Jahapp. Knyta ihop den här säcken då.

Okej. Utan att på något vis föreslå att sommaren är över eller ens på sista versen *visslar oberört* tänker jag att det iallafall är dags att summera sommarens läsning.

Jag gick ut hårt med vad min chef har kallat förra årets bästa roman: "Den osynliga bron" av Julie Orringer. En kärlekshistoria förlagd till 30-talets dekadenta studentliv i Paris. Den unge Andras från Budapest studerar arkitektur och förälskar sig i den äldre, hemlighetsfulla balettlärarinnan Klara. En komplicerad men passionerad affär ska det visa sig tills kriget kommer och det blir elände, hjärtskärande och ganska spännande.
Jag hade ju orimliga förväntningar så klart efter att ha hört min chef sälja den på jobbet det senaste året och det blev ju som det blir då. Jag tyckte om den, helt klart perfekt hängmatteläsning över semestern, absolut läsvärd men att dra till med "årets bästa roman" vore att överdriva. 3,5 äpplen av 5 möjliga.

Sen: David Vanns "Dirt". Älskar Vann. Alltid rått, alltid ångestladdat.
Galen, 22-årig new age'are, lever i en kvävande och isolerad tillvaro tillsammans med sin känslomässigt klängiga mamma. Ett gammalt arv försörjer dem båda men hotas av moster Helen och 17-åriga kusinen Jennifers giriga klor. En gemensam resa till familjens gamla landställe tvingar relationerna till sin spets där Galen slits mellan ett sexuellt maktspel med kusinen och den alltför klaustrofobiska relationen till sin mor. På Vann'skt manér eskalerar det hela både långsamt och smärtsamt till sin absoluta kokpunkt.
Trots att den har samma febriga kvalitet som vanligt, trots att Vann inte duckar för det som skaver och luktar och osar i det mänskliga psyket, så är det långt ifrån hans bästa roman. En överraskning är dock hans talang för sexscener, det är den skeva maktbalansen mellan Galen och Jennifer som stannar kvar längst efteråt tillsammans med Galens allt mer desperata sökande efter transcendens som tar sig oanade former. Men någonting saknas, och jag har svårt att sätta fingret på det. En dimension kanske, av något slag. 3 av 5 äpplen.

Efter det var jag kanske sist på bollen någonsin och drog äntligen igenom "Cirkeln" av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Behöver jag ens säga det? Fantasydrama där unga häxor bekämpar onskans makter i skolmiljö i svensk småstad.
Antar att den blev lidande av samma förväntningsproblematik som "Den osynliga bron". Har hört för många, för lyriska röster om den. Bra men jag blev inte blown away, tyvärr inte ens nog för att läsa andra delen. 3 generösa äpplen av 5.

"Nightwoods" av Charles Frazier. Långt ute i vildmarken, alldeles invid en sjö och på lagom avstånd från småstaden på andra sidan lever Luce ett lugnt, ensamt liv som vårdnadshavare av ett gammalt nedlagt vildmarkshotell. Frivilligt avskuren från det mesta av socialt liv och mänskliga relationer lever hon i övertygelsen att andra människor för det mesta ändå aldrig är att lita på. Tills den dag barnen kommer. Som enda levande släkting blir hon plötsligt även vårdnadshavare av sina två märkliga skräckslaget stumma syskonbarn, kvarlämnade i världen efter att deras mor mördats. Och med barnen kommer inte bara ett nytt liv, ett nytt ansvar utan även det förflutna med sina nattsvarta skuggor och bränder.
Det här är det första jag läser av Frazier men absolut inte det sista. Inte bara med ett vackert språk utan även med ett fantastiskt öga för dynamik och detaljrikedom målar han upp porträttet av den självständiga råbarkade kvinnan Luce såväl som de introverta och outgrundliga barnen. Med finstämd förståelse för människors egenheter och ibland oförklarliga sätt låter han relationen försiktigt växa fram samtidigt som det förflutnas mörka hot långsamt men obönhörligt närmar sig. Sommarens bästa bok. 4 av 5 äpplen.

Och så "The ocean at the end of the lane" av husguden Neil Gaiman.
Kort: berättarjaget återvänder till sin hemort och översköljs av minnen från barndomen då en inneboende de hade i huset stal familjens bil och begick självmord i den och därmed rörde upp mörka krafter som borde stannat där de var. En ny vänskap föds och blir startskottet på den magiska saga som följer.
Neil Gaiman är oslagbar som sagoberättare. Hans historier sprakar alltid av magi, värme och fantastik och beskrivs både som fantasy, sagor och fabler. Det finns nästan ingenting i hans bibliografi som inte skrivit sig rakt in i hjärtat på mig (förutom "Neverwhere" av någon märklig anledning), vare sig han skriver för barn, vuxna eller i serieform (fast det är klart, "Sandman"-serien är sjukt svårtoppad). "The ocean..." sägs vara den första vuxenromanen sen "Anansi boys" men jag vet inte om jag håller med. Den känns mer ungdomsroman, storyn är rakare, enklare, utan krusiduller och i sig en alldeles underbar liten historia. Men det stannar också där, det blir inte episkt vare sig i handling eller kvalitet, utan nöjer sig med att vara "en underbar liten historia". 4 små äpplen av 5.