Installatören och livet

Igår hade vi en installatör av höga mått hemma. Han var i mitten av sina tjugo, hade sprillans nya Fristadsbyxor som satt fint i midjan, vax i håret som han fördelat i sporadiska klumpar och allt han sa hade han förinspelat i munnen. Han pratade med punkt och versal, hade en satsmelodi som en datoriserad telefonköröst, flackande blick och ett sätt att liksom ställa sig till rätta med den ena foten lite framför den andra när han pratade. Inte helt otippat (insåg vi snart till vår ödmjuka underhållning) blev han nervös av frågor eller kommentarer som tvingade honom ur sina inövade produktrelaterade svar. När vi skulle skriva på papper satte han sig med knäna ihop på soffkanten och visade upp avtalet med ena handen horisontellt placerad under pappret, som en riktigt förevisning. All information vi kunde tänkas behöva hade han i en mapp som han konsekvent hänvisade till som den här svarta foldern.
I ögonvrån noterade jag på A's hållning att det inte var läge att titta på honom, eller på något sätt komma i närheten av ögonkontakt, med risk för att explodera i ansiktet på stackars installatören.
Hela föreläsningen om våra nya produkter kom dock av sig när A anmärkte på att sen vår hjälte varit och pillat i telefonjacket så funkade inte bredbandet längre. Installatören blev tyst, kliade sig i håret. Kliade sig bakom örat med pennan, kliade med fel ände och målade sig alldeles blå på halsen. Jag dog. Installatören vred sig på soffkanten.
- Om ni får fortsatt problem med internet kan ni naturligtvis ringa oss så hjälper vi till. Med problemet.
Sa installatören.
A verkade ha bestämt sig för att befria stackaren från sina våndor och viftade bort det hela med att det nog ordnar sig, om inte annat ringer vi. Och får hjälp. Med problemet.
Installatören avslutade sin genomgång efter den automatiserade konstens regler, förevisade sin produkt och använde sig väl av både kommatering och betoning. Sedan la han den ena handen i den andra och redovisade att det nu var dags för honom att tacka för sig och ge sig av.
Och i samma stund dörren slog igen vågade jag och A äntligen titta på varandra igen.
Kärlek och beundran, vänner, kärlek och beundran. Det var både ett möte och ett skratt vi kommer leva på länge, länge.