Imorse när radion gick på spelades en av mina hat-låtar; "Hero" med Charlotte Perrelli. Anledningen till att den ligger på min sämsta-lista är inte att det är en dålig låt, som man kanske eller kanske inte tycker, utan textraden i låtens klimax "Heroes can live on their own, but heroes never die alone".Jag och A har stött och blött detta både en och tre gånger för i min värld så är det påståendet rakt upp och ner fel. Som gammal superhjälteserie-läsare tror jag mig veta att det är helt bakvänt!
Det är ju precis det här som är hjältens sorg och öde. Att han (eller naturligtvis hon) beundras och hyllas men i själ och hjärta är en ensamvarg som kommer att dö tyst och obemärkt, i en enkelsäng i en lägenhet som ingen visste fanns, och hittas först när grannarna klagar på dålig lukt i det ostädade trapphuset. Har han tur kommer hans hjältedåd att bli ihågkomna men då har tidningsutklippen redan börjat gulna och barnen är vuxna. Så ser det ut i världen.
Så, nej, Charotte Perrelli, du har fel. Heroes do die alone.
Eller är det jag som är bakvänd?
(Nåt annat bakvänt är det skelett hon förvandlats till, för övrigt. Packa in henne i lite kläder och skeppa iväg henne dit hon kan äta upp sig, för som hon ser ut här gör mig bara illa till mods. Ingen liten tjej eller kille i världen får någonsin tro att det här är eftersträvansvärd skönhet. Det kan aldrig sägas för många gånger.)
