När A kom hem från Way out west is somras sa han "Du borde lyssna på Florence + The Machine".
Fråga 1: Varför bakband han mig inte vid en stol framför vår stereo och tvingade mig att lyssna på sekunden?!
Fråga 2: Varför var det ingen som sa att jag, om jag lyssnade på Florence + The Machine, skulle få samma känsla som när jag var 20 och åkte runt med buss i stan med oroväckande hög volym i lurarna och var oövervinnerlig?!
Fråga 3: Varför sms'ar jag Kråkan om detta stora och det är helt befogat att hon svarar "Men var har du varit? Under en sten eller?!"
Känner mig mycket åsidosatt, bortglömd och helt jävla oslagbar.
3 kommentarer:
Åh, visst är det härligt att upptäcka musik som får en att känna så? :-) Jag var på Way Out West och glädjelipade till Florence spelning.
Jossan: Men åh! Anledningarna att ångra att jag stannade hemma i somras fortsätter att hopa sig... Lyllos dig!
Det där hände mig med. Du är ej ensam! Dock hade jag för höga förväntningar inför wow. Hon måste komma igen!
Den där känslan. Att vara oslagbar!
Skicka en kommentar