onsdag 5 oktober 2016

Om den här bloggen. Fast om en jordkällare också.

En gång i begynnelsen av vårt förortsliv hade vi en jordkällare. Den låg liksom ingrävd i en liten kulle, dörren var av grova, grönmålade plankor och man fick vika ihop sig själv för att komma in genom öppningen. Där inne stod hyllor längst ena väggen med någon enstaka glasburk på, annars tomma. Och så fanns spindlar. Enorma feta spindlar i massor.
Det var något så himla sorgligt med det där. Att själva utrymmet fanns där, utgrävt för att användas, för att en människa skulle gå in och ut och ta i bruk. Men det var så länge sen. Och nu var det liksom över. Jag passerade över gräsmattan, sneglade mot den gröna dörren och skämdes lite inför vem det nu var som lagt ner allt det där arbetet, alla de där goda tankarna. Ibland gläntade jag på dörren, höll andan och kikade med rynkad näsa in i mörkret. Och det rörde alltid på sig lite, dagsljuset som spillde in över stengolvet väckte de där tysta, stora spindlarna som hängde i sina nät.
Och jag. Jag slog igen dörren och rös. Gick in i mitt hus. Kokade kaffe och tittade åt ett annat håll.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fin liknelse :-)
Glöm inte bort att bloggen är din skapelse. Den ska du ägna dig åt om och i så fall när du har lust. Inte av något annat skäl. Jag kikar in här ibland. Blir glad när det finns ett nytt inlägg. Surfar vidare om det inte finns, och tänker att du säkert har annat att fokusera på – och att blogglusten kanske inte finns.
Om du får lust någon gång får du gärna berätta hur det går med tapetserarutbildningen. Är det fortfarande kul och känns det fortfarande som något du vill satsa på att jobba med? Känner du att du har utvecklats? Hur lång utbildningstid har du kvar o.s.v.
Om du syr något får du gärna visa det också – det var så jag hittade hit från första början. Sen var det ju kul att läsa om böcker, allmänna kreativa infall och om obekvämhetsdödsfall också:-)
Men, viktigast av allt – känns det mest urrigt, motigt och som ett "borde" – gör något annat istället för sjutton! Vi ägnar för stor del av våra liv åt sånt vi tror att vi borde och för lite åt sådant vi vill, eller för den delen rent slappande.
/Eva

Sofia sa...

Eva... Så otroligt rörd av att du tog dig tid att skriva det här! Tack! Jag längtar ofta tillbaka hit, till det där flödet som fanns förr, då det var den naturliga platsen att vända sig med tanken, vad det än var för slag. Det var så fint, både att ha den här platsen men framför allt att den befolkades av fler än jag, och att det var varmt här, bland alla!
Tror det kommer tillbaka någon gång, jag hoppas det. När tid inte är en sån bristvara längre!
<3

Anonym sa...

<3 :-)

/Eva