Det stora lilla barnet.

Bebisen är sjuk. Hur är det möjligt, tänker jag först tills jag inser att en mer relevant fråga är hur han lyckats inte vara sjuk typ någonsin med en storebror i förskolan under samma tak. Ijallafall. Skruttig och lite febrig och sover en massa. Tittar på en och knölar ihop ansiktet för att riktigt visa vilket skitliv det är just nu.
Bebisen fyller även 1 om tre veckor och slutar därmed att vara bebis. Är det verkligen okej? Tror inte. När Knappen var liten så längtade jag liksom hela tiden till att han skulle bli större, så att man kunde slappna av lite. Den här gången tog det bara ett par månader innan vi började fråga oss hur vi ska kunna leva utan en sån där som ålar runt, ömsom pratar med ömsom äter saker och asgarvar åt en ketchupflaskas blotta existens. Den här bebisen är så sju-hukt jäkla gullig. Och rolig. Och, förutom de första två, även tandlös vilket vi efter en del fundering insåg är anledningen till skruttigheten. Hur som. Har gillat att ha bebis igen mycket mer än jag väntade mig.

 Vart tog den här bebisen vägen?