Anyone? Anyone?

Har fått i uppdrag av min höggravida granne (f ö; grannar man vill hänga med: bomben, I tell you!) att sy en amningsponcho till henne. Försöker googla lite, det verkar lättare sagt än gjort. Så, alla tips och tankar angående detta mottages tacksamt!
That's all for now. Hej!

Alla dessa människor.

Upptäckte för övrigt att jag gått direkt från att läsa Justin Cronins "Mary & O'Neil" till "Tony & Susan".
Ett tecken av något slag?

Slut? Slut.

Jag, som alltid gillat hösten bäst, upptäckte att det var med lätt panik jag förra veckan snubblade över den ena efter den andra som utropade att nu var sommaren slut! Slut?! Jag hade liksom inte svettats och svurit klart, eller börjat spy galla över gräsklipparen, eller glömt dynorna till utemöblerna ute i regnet tillräckligt många gånger för att vara klar med den här sommaren. 

Sen dess har jag dock börjat känna igen mig själv. Jag har börjat göra som jag brukar göra vid den här tiden.

Klär mig alldeles för varmt hela tiden i någon slags höst-iver. Åkte till Ikea i raggsockor och gummistövlar i måndags. Det visade sig vara en av mina mindre briljanta idéer.

Tänker på rådjur och känner en oemotståndlig lust att bära smycken.

Och köper böcker. Har läspepp igen. Läser just nu "Tony & Susan" av Austin Wright, kanske den första boken ur deckarhyllan jag köper sen jag var 15 och plöjde Dean Koontz. En meta-deckare kan man väl säga och vara nöjd med att få slänga sig med den i övrigt rätt kluriga termen. Vi får se hur det tar sig men jag kommer på mig själv med att göra obehagsgrimaser medan jag läser och att knyckla ihop ansiktet vid läsning måste anses som bra.

Så är det. 

En födelsedagsblomma på det så ska jag gå och lägga pärlplattor sen. Ensam.

När jag gör med datan.

Alltså, jag försöker fixa lite med kosmetikan på bloggen men det verkar som att Blogger för någon slags vendetta mot mig (eller så är jag helt dum i huvudet) och nu har jag stångat pannan blodig mot skärmen så länge att vi får helt sonika leva med den här fula ramen som helt på eget initiativ har parkerat sig i kanterna så ska jag gå iväg och djupandas och samla mina trupper till ett senare tillfälle. Nu är jag sur. Hej då.

När jag shoppar.

Jag försöker handla på Ellos. Jag har alltid trott att det bara är väldigt vuxna personer med kontorsjobb, a-linjekjolar och fler än två barn hemma som handlar där men jag vet inte hur länge det är rimligt att jag fortsätter att endast se mig själv som undantaget som bekräftar regeln när det gäller såna här saker. Hur som helst. Jag försöker handla på Ellos. Och jag är tapper.
Försök 1: Hittar en tjocktröja som jag vill ha men när jag av en slump skummar köpvillkoren ser jag att den är för billig. Jag FÅR inte handla bara den för minsta köpsumma är 200 kr. Då ringer jag dit för att bena i situationen, för jag vill ha den där tröjan. Då får jag förklarat för mig att så är det bara eftersom det ju "kostar pengar att skicka saker". När jag då påtalar att jag utöver tröjan kommer att betala frakt på 45 spänn så i praktiken är det ju jag som står för den kostnaden, då blir "Marianne" i kundtjänst lite putt och lägger ut en förvirrad text som jag inte ens i slow motion skulle förstå.
Det är något spänd stämning när vi lägger på. Då gnäller jag för A istället om den där tröjan jag ville ha men inte fick köpa varpå han också lägger ut en text om olika saker som kostar och varför en minimumsumma måste finnas. Och jag blir tonåring (Ha! I AM the undantag!) och bara MENJALLAFALL!
Försök 2: Hittar sjukt snygg lampa. Mycket nöjd, har löst problem, kommer bli asbra, behöver inte leta mer, överens med A, får t.o.m rabatt, allt stämmer damn it! och jag är villig att förlåta tidigare nämnda tröjdebackel. Lägger i varukorg, går vidare men inser sekunden innan jag ska slutföra beställningen att som leveransdatum står 10 december! December!

Jag kan bara tolka det här som att det inte var meningen. Jag är inte redo, jag försökte gå före min tid och sånt låter sig inte hända hur som helst. Jag är inte där än, som man säger. Nu måste jag lägga mig och vila lite. Växtvärk och allt det där.

En fyller 3, en annan fyller gammal.

Imorse upptäckte jag att jag fått mitt första gråa hårstrå. Yay!
Det råder visst tvivel om varför jag tycker att detta är så bra men jag tror att det handlar om en undermedveten övertygelse om att ju äldre man blir desto mindre behöver man bry sig. Om saker i allmänhet. Och sina egna osäkerheter i synnerhet. Det återstår att se men jag väljer att leva i den betryggande tron.

Här kommer bild på kalaspynt/fiskdammsrekvisita och min nya assnygga lampa.
Hej! 

Min nemesis.

Okej, ni som kan. Det fanns en sak jag inte tog med i beräkningen när jag satte igång att odla tomater. Sniglar. Jag hatar sniglar. Jag menar det, jag hatar sniglar. Inte så att de ska dö eller så men de ska inte vara där jag är och framför allt inte med siktet inställt på något som är mitt. Och det hjälper inte att jag reser mig 175 cm över dem, pekar med ett jävligt arg finger, blir högröd i ansiktet och skriker DU GER FA-AN I MINA TOMATER!
De bara: Eh... va?
Jag skulle äta en tomat, MIN tomat, mind you. Jag skulle äta den under salig andakt stående med solen i nacken och gräset mellan tårna.
Men det var en snigel där. Och en annan på väg. Och jag fick gå. Fattar ni?! Jag fick gå!
Förödmjukad och djupt kränkt.

3.

Hej.

Jag har sytt en dörrstopp eftersom vår sovrumsdörr verkar leva ett eget liv och inte är intresserad av samarbete. Här hittade jag beskrivningen. Mkt praktisk och enkel om än lite för pilligt att få in i maskinen i sista momentet så jag fick freestyla lite. Sofia - dörren 1-0.

Knappen fyller 3 hela år idag. Halloncheesecake till frukost, "Ja älska tåta". Och så den där tefatstora förväntansfulla lyckan i ögonen när paketen kom fram. Jag dör vad fin han var.
Och så har jag förstått att vi nått en ålder då fiskdamm förväntas förekomma på kalas så idag har jag pysslat med det. Apropå det kom jag just på att det kräver ju ett spö så det måste jag gå och ordna nu.

Uppstart verkstad.

Styrt upp en lampa till Knappens rum. En Ikea-skärm, en lila sladd på Åhléns-rea och några stuvar i stökig hemmalåda. Mycket behändigt och ganska fint.

Ikea, för övrigt. Börjar försonas med tanken på att jag verkligen gillar Ikea. De har fina grejer. I lagom doser. Dessutom önskar de sin personal en riktigt trevlig dag på jobbet i högtalarsystemet när de öppnar. Det var trevligt.

Knappen sover under Australien. Jag tänker mig att han en dag kommer sitta på en het sandstrand med salttovor i håret om en sisådär 20 år och berätta för sin nyfunna australiska flick-/pojkvän om hur, genom hela sin barndom, just hens världsdel var det sista han såg innan han somnade på kvällen och det första han såg på morgonen.

Iallafall. Jag har pimpat en gammal landetbyrå också den här veckan. Färg, det är det nya svarta.
Turkos. Mmm, turkos...

 

Hej så länge!

Tillbaka nu? Tillbaka nu. Hejje!

Eureka! Äntligen, och inte en dag för tidigt, upptinade ur den digitala permafrosten! Vägen hit har varit en odyssé av telefonsamtal, tröttma och hårda bud som slutligen resulterade i att självaste chefen för Telias support personligen tog på sig att koppla upp oss. Vad tog det? Allt som allt... 3 månader?

Aaanyway...

Vi är här, på plats, börjar falla på plats. Och har upptäckt att vårt nya kök går mycket bra att kollektivt laga mat i:

 Särskilt en midsommarmiddag, dagen efter inflyttning.

Sen var det bara att sätta igång att pula med grejer. Att få ett eget rum, en egen plats... Alla människor borde få ynnesten till det. Inga kompromisser, inga fingrar utom mina, bara jag och min symaskin och mina pennor och kameran och det där stöket som är bara mitt.

Mitt alldeles egna skrivbord som mamma garagefyndat lampa till.

Leka in sig i varje vrå. Öppna och stänga dörrar, hoppa i sängar, stänga in sig i garderober, parkera leksaksbilar på strategiska platser. Man måste göra såna grejer också.

Och som om det inte var nog med allt fint så har vi åkt båt. Egen båt. Eller, det är A's båt. Jag sitter helst på passagerarbänk och blir omkringskjutsad, som en... båthustru, typ.

Och dricker dopchampange.

I juli klättrade A dödsföraktande på stegar och tak och målade. Och målade. Och målade. Det tar jättelång tid att måla ett hus. Mycket längre än man tror.

Och som grädde på moset lanserade jag Projekt: köksland. Det låter stiligt men är i verkligheten en halvpall med krage, två tomatplantor och en basilika. Det var vad jag mäktade med att eventuellt råka ha död på utan att förlora livslusten själv. Men det går, och inte utan stolthet, över förväntan.

Och Knappen? Han har kutat runt och varit sommarsmutsig unge mest hela tiden. Som det ska. Cyklat, blivit bästis med grannens dotter, badat, ätit ohemula mängder glass och ska fira sin tredje födelsedag alldeles snart. Frågar man honom vilka som ska komma på kalaset så står tydligen kompisarna och "några tanter" på gästlistan och det är slående korrekt bild av hur hans sociala liv sett ut den här sommaren.

Sådant är det. En kritisk röst i huvudet gnäller på mig för att det hela låter så präktigt men jag kontrar med att det har varit himla fint. Vi har jobbat, målat, samtalat, telefonsamtalat, planerat, diskuterat, smällt i en och annan nymonterad dörr, lekt, lagat mat, pulat och det är väl där vi landar. Nu är vi här. Vi jobbar på, flyttar på, tar tag i de där lådorna i det där källarförrådet som vi valt att glömma bort för en sommar, kokar kaffe till hantverkare ett tag till och låter det tuffa på bara. Det var hit vi var på väg och nu ska vi fortsätta. Härifrån och ut.