Jag älskar rymdfilm på Cosmonova. För att det svindlar under fötterna, för att man under en millisekund snuddar vid en känsla som förstår hur overkligt stort och ofattbart allting är. För att den är omöjlig att hålla fast vid, för att det är den mest exklusiva känsla man kan ha. För att man efteråt kliver ut på Naturhistoriskas entrétrapp och tycker att den välvda uppfarten är stor och imponerande. För att det kanske är just det som håller en frisk som människa.
I Livet&Döden på p1 berättade författaren och poeten Johannes Anyuru om någonting han hört av sin pappa. Om Gud ville plåga människan skulle han ta ifrån henne tvivlet. Att leva normalt med den definitiva vetskapen om Guds existens skulle vara näst intill omöjligt. Närvaron, rösten, ansvaret som Anyuru uttrycker det, skulle bli för stort.
Det är en intressant tanke som jag lätt översätter till min känsla för rymden och universum.
Just den här filmen har ingenting med Cosmonova att göra, jag snubblade över den på fejjan, men den talar sitt bottenlösa, svindlande språk.
2 kommentarer:
"För att det svindlar under fötterna, för att man under en millisekund snuddar vid en känsla som förstår hur overkligt stort och ofattbart allting är."
Just därför älskar jag mig lilla teleskop...
Förstår dig. Avundas också att ha haft med sig den fascinationen sen barnsben, sen den tid man var så öppen.
Skicka en kommentar