Finns det inte en punkt i livet där disken tar slut. Som man liksom växer sig fram till och igenom och sedan passerar, som en pubertet. Och efteråt bara: mina diskande dagar är slut och jag är klokare än förr. Åratal senare hamnar man på en middag med trevligt sällskap och sent på kvällen börjar nostalgiska anekdoter från diskartiden utbytas under sentimentala skratt, kanske om hur man en gång fastnade med handen inuti gummihandsken eller råkade slå sönder arveporslin mot diskhoplåten.
Vissa kanske inte ens var diskare. Det kanske sitter någon vid bordet som runt småtimmarna skruvar lite på sig och säger: Jag var aldrig diskare. Jag dammsög.
Någon klappar på axeln och det hummas och nickas förstående. Dammsugarna, de hade det inte lätt, det vet man ju.
- Jag betalade räkningar, säger plötsligt en tredje och då blir det alldeles tyst runt bordet. Man kan höra en nål falla och alla vet att den här kvällen, det här sällskapet aldrig blir sig likt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar