Sjukmys

Vi kunde ha hängt ut på landet nu med A´s syster och hennes familj, grillmätta, solvarma under filt, lagom tröttvarm och lullig. Kikat på varandra över bordet, lett, sagt oh, yes we do.

Näpp. Jag har fått besök av förkylningen Bengt-Sven (som min bror skulle döpt en åkomma som denna) och får snällt ligga nerbäddad med ett ständigt växande hav av snorpapper omkring mig och en känsla av att hjärnan blivit för stor för skallen.

Nu skulle man ju kunna deppa ihop. OM man inte hade världens grymmaste A! Han har vadat genom slem och rossel bärandes på sjukt smarrig thai-inspirerad tomatsoppa följt av marängsviss med rostad mandel och hemmagjord chokladsås. Förtjänar jag ens detta?! Oh, yes we do.

Älskling, du är min hjälte! Kom nu, så kollar vi på mer Lost!

Ryan McGinley

Konstigt sammanträffande. Igår blev jag erbjuden någon slags bok-version av Sigur Ros senaste skiva (fråga mig inte, jag hajade inte, men tackade nej i brist på plats hemma). Precis innan skivan kom läste jag en lång artikel om bandet där de bla berättade om meck och bråk ang skivans omslag och estetiska utformning. Slutresultatet blev det småkonstiga fotografiet av ett gäng människor som nakna springer över en väg. Samma bild fanns på omslaget till boken jag ratade igår och det var första gången jag såg den på länge och än en gång fick jag den där märkliga känslan av att inte riktigt veta vad jag tänker när jag ser den. Nånting reagerar men jag vet inte vad.
Igår, senare på kvällen, snubblade jag över en fotograf som framkallade ungefär samma känsla och när jag sitter och bläddrar genom hans arbete, tro fan att Sigur Ros-omslaget dyker upp i portfoliot! Och åter igen vet jag inte vad jag känner, tycker eller tänker. Bara att jag gör något av det.
Hur som; Ryan McGinley. Enjoy. Kind of.

Yeah Yeah Yeahs

Min första egentliga encounter med Yeah Yeah Yeahs var när jag träffade A och resultatet av det var att jag blev så svartsjuk på Karen O att jag konsekvent dissade allt jag hörde.
Det där har lagt sig lite till min (och förmodligen A´s) lättnad och istället har jag börjat smyglyssna på "It´s blitz!" i bilen. Om det beror på att jag lyckats släppa den charmigt irrationella svartsjukan (vilket jag hävdar), eller om jag släppt prestige-tjurskalligheten (vilket A hävdar), eller om det faktiskt är Karen O som är bättre än förr (vilket jag, i mina svagare stunder, hävdar), det vet jag inte, men här är en sjukt bra låt iallafall:

Veckans djurrättsaktivist!

I senaste Nacka Värmdö Posten, tillika min dasslektyr, har privatisten Hildegard Trinkies från Gustavsberg skrivit ett upprörd insändare. Tele2´s reklamkampanj med det svarta fåret Frank har tydligen satt uppenbara griller i huvudet på tanten. Budskapet är enligt Hildegard "obegripligt" och den stora frågan är "Vad är det vi ser?". Sedan kommer Hildegards fantastiska slutsats:

"Vad är det man ser? Ett svart LEVANDE får? Eller ett nyss slaktat, som man har brutit benen på för att kunna 'arrangera dem i olika mänskliga' viloställningar? Eller kanske dataanimerat? Ja, vad är det vi ser? Djurplågeri på högsta nivå? Inför våra ögon, i jätteformat? Skall det där vara reklam?"

Vad är det JAG ser?! I två dagar har jag inte kunnat släppa Hildegard och hennes värld. What the?! Tanken på dataanimering har tydligen slagit vår hjältinna men inte fastnat. Nej, det troligaste scenariot måste följdakligen vara tränade får som helt sonika lagts på rygg i tandläkarstolar för att bli petade i munnen av taskiga reklamskådisar.
Ja... Vad ska man säga? Jag förstår att du kämpar, Hildegard. Vart är världen på väg? Frånsett krig, folkmord, hatbrott förståss, med den uppenbara misshandeln av fåret Frank i rutan, vart ska vi sluta? När ska vi säga stopp?

Jazzryck

Nu har jag det. Jazz är nervöst och spastiskt men poserar som avslappnat och genomtänkt. Vilket det säkert också är, jag lever under föreställningen att man måste förstå jazz och det gör ju inte jag. För mig framstår det som tourettes klädd i cocktailklänning. Det känns skönt att ha formulerat detta för mig själv, eftersom jag blir så nervös.

Vidare kommentar till inlägget "Depeche Mode"

Nyhetens behag var just nyhetens behag. Jag ville så gärna. Men när skivan gått ett par varv i bilen (för övrigt ett ypperligt ställe att lyssna in sig på ny musik), så var jag tvungen att motvilligt hålla med A i hans dom; näe, det här är faktiskt inte så jäkla bra. Några små glimtar klarar inte att hålla upp hela paketet. Tyvärr. Igen...

Bokdrömmar

Ibland ramlar man över saker som i efterhand verkar suspekt planterade snubbeltrådar.
"The Three Incestuous Sisters" av Audrey Niffenegger är en sådan sak.
Den tilltalar inte bara mina slumrande och generade konstnärsdrömmar utan fick mig dessutom att fundera på om det inte är bokbindare jag ska bli. Ett, vad jag antar, snabbt utdöende utsiktslöst släkte, men just därför!

Bilderna nedan är akvatint, dvs en typ av etsningsmetod och orginalutgåvan av boken (10 ex) bands för hand i skinn av författaren. Projektet i sig tog 14 år att färdigställa.

Clothilde, horrified.















Many weeks later;
Clothilde and her nephew
communing late at night.

A & Y´s intervention

Det är så skönt med folk som känner en väl nog att dra i stoppsnöret. Häromdagen hade A hittat Ylva på universitetet och styrt upp spontanlunch när jag, surmulen och trist, anslöt. Min rygg är för klen för det här graviditetsföretaget och har börjat bråka med mig. Men lik min mamma som jag är, får jag för mig att det inte räcker för att officiellt dra ner lite på tempot. En jante-djävul med mantrat "vem är du att lägga dig på sofflocket bara för att du är gravid?" har parkerat sig på min axel. Att smyga till sig lite slötid kan jag men att bestämma att nu ska jag ta det chill i två månader är svårare. Och det är här A & Ylva kommer in i bilden med ett nyktert ersättningsmantra som snarare lyder "det kan ju vara en idé att försöka förbygga och lindra istället för att döva och blunda". Och ja, det låter ju faktiskt rätt och riktigt. Jag vill på intet sätt hävda att jag sliter hund på något vis men ont är ont är ont, och bättre lär det inte bli. Så, tack mina älskade närmaste, för att ni ringer i väckarklockan och möblerar om när det behövs. All kärlek.