.
Så, with no further due; 2010:

Årets bedrift: Slutuppgiften på Grafisk design-kursen. Ett litet steg för formgivning, ett stort för Sofia.

Årets bittra: Husets akilles-häl avloppet. När det frös igen helt och hållet i mars och A låg utslagen i vinterkräkan, då bet vi sönder knogarna för att inte explodera.

Årets bästa semester: Veckan på finska landsbygden. Bastu, grillad mat, tår i sanden och kortspel på glasverandan. Och Tori Amos.


Årets nytillskott: Symaskin och pepp. Handarbetspepp över huvud taget. Nya bilen James.


Årets förlust: Pappa. Och gamla vännen Peder.

Årets vuxenpoäng: Om det är vuxenpoäng eller inte vet jag inte men en sak är att mina födelsedagsfiranden krympt avsevärt de senaste två åren. Från att vara trånga, syrefattiga men trevliga tillställningar där folk som jag nästan aldrig träffar annars dyker upp av gammal tradition till att bli små, intima middagar med de finaste närmaste. De två senaste är de finaste födelsedagarna jag haft.

Årets fysiska förändring: Den långsamma återgången till pre-graviditetskroppen. Tog längre tid än jag trott och så jul på det. Två steg fram, ett tillbaka.


Årets nya kändisförälskelse: Ett tag var det Jason Schwartzman. Nu är det Comhem-Judit.

Årets mest gåshudsframkallande låt:



Årets läsupplevelse: "Boktjuven" av Markus Zusak. "Vi, de drunknade" av Carsten Jensen. Omlästa Tove Jansson-böcker.

Årets fest: Knappens allra första kalas.


Det har varit ett bra år. Tungt ibland, sorg som kommer ta tid och följa oss in i nästa år som en skugga. Men jag har överträffat mig själv, vågat nytt, vågat prova och visa. Det jag behöver för 2011 är kraft, motivation och mod att fortsätta så.

Film.

Bond är tråkigt och dåligt.
Prutt-Bond.

Leverans.

Hyllpratarna som jag lovade häromdagen har fått sin plats nu här till vänster. Det kommer fler snart. De kan ni läsa medans jag syr så det ryker. Ni fina som var först till kvarn har fått med er allt mjöl hem så nu är det semesterstängt i affärn. Kanske öppnar den igen så småningom :)

Egna spöken.

Så fort A gått och lagt sig eller om jag är ensam på kvällen så börjar det knäppa och skrapa konstigt runt om och i huset. Alltid.
Jag hatar det.

Att göra grejer

Det händer att jag får sån lust att sy något att jag snokar runt huset som en hungrig hund. Försöker hitta saker som kan tänkas må bra av lite omslag. Har jag ingen ömtålig sak som ligger oskyddad mot världens hårda kanter och skulle behöva ett litet vadderat fodral? A kanske vill ha någon sorts påse till sina ps-handkontroller? Man kanske skulle börja sminka sig och ha en flickgullig sminkväska?

Ett litet fodral, anyone?
Anyone?

Romantikstilistik

Juveler för tangentbordsromantiker/narkomaner. (Min Etsy-feber håller i sig.)

Romantikpanik

Vi har en tapetlös fläck i köket (fläck=kanske 1,5 m2). Det här kortstygnsbroderiet har suttit uppnålat där för att s.a.s avleda uppmärksamhet (hur man nu gör det med 40x50 cm tyg). Igår kväll bestämde jag att det var under budskapets värdighet och det blev en kudde istället. Inspirerad av Wendinskan.
Jag hjärta min nya symaskin.

Att långsamt lämna ett hus

Det var inget lättvindigt beslut att riva det här huset och bygga nytt. Det tog nästan ett år att komma fram till det. Arkitektmöten, ritningar på alternativa utbyggnader, promenader runt tomten med fundersamma fingrar mot hakan, 2 vintrar.
Mina föräldrar byggde den här stugan för 30 år sedan som sitt sommarställe. Min barndoms somrar levdes här. I mitt sex kvadrat stora rum lekte jag med barbie, flyttade upp och ner i min våningssäng efter humör och låg sommarmornar och tittade på Solstollarna och Toffelhjältarna på tv. Lite senare hade jag en utklippt bild på Edward Furlong på min lilla anslagstavla och samlade Serie-Starlet i bokhyllan brevid Kalle Anka-albumen. När jag var kanske åtta ritade jag en liten gubbe som jag klippte ut och la på lite bomull i en tändsticksask och gömde bakom ramen till en tavla. Jag ville att den skulle vara en kompis och jag behövde en hemlighet.

Det som finns kvar idag av det gamla är badrummet med sina rosa väggar och läckande plastmatta och en gulblommig tapet i köket. Långsamt har vi gjort huset till vårt. Målat ut det gamla, möblerat och tapetserat in det nya. Men det är bara kosmetika.
Temperaturen stiger och när jag står i badrummet och tandtrådar hör jag med ens ett litet rasslande ljud. Det droppar från taket, ner genom de girlanger av plastblommor jag kamouflerat de fula rören med. Smältvattnet rinner ner genom taket på osynliga små stigar och in i huset.
Det är som en déjà vu. Här stod jag förra året, på samma ställe med samma ljud och ser sminket långsamt rinna av ett trött gammalt ansikte.
Det är rätt beslut att riva. Det behövs för mycket, kräver för mycket, faller ihop för mycket.
Sista vintern, tänker jag, sista vintern. En bitterljuv sista läckande vinter.

Ett ögonblick.

Jag hoppade över 30-dagarsbloggandet. Men jag äger en väska full med saker, några syskon och ögonblick svåra att glömma. Alldeles nyss kom jag att tänka på ett just sådant.
För många år sen när jag bodde i stan hade min sekelskifteslägenhet breda fönsterbräden som jag ofta satt uppkrupen på i det öppna fönstret sommarkvällarna igenom. Gatan jag bodde på var lugn men nära annat som inte var det och folk kom och gick förbi i strida små strömmar.
En särskild kväll satt jag där med en filt om benen, rökte cigaretter och drack te och väntade på någon som skulle komma. Det började skymma, gatlyktorna hade tänts och ett gult sken låg som en filt mellan fasaderna. Det var lugnt och tyst.
Och så plötsligt en röst. Någonstans i grannhuset, högt uppifrån strömmade en hög och klar barnröst som med ett småbarns halva språk sjöng Blinka lilla stjärna rakt ut i stadskvällen. Det ekade mellan husen, den där lilla nästan overkliga rösten, ljus och öppen. Hur mycket jag än vågade luta mig ut kunde jag inte se vart den kom ifrån, fick bara lyssna till den när den sjöng där ut genom fönstret in i mörkret. När sången var slut tystnade hon men när en kvinna ett ögonblick senare kom gående nedför gatan fanns den där igen, rösten.
"Hej mamma!" ropade hon med sådan glädje att hjärtat drog ihop sig till en liten boll i bröstkorgen och kvinnan på gatan stannade upp, lyfte blicken högt och svarade "Hej älskling!" innan hon försvann in genom porten och strax därefter hördes ett fönster stängas till någonstans under den mörkblå sommarhimlen.
Jag saknar inte stan, inte alls. Men det finns minnen och ögonblick från stadslivet jag vårdar försiktigt och ömt.

Dansk-mysteriet

Våra nya läderklädda danska grannar har vi fortfarande inte sett röken av. Nu har det gått så lång tid att det börjar verka mystiskt. Vad gör de där inne? Vad är det för rör som dykt upp längst ytterväggen? Kanske har de fuffens för sig?
Tills idag. När jag och Knappen gick förbi på förmiddagen stod den danska kvinnan och packade in saker i deras bil. Jag passade på att tala om för henne att jag tänkte presentera mig. Då blev hon lite stressad eftersom hon stod där i "morgonhår" och allt. Men trevligt var det och jag ser fram emot grannfika i sommar, barn som blir bästisar direkt och hur glada de kommer bli när vi nästa år smäller upp ett nytt hus och byter ut deras utsikt från gräsplätt/vedbacke till tvättstugeingång och baksidesskräp.

"All my friends are superheroes" av Andrew Kaufman

De där rekommendationslapparna som vi har i hyllorna på jobbet som jag berättade om häromdagen, de kallas för hyllpratare. Kortfattade tips när det inte finns tid/plats/ork/lust för recension eller samtal. Från och med idag finns hyllpratare också här på Äpplet, tänkte jag. Som etikett och snart även i en vänsterspalt nära dig.
Vi börjar här:


Så charmigt, värmande och bedårande att det värker i hjärtat. Och så lite sorgligt så klart. Perfekt!

Det var Linn som skriver Just another fucking blog som tipsade om den här. Tack, Linn, den har gjort min dag!

Och som en liten premiär-treat; ett smakprov:

That night Tom started having pains in his chest. The first one came at ten in the evening. It was sharp and enduring. He doubled over but it passed. The next came two hours later; by morning they came every ten minutes. The Perfectionist was sleeping and he knew not to touch her. He called the Amphibian.
"Hey" said Tom.
"Hey" said the Amphibian.
"Ahhhh" said Tom. A pain shot through his heart.
"What's happening?"
"Pain in my chest."
"Sharp and enduring?"
"Yes."
"But recurring?"
"Yes!"
"In greater frequency?"
"Less than ten minutes now."
"I'm sending over a doctor."
"What is it?"
"He's the best there is."
"Tell me what it is!"
"Your heart is breaking" the Amphibian said.

Om när jag blir gammal.

Imorgon ska jag göra en synundersökning. Jag har börjat se lite dålig. Suddigt med text på tv och så. Jag ska komma ihåg det här om tio år. När jag fortfarande hade tillräckligt bra syn för att fåfängt och förväntansfullt hoppas på att underkännas på provet.

"Till sista andetaget" av Anne Swärd

På jobbet brukar vi skriva små rekommendationslappar som vi sätter i hyllorna vid böcker vi tycker om. När jag kommer tillbaka till jobbet på onsdag ska jag skriva en lapp som lyder så här:

"Underlig, kärv och vacker språkkonst om möjlig och omöjlig kärlek!"