Gör just nu.

Jag har snöat in på att sy lapptäcken. Så himla enkelt och fint (så här gör jag)! Kan nu knappt tänka på annat än tyg, mönsterkombinationer, tråd och om jag eventuellt har fina lakan som jag kan slakta till förmån för bebislapptäcken? Etsy är min bästa vän just nu, och igen.
Skulle kunna tänka mig att bygga lite lager och ställa mig på nästa års lokala julmarknad om det inte vore för den svåra separationsångest jag får. Måste ev skaffa fler bebisar som kan ligga på dem om detta fortsätter.

"Om detta talar man endast med kaniner" av Anna Höglund.

Hej, här kommer jag med boktips! Anna Höglunds "Om detta talar man endast med kaniner". Jag ä l s k a r såna här böcker. Enligt bokhandeln är det en bok för 9-12-åringar men för mig är det en av de där helt ålderlösa böckerna, de som snarare är för en viss typ av person än en specifik ålder. (Som tex flera av Shaun Tans titlar). Det är en total enmanshow i det avseendet att författaren också är konstnär, eller kanske är konstnären också författare, hur som helst känns både text och den suggestiva, ibland nästan kusliga, bilden som ett högst personligt avtryck av just upphovskvinnan. Inte nödvändigtvis på det sätt att det sökande efter sammanhang och samhörighet som huvudkaninen söker är hennes eget, men uttrycket; den säregna mörka tonen i berättandet, både visuellt och textuellt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att låta skitnödig men kontentan är att den här fantastiska, vemodiga lilla pärlan lämnar mig inte bara lycklig på det sätt litteratur då och då gör utan även omåttligt nyfiken på vad mer för oemotståndliga märkligheter som rör sig inuti Anna Höglunds hjärna.

Vänner.

Dels på grund av att vi bor där vi bor men också för att hans mormor och hennes sociala liv är en så stor del av hans liv, så har Knappen bland sina vänner även ett litet gäng tantkompisar. När han skulle ha sitt 3-årskalas var det "kompisarna och några tanter" som stod på gästlistan och så är det i hans liv.
Igår kväll hade han feber så han är hemma idag, men feberfri. Junior sover i vagnen, jag syr och om jag tittar ut genom fönstret ser jag Knappen på andra sidan gatan med en av sina tantkompisar. Ibland är han där och leker med hennes barnbarn men det går minst lika bra utan. Idag eldar de upp några tallar som hon fällde förra veckan. Han har egen skottkärra med sig och de jobbar och släpar och sliter och drar och genom glipan i fönstret hör jag dem prata med varandra hela tiden. För en stund sen blev det tyst och rökplymen som rest sig över hustaket avtog en stund. Känner jag min son rätt hade han snackat till sig en fikapaus då. De är inte svårflirtade inte, hans tantkompisar.

Luggens vara eller icke vara?

En annan grej som kommer tillbaka från förra gången är dilemmat: vad göra med kroppen? Medan jag väntar på att bli av med graviditetskilona märker jag att det blir väldigt viktigt med det jag faktiskt kan göra något åt relativt snabbt och smärtfritt. Förra vändan pyntade jag mig med volang, nu har jag blivit helt besatt av att klippa håret. Egentligen vill jag ha kort hår, som jag haft ofta och länge och trivs i, men A tycker det långa är så fint att jag inte kan med att klippa det.
Så jag har kollat på gamla bilder för att komma på något men kombon långt hår/klippa något nytt verkar liksom mest resultera i det gamla slitna "klippa lugg". Och jag vet inte. Hittar det här gamla självporträttet (f ö från förra mammaledigheten) och det är ju himla fint men det är ju en good hair day och hur många såna har man i en tillvaro där det tar två dagar från att man bestämde sig för att duscha tills man faktiskt kommer fram till duschen?
Anar också att bilden ifråga lögnaktigt övertygar mig om att med lugg följer även den rynkfria ungdomen.

Jag har ny dator som är helt tom på bilder så den här hittade jag på min flickr men därifrån kan man ju av upphovsrättsliga skäl inte spara ner något så det här är en skärmdump. Jag har nu alltså stulit en bild av mig själv. Classy.

Sista ordet.

Och så det här med att A har smittat mig med sin förkylning och näsan är både täppt och full med snor och att jag hatar att sova förkyld och att då dessutom behöva vakna för att amma varannan timme och sen försöka somna om. Vet ju redan nu att jag kommer sova skitdåligt inatt. Slut på dag, dramatik och gnäll, hej då!

Helikoptern i natten.

Den här då: paniken i att det nyss cirkulerade en helikopter på extremt låg höjd och lös upp hela vår tomt med en strålkastare?! Mitt i natten. Flera varv.

Det visade sig vara en ambulanshelikopter som letade landningsplats och inte en polis på jakt efter mördare i skogen, som var min första skräckslagna tanke, men adrenalinnivån nu! Dessutom så himla fint hur det började ringas och sms'as grannar emellan för att kolla om alla var okej. Så trots att jag satt och instinktivt böjde mig som ett skal över Junior som sov i famnen medan jag följde den där rytande farkosten med blicken och A instinktivt la upp strategier för att se till att jag och barnen var i säkerhet, så känner jag mig tryggare nu än någonsin. Om det krisar så finns de där, som ett nät under oss.

Han som blev hämtad, mammas granne, verkar ha haft en hjärtinfarkt men det ser ut som att allt ska gå bra, det hela ska ha spelat ut under ganska lugna former trots dramatiken. Men fy fabian vad läskigt det var. Man vill ju inte behöva åka helikopter, det vill man inte.

Hej! Finns den kvar? Jag vill gärna ha den. Med vänliga hälsningar Jonny.

Det här med att sälja grejer på blocket. Jag ska sluta svara på mail från folk som inte kan skriva med punkt och stor bokstav. Eller med några som helst skiljetecken eller radbrytningar. På riktigt, är folk så här dåliga på att skriva eller orkar de bara inte?

För nej, jag har ingen lust att sälja till "finns den kvar jag vill ha den.jonny". Och nej, jag vet inte riktigt varför men vi väl kan kalla det principsak.

(Och ja, jag förstår ju att en del människor kan ha svårt för det där med att skriva men om alla språkmisshandlare jag blocket-mailat med i livet faller in i den kategorin så måste statistiken för skrivsvårigheter vara bra mycket mer skrämmande än jag anat.)

Fina grejer.

Den här veckan har min fejjan-feed innehållit förvånansvärt fina saker. Här är tre:

20 Dream-Like Photo Manipulations by Caras Ionut

The 33 Most Beautiful Abandoned Places In The World

Plus den här. (Efter ca 5 sekunder började jag fulgrina)

Lördagshänget.

Jag vet inte om det var förkylningen som temporärt förvirrade A men idag föreslog han först att vi skulle åka till Ikea och gick sedan igenom hela varuhuset, med barnvagn + barn + förkylning + lördag, i något slags zen-tillstånd, till synes helt oberörd av den trängsel och hets som i vanliga fall får honom att intensivt "hata alla".

När vi sen kom hem med det där soffbordet vi väntat på sen i april spenderade vi någon timme eller så med att kånka runt möbler, flytta på mattor, homestyla med citroner på fat, puffa kuddar och klia oss i huvudet. "Nja", sa vi till varandra, "det är någonting som känns lite off" och så flyttade vi lite till. Nu känns det helt okej, jag börjar fundera på att sälja några saker och känner redan nu en försmak av lättnaden i att bli av med grejer.

Dock har Junior fått börja med magdroppar och bvc-Marie sa att tredje dagen börjar bakterierna jobba på riktigt och då kan det tillfälligt bli värre och av allt att dömma inträffade det där nu under kvällen. Vill typ grina för jag tycker så synd om honom. Fan också att små ska ha ont. Dessutom ser han, precis som Knappen gjorde, ut som den olyckligaste människan i världen när han är ledsen. Alltså, underläppen och hela grejen. Ibland kan jag inte låta bli att skratta för att han nästan ser ut som en karikatyr av någon som gråter, men inte idag.

Läsdippen.

Jag har hamnat i en läsdipp. Så dåligt. Men vad läser man efter Utvandrar-eposet liksom? Fyra böcker har jag börjat på men sen bara helt sonika slutat läsa efter typ 50 sidor. Nu ligger de strödda över vardagsrummet som förkastade sommarkatter. Istället sitter jag och klickar hem andra böcker från nätet som verkar mycket intressantare och bättre.

I början av veckan låg det fyra bokpaket i brevlådan. Fyra! I knappt 20 underbara sekunder fick jag trycka dem mot bröstet på väg upp för grusgången och bara ÄLSKA bokpaket, innan jag kom in och insåg att det var A som hade beställt böcker med mitt konto. "The origins of the first and second world wars". Ja jo, visst. Men var är min fantasynovellsamling?! Besvikelsen. Ja, ni fattar.

Sons.

Junior sover i famnen medan jag tittar på Sons of Anarchy när det plötsligt slår mig med smärtsam tydlighet. Junior har samma frisyr som Wayne Unser.



Det gör ingenting. Jag älskar Unser.

Föräldraledig.

Nu börjar den. Den där stadiga förminskningen av ens värld som en föräldraledighet så lätt för med sig. Denna företeelse kan ta sig uttryck på flera sätt. Exempel:

- Under förmiddagen föds ofta en luddig impuls att "göra något". Detta resulterar allt som oftast att jag drar runt barnvagnen i någon typ av galleria och "uträttar ärenden" eller skaffar saker jag eller någon i min familj "behöver".
- Efter nyss nämnda aktivitet kan jag enkelt tillbringa en hel eftermiddag (eller bevisligen flera) med att fundera på och nästan uppröras över varför klädkedjan Zara, som jag älskar att hata och hatar att älska, den här säsongen absolut vill förvandla hela sin målgrupp till små pensionärer. (Hatar pga usel service och dålig stämning, älskar pga har hittat flera av mina mest bisarra plagg där tex zebrablusen som alltså inte var zebrarandig utan full av små zebror.) Det är ett under att inte ingången blockerades av ett berg av kunder som kollapsat av beige/marinblåchock.
- När jag nyss skulle fixa en kaffe kom jag skräckslaget på mig själv att under bråkdelen av en sekund välja kaffekopp efter hur snygg den skulle vara att instagramma. Mår nu lätt illa över mig själv och hinkar det där kaffet i den fulaste koppen jag kunde hitta (en fruktansvärd tingest med Andy Warhols Monroe-porträtt på som jag haft sedan jag flyttade hemifrån och tyckte att den utstrålade någon slags cool kulturmedvetenhet som jag gärna ville förknippas med).

Iallafall. Det ska bli spännande att se vart denna högintellektuella tillvaro tar vägen. Det blir väl annat när bebis blir lite större och vill annat än bara äta/sova. Borde kanske gräva fram kameran och återuppta Projekt: En om dan från förra mammaledigheten. Jag vill ju helst inte bli hjärndöd någon gång det närmsta året.

!

Åh vad ni är bra! Tackar ödmjukast för era svar ang preventivmedel, vad ni är grymma som berättar! Det här med piller känns mindre och mindre aktuellt. Nya tider nu!

Pillertrillaren.

Jag har alltid ätit p-piller. Sen jag var 16 och någon person på ungdomsmottagningen sa att det var det bästa har jag pillat i mig de där. I 18 år. Olika sorter, olika starka i olika perioder av livet men än dock; jag har mixtrat med mina hormoner i hela mitt vuxna liv. Som jag tror att många, många kvinnor gör. Att p-piller finns är en helt fantastisk grej. Att vi kan leva ut och älska och ligga och det står oss fritt hur vi vill agera och växa. Det är inte det.

Ett par gånger under de här åren har jag trevande frågat min gynekolog (som jag nog ska byta när jag tänker efter) om alternativ till piller. Jag vet att de finns och vad de är men knappt något om hur eller hur bra. För jag vill veta hur jag känns au naturel. Hur är mitt humör, hur är min kropp, hur är min sexlust? Är det samma eller har jag gått runt i bokstavligt talat mer än halva livet och... inte vart som jag borde vara?

Gynekologen, som jag nu verkligen tänker byta när jag tänker efter, har svarat med ljummet intresse, "ja jo", som om min fråga inte var allvarligt ställd. Lagt fram någon liten broschyr kanske, lite blasé med tankarna på annat. Men jag vill verkligen veta. Och det börjar bli dags nu igen.

Så. Hur gör ni? Vad har ni provat, hur funkade det? Jag vill veta det som inte står i den där glänsande broschyren.

Oh, the pleasure.

Köpa böcker. Mmm, blir alldeles gosig och mjuk i hela hjärtat. Trots att jag vet att åtminstone den sista i raden kommer generera skrik-i-kudden-ångest. Gör ingenting alls, ge mig bara.

Lite mer förlossning och andra karaktärsdanande aktiviteter.

Blir man någonsin klar med sin förlossning undrar jag. Min första är fyra år sedan och jag minns den som ganska lång men under kontroll och antagligen i något slags förskönande skimmer. Det var tufft men inget trauma på något vis. Och ändå sitter jag nu framför dansk förlossningstv och fulgrinar. Någonting vrider sig i vånda när de tvingas ta fram sugklockan och trots åren som gått lägger jag handen över ögonen där framför tvn och hör mig själv viska nej, jag vill inte. Inte ens då gjorde jag så och det får mig att fundera på vad som egentligen händer under förlossningen och hur man förhåller sig till det efteråt. Vad är det som får mig att grina så här trots att jag (med vissa förbehåll) har ett över lag ganska positivt minne av det hela? Vad är det man är med om som lägger sig så långt bak i huvudet att det bara lockas fram av enklast möjliga igenkänning men undkommer alla de intima samtal om dito jag haft med vänner?

Gick igår kväll även igenom ett flerbarnsförälderns kraftprov. Var ensam hemma med båda och lyckades genom något typ av mirakel att till slut natta en sovvägrande unge samtidigt som den andra hade ont i magen och skrek. Jag kan eventuellt ha utbrustit "det här är mer än jag klarar av!" högt vid något tillfälle under showens gång. Men här sitter vi nu och äter frukost igen som om ingenting och just den kvällen kommer åtminstone aldrig mer tillbaka, det vet man med säkerhet.

Elddopet.

Att åka till Ikea ensam med två barn är att göra en grundlig inventering av deras faciliteter. Kissa på en toalett, bajsa på en andra, byta blöja på en tredje och tvätta händerna på en fjärde.
Har även tvingats åka hiss med plus minus 10 finska personer som verkade tro att just den hissturen var den enda och sista i världshistorien och att solen inte går upp i morgon om inte varenda en kom med, kosta vad det kosta ville. Sällan har jag blivit så irriterad på så mycket folk på så kort tid. Och ja, den här hissen var visst på väg nedåt. Den lysande knallröda pilen kan ha varit en ledtråd.
Funderar även på att tatuera in mitt telefonnummer väl synligt på min 4-åring. Är det lagligt?

Konsten att vara sjuk.

Alldeles nyss drabbades Knappen av plötsligt magont och illamående. Dock hade han inte ont om han "fick sitta i någons knä" sa han med darr på läppen. En stund senare när jag flyttade på mig för att äta middag fick jag inte lämna honom eftersom han också blivit "allergisk mot soffan".