Tänk om, tänk rätt.

Vi sålde vår gamla soffa idag, via blocket schmocket. Till en vettig person som lyckats få med sig den bärhjälp jag i annonsen efterlyst.

Det fick mig att tänka på den där överblivna juniorsängen vi slumpade bort på blocket för ett par år sen. Även då gjorde jag klart att köparen fick ta med sig någon att bära tillsammans med. En kvinna mailade mig då och undrade om jag hade möjlighet att köra den hem till henne i ett miljonprogram på andra sidan stan. Hon hade inte tillgång till bil och hade tidigare fraktat stora saker medelst kundvagn på tunnelbanan, trodde jag att det skulle vara möjligt med sängen?
Jag vet inte ens om jag svarade på det mailet. Istället kom en välklädd man i en stor, ny kombi med släp och en äppelkindad 7-åring i baksätet och jag bar ner sängen med honom, surrade fast den på släpet och skickade dessutom med en extra madrass.

Jag har inte kunnat sluta tänka på kundvagnskvinnan sen dess. Hur hon släpar saker i tunnelbanan, långt ut i förorten, på det enda sätt hon kan. Och hur jag satt i mitt hus, med en stor bil på parkeringen, friska armar och ben och en säng över att bara ge bort. Och sa nej. Om ens det.
Jag menar inte att vara någon god samarit, helig i min generositet, men jag kan inte släppa tanken på att jag inte hade någon bättre anledning att säga nej än att jag inte pallade, att vi hade bestämt att den som får den får hämta och bära själv, inte mer än man kan begära, sa vi. Och kvinnan som behövde en juniorsäng, kanske till sitt barn, och som inte hade möjlighet att låna/hyra/köra en bil av vilken anledning det än må vara, utan var beredd att dra runt med den genom Stockholms innerstad, baxa upp den för trapporna i de där höga husen i den där förorten hon bodde, som hade modet att åtminstone fråga. Vad fick hon? Kanske inte ens ett svar, jag minns inte.

Det gnager lite.