"The unlikely pilgrimage of Harold Fry" av Rachel Joyce.

20 år efter att de senast talades vid dimper ett kort brev från den gamla kollegan Queenie Hennessy ner i Harold Frys brevlåda. Queenie ligger för döden i cancer och hennes oväntade meddelande väcker gamla minnen till liv hos Harold. Han är sex månader in i sin pension, på väg in i en apatisk depression och rör sig sällan utanför huset han delat med sin fru de senaste 40 åren. Det är ett äktenskap som tystnat för många många år sen, där de sover i skilda rum och bara talar i korta, återhållna vardagliga ord.
- Jag går nu.
- Okej.
- Vi ses senare.
- Okej.

Harold författar ett kort svar och lämnar huset för att posta brevet på lådan alldeles nerför gatan. Men när han kommer fram bestämmer han sig för att promenera till nästa postlåda. Också nästa postlåda passerar han utan att stanna och så börjar hans spontana pilgrimsvandring tvärs igenom England, hela vägen till Queenies sjukbädd i norr. Det blir en lång, lång färd, både fysisk och psykisk, full av möten och insikter och längst vägens gång rullas Harold och hustrun Maureens historia upp; äktenskapet, kärleken, skulden, smärtan och tillslut tystnaden.

På omslaget citeras en recensent från The Times som säger: "From the moment I met Harold Fry, I didn't want to leave him" och precis så är det. Harolds öde ligger som en varm boll i hjärtat genom hela läsningen, jag känner med honom, vill ta honom i handen, bjuda på kaffe och en kaka i ett lugnt rum där det finns tid för långa samtal. Jag tycker om honom, vill förlåta och trösta.
I portioner får jag veta vad som hänt, små pusselbitar som strör ut sig över sidorna och väntar ända till slutet med att avslöja hela bilden. Jag drar på munnen och jag sväljer klumpar i halsen, den är inte alltid vacker, bilden, men vems är det? Och till sist är det med det där varma vemodiga lilla leendet jag lägger boken ifrån mig, den där känslan av att ha fått en ny vän som bra böcker kan ge.
Det här så fint och varmt och kärleksfullt och nära och himla bra.