Förra sommaren läste jag Jon Krakauers bok "Into the wild" och blev... käftsmälld. Sällan har en bok guppat omkring i min hjärna lika länge som den gjorde efteråt, och fortfarande för den delen. Så när klättringsbesattheten slängde sig om halsen på mig så var Krakauers "Into thin air" inte sen att dyka upp. Båda böckerna har samma ursprung: Krakauer fick i uppdrag att skriva artiklar om respektive händelse för Outside Magazine men efter väl förrättat värv så dröjde sig historierna kvar hos honom, det var inte klart, det räckte inte, han ville, behövde skriva mer. Och det som började som artiklar slutade som böcker med den lilla detaljen att i "Into thin air" är det Krakauer själv som spelar huvudrollen.
Det var 1996, samma år som Göran Kropp cyklade från Stockholm till Nepal för att bestiga Everest. Krakauers uppdrag, som slutade i "Into thin air", var att följa med en expedition till Mount Everest, iaktta gruppens förehavanden och skriva en artikel om hur de nu populära kommersiella guidade turerna till Mount Everests topp fungerar. Jon Krakauer, som själv är gammal klättrare, skulle stanna i baslägret men ju närmre avresedatum kom desto mer lockande verkade tanken att faktiskt själv dra på sig kängorna igen och följa med hela vägen upp. Efter att ha pumpat magasinet och sponsrare på pengar nog att betala den inte helt ovidkommande summan för en bestigning bestämdes att Krakauer också skulle ansluta sig till toppexpeditionen. Lite visste han då att äventyret skulle sluta i en av de mest omfattande tragedierna i höghöjdsklättringens historia. Av de 6 klättrare ur Krakauers grupp som nådde toppen kom bara två ner igen. Överraskade av en storm som drog in från ingenstans fastnade de högt upp på berget och innan de nästkommande två panikartade, ispiskade och förvirrade dygnen på bergsidan var över hade ytterligare 5 klättrare ur andra lag dött och något senare tre till.
Det är en trasig Krakauer som skriver "Into thin air", som river i en fruktansvärd händelse för att försöka bearbeta, acceptera och förstå vad som gått fel. Mången gång fick han rådet att vänta med att skriva, låta det sjunka in, passera, få perspektiv. Men han kunde inte och resultatet är ett brutalt och ärligt, smärtsamt och ångestridet dokument över katastrofen. Det är också ett dokument över ofattbar styrka, mod och överlevnad. Om att trotsa döden och att klamra sig fast vid livet trots att allt hopp är ute.
Det är omöjligt att gå ifrån en sån här bok oberörd.
För flera veckor sen såg jag en föreläsning av en läkare om en katastrofexpedition på Everest. Doktor Ken Kamler berättade en gastkramande, fasansfull men också hoppfull historia om vad man näst intill kan kalla ett medicinskt mirakel mitt i tragedin. Som den enda läkaren på berget hade Kamler fått se first hand vad Mount Everest kan göra med människan. Nu, efter att ha läst "Into thin air", vet jag att det är samma händelse de båda talar om. Kamlers föreläsning blir som en illustration till boken. Också den nästan omöjlig att förstå vidden av.
2 kommentarer:
Blir väldigt sugen på att läsa. För övrigt blev jag helt chockad av filmen into the wild
egoistiska egon: Åh, gör det! Och filmen, ja... När man väl sett den går det inte att få det ogjort om man säger så... Boken är tokigt bra. Tokigt bra.
Skicka en kommentar