Att få vatten på sin kvarn är ibland

generande uppfriskande. Den här såg vi idag:
Jag och A har diskuterat, dissekerat och kräkts stadsjeep sen vi flyttade ut hit. Det finns ganska många härikring. Tyvärr.
Och idag kom den här vår väg, som pricken över i'et i Silfverskiöld.
Inte nog med att man kör omkring i ett vräkigt miljömonster för halva miljonen, man har dessutom betalat extra pengar för att ta bort Audi's eget Q7-märke från bilen, för att göra vadå?! Pynta ännu mer pengar för att köpa tillbaka det till sin registreringsskylt istället! What the!
En fotolärare jag hade på folkuniversitetet en gång hade som medicin för de uppmärksamhetstörstande eleverna att vi stannade upp ett ögonblick hela klassen och pekade på personen ifråga så att han skulle känna sig riktigt sedd. Inte den mest pedagogiska metoden men effektiv när det gällde att få pratkvarnar att pausa lite.
När vi gick där över parkeringsplatsen ville jag stanna, peka på föraren och lugnande förklara att Vi ser dig, ta det bara lugnt, vi ser dig. Och din bil. Oroa dig inte, allt kommer att bli bra.

Det hela var så absurt att A blev inspirerad och stämde upp i ett improviserat en-manna-luft-rockband som höll konsert komplett med riff, dålig engelska och trumsolo hela vägen hem i Gubbkepsen som plötsligt framstod som charmigare än någonsin.

Här är dagens bild och min julklapp till mig själv:

Men egentligen vill jag bara ha varm choklad

Så här är den alltså, vintern. Vi avslöjar oss som gamla stadsbor när A antilop-studsar genom drivorna ner till bilen för att han inte äger ett par rediga vinterkängor. De jag har är stadsskor som poserar som landetkänga.
Allt blir bakvänt med så här mycket snö. Iallafall första dygnet. Jag pulsar genom 20 cm snö och lyckas bli blöt nästan till knävecken, för att komma ner till vägen för att gå en liten promenad så att Knappen somnar så att jag SEN kan skotta. Det där med att åka och handla kan jag glömma för jag tror inte bilen kommer upp för backen på tillbakavägen. Och att vi skulle lämna den där nere och gå upp funkar ju inte heller eftersom det är plogat men inte sandad och snorhalt och mina s.k vinterkängor har typ flat sula. Va? Vilket liv.

En grej som är bra med Gubbkepsen däremot är att den har glastak. Så här fint kan det bli då. Det är som att vara under vattenytan och hade jag varit något yngre eller lite friare hade jag lekt ubåtskapten på allvar.

Torsdag 09.34

Annat mörker

Mystiskt tema på dagens bilder. Lika svart är det utanför fönstret. Den där väggen av mörker. Inte ens en vägg, snarare ett ingenting. Snö när jag lyser ut med ficklampa. Knappen sover. A pluggar. Någonting skönt lägger sig till rätta.








(Eftersom jag av outgrundlig anledning inte kan klicka på kommentarerna i förra inlägget får jag svara här.
LillaGrå: Hör dig. Har en hel gäststuga full...
Anonym: Lövet, ja... Imorgon kanske ..;)

Sakers natur part II

Här är bildbeviset på när jag tar mig i kragen och stiger ur karaktär.
Barret has left the building. Tack, LillaGrå, för välplacerat pepp!
Nu ska jag ta i ut med det där lövet som jag vet ligger under byrån.

The miseducation of Charlotte Perrelli?

Imorse när radion gick på spelades en av mina hat-låtar; "Hero" med Charlotte Perrelli. Anledningen till att den ligger på min sämsta-lista är inte att det är en dålig låt, som man kanske eller kanske inte tycker, utan textraden i låtens klimax "Heroes can live on their own, but heroes never die alone".
Jag och A har stött och blött detta både en och tre gånger för i min värld så är det påståendet rakt upp och ner fel. Som gammal superhjälteserie-läsare tror jag mig veta att det är helt bakvänt!
Det är ju precis det här som är hjältens sorg och öde. Att han (eller naturligtvis hon) beundras och hyllas men i själ och hjärta är en ensamvarg som kommer att dö tyst och obemärkt, i en enkelsäng i en lägenhet som ingen visste fanns, och hittas först när grannarna klagar på dålig lukt i det ostädade trapphuset. Har han tur kommer hans hjältedåd att bli ihågkomna men då har tidningsutklippen redan börjat gulna och barnen är vuxna. Så ser det ut i världen.
Så, nej, Charotte Perrelli, du har fel. Heroes do die alone.
Eller är det jag som är bakvänd?



(Nåt annat bakvänt är det skelett hon förvandlats till, för övrigt. Packa in henne i lite kläder och skeppa iväg henne dit hon kan äta upp sig, för som hon ser ut här gör mig bara illa till mods. Ingen liten tjej eller kille i världen får någonsin tro att det här är eftersträvansvärd skönhet. Det kan aldrig sägas för många gånger.)

En om dan, Xmas edition

Sakers natur

Det här är ett barr på kanten till vårt handfat på toan. Ett långt jäkla barr. Jag hittade det på golvet för ungefär en vecka sen. Då la jag det här. Precis ovanför handfatet sitter ett fönster. Så ansträngningen att lyfta armen, öppna fönstret och slänga ut barret skulle ta mindre än 5 sekunder och kräva ett minimum av kroppsansträngning. Men där ligger det. Dag ut och dag in. Inte ett dugg förvånad är jag.


(och ja, vi har rosarandig tapet i badrummet)

Blogg-ångest

Sen jag började blogga så här regelbundet har jag funderat på att ändra min "om mig"-ruta till något mindre... fattigt. Mindre tråkigt och fantasilöst. På en post-it lapp på datorn har jag filat på en ny i en vecka nu. Den ska vara kortfattad men smart. Rolig men inte billig. Underfundig men inte överarbetad. Välkomnande men inte käck.
Ungefär nu inser ni ju omöjligheten i projektet. Det hela har tagit enorma proportioner. Jag har målat in mig i ett prestationshörn utan dess like. Det går inte. Jag kan inte leverera.
Vi får nog leva med katastrofen som den ser ut. Fattig i all sin tråkighet. Och jag får ta mig en rejäl titt i spegeln och inse att whatever.


Nu ska jag rädda Snusmumriken från Knappens lystna blickar och hungriga gap. Istället.

Sommarkiosk i juletid

Efter att ha överlevt en rekorderlig promenad med mammagruppen (jobbar fortfarande på att försonas med faktumet att jag numera faktiskt ingår i armadan, även om jag inte lever under uppfattningen att en barnvagn berättigar mig till företräde och/eller ensamrätt av gemansamma utrymmen i det offentliga rummet), bestämde jag mig igår för att det var dags att träda ner i världen nedanför backen.

Det gick över förväntan, dvs den fruktade vägen upp igen. Där nere såg det ut så här:




Nästan som sommar. Fast idag ligger snö.
När vi kom hem idag åkte vi genom sinnebilden av ett jullandskap. Tror jag ska ge mig på samma manöver imorgon. Vår sommarkiosk har annonserat julöppet på handskrivna skyltar längs vägen och lovar glögg, bullar och klappar.
Och när det händer så stora saker måste man ju undersöka.

Helomvändning

Jag har tyckt att Markus Krunegård är det mest enerverande och överskattade sen... länge. Sjukt jobbig röst som inte alls lämpar sig för sång och fjantiga texter och jag vet inte allt som var fel med honom.
En dag vaknar jag och har ändrat mig. Jättekonstigt. Hörde "Jag är en vampyr" för tusende gången och lyssnade plötsligt. Tänkte; va fan?! Markus, vicken kille!
Idag har jag och A suttit i bilen och hyllat honom för det helt bedårande Yeah! som avslutar refrängen i "Hollywood Hills".
Men det får ni lyssna på någon annanstans.

Kvällens tv-tips

St Eriks musikalklass förgyller en blek fredag

Hörde slutet på en uppfriskande dålig julkonsert på p4 i bilen på väg hem. Kutym är ju att julsånger framförs nästan sakralt vackert men den här kören var av slaget en massa folk som råkar sjunga samtidigt. Oss är en freelsaare född (stockholms-e'n och starka öppna a'n, jättevackert.) Det hela visade sig vara en musikalklass som stämt upp tillsammans, som ett litet sidoprojekt mellan jazzdans-lektionerna. Spexet lurade precis runt hörnet, utan tvekan.
P4's reporter Lasse blev så rörd att han grät.
Det var ett fantastiskt ögonblick.

Satan takes a holiday!

Det här är Knappens tuffa gudfar. Han och hans tuffa band Satan takes a holiday är nominerade till Årets Rock/Metal på P3 Guld för det självbetitlade debut-albumet.



Dessutom finns den eminenta bloggen här, som skrivs av ingen mindre än bandets vackre manager; A!
Naturligtvis finnes även myspace, twitter och facebook.
Lyssna, njut och håll tummarna den 19e januari!

En om dan, morgon&kväll

Så här började dagen:


Och så här slutade den:


Jag kan inte bestämma mig för om jag ska falla för den jobbigt åldriga impulsen att sätta på tvn för att lyssna på fisförnäma kommentarer om Nobel-middagens klänningskavalkad.
Det är min, i förnekelse begravda, veckotidnings-ådra som vaknar till liv och vill ha sitt. Den kommer få det bästa av mig ikväll. Jag känner det.