Kom nu då, vårjävel.

När man på allvar börjar tröttna, när vinterkräkan splittrat den lilla familjen, när det viner snö och en massa minusgrader runt knuten och det inte längre kan bli deppigare. Då. Då plockar man fram guldkornen från mammas hemstad i Finland och tänker att så jävligt är det kanske inte ändå.




Min mormor blev så upprörd när hon såg vad jag valt att fotografera under min dagliga promenad att hon för en gångs skull tystnade. Senare beklagade hon sig till mamma. Varför kunde jag inte ha fotat parken som är så fin istället? Var det här vad jag skulle visa upp där hemma i Sverige?
Björneborg i all ära, det finns vackra platser där med. Men vackert är tråkigt. Och gör inget för mig en dag som den här.

The things you own end up owning you

tänkte jag när jag för tusende gången den senaste kvarten böjde mig ner och plockade upp Knappens skallra och docka från golvet.

Josef Fritzls överman

När man flyttar hem till mamma blir Dr Phil ett obligatoriskt inslag i vardagen. Igår hade han besök av en kvinna som gjort ett eller ett par ganska dåliga val i livet. Sedan hon var 8 år gammal hade hon blivit antastad av sin mors pojkvän, vid 15 års ålder hade hon gift sig med samme man och sedan fått en antal barn med honom varav 5 stycken satt i Dr Phils soffa denna kväll. Den äkta mannen hade i sin tur misshandlat och våldfört sig på dessa barn, fått ytterligare barn tillsammans med sina döttrar och satt nu på death row dömd för mord på 9 av sina familjemedlemmar. Modern hade precis gjort slag i saken och lämnat in skilsmässoansökan.

Det absurda når sin kulmen i faktumet att de nu sitter i talkshowsoffan och att kändisdoktorn verkligen beklagar.

Jag vet inte vad jag vill/ska säga om det här ens. Att driva med det är liksom den enklaste vägen ut. För det här är stört i så många led att man går vilse.
Ibland är mänskligheten så äcklig att jag aldrig någonsin vill lämna den här ön.

Födelsedag down the drain

A's födelsedag och de där scones'en och den där smoothien vi skulle frukostmysa med byttes igår kväll mot den fruktade vinterkräkan. Så nu ligger A hemma i karantän medan jag och Knappen försöker undkomma hemma hos mamma. Aldrig har det varit så synd om någon i livet som det är om A nu. Åh vad jag vill krama och klappa nu. Kan tyckas lite fisigt att lämna honom i sticket men vad det än var som knockade honom igår så vill man inte att det ska komma åt liten Knapp. Någonsin.
Det återstår egentligen att se om vi faktiskt kom undan. Inkubationstiden är sådär alldeles lagom lång.
The horror, säger jag bara. The horror.

Inte äta gul snö, barn!

Prat i kvadrat

Knappen håller på att träna sina verbala färdigheter. De senaste tre dagarna har det hela tagit helt oanade proportioner. Det är en salig blandning av ouä, boa, ba och vava som han varierar i oändlighet och i princip oavbrutet. Det är tyst när han sover. Annars inte. Jo, vid ett annat tillfälle också. När han kör dåligt dubbad shanghairulle-stilen och släpper ut en harang av buäbuäouäbavava för att sedan tystna medan munnen fortsätter att gå. Det är oslagbart.
Alternativt gammal gubbe-stilen; rynka ögonbrynen och knarra fram ett vababoa.
Jag och A jobbar på att försöka lura till oss ett litet pappa i farten. Det går än så länge sådär.

Bröllop/bebispepp

Ja men okej det snöar.

(anstränger mig jättemycket för att inte säga mer om det)

Igår kväll var vi på bröllopsfest. Bruden var jättefin och lila och i 6e månaden. Och genast uppfylldes jag, för att inte säga vi, av behovet att prata barn. Prata graviditet. Och jag tänkte när vi minglat vidare att jag åter igen försöker prata mig närmare min egen graviditet.
Då blev jag kluven för det var just den där irriterande känslan jag själv hade då, av att många kvinnor som frågade om min graviditet gjorde det främst för att bekräfta sin egen upplevelse. Och nu förstod jag behovet och att det är just ett behov mer än någonting annat och jag försökte verkligen att fråga bruden om det på bästa sätt. För det värsta var, som jag minns det, när frågorna inte ens från början var menade att ha någon förankring i mig, typ: "Känner du av höfterna än?" eller "Har du slutat må illa än?" som om min graviditet inte var min egen utan en version av den frågandes.
Jag ska inte tjata mer om det nu men det står helt klart att jag skulle behöva sätta mig ner med likasinnade en hel dag och bara ösa ur gravid/förlossning/bb-brunnen. Den är ju uppenbarligen helt omöjlig att tömma.
Det var i alla fall fint att få kamma håret och sätta på sig klänning och luktagott och gå iväg på finmiddag med A som hade röd fluga och var jättesnygg.

Idag vardagslyxar jag med nya kuddar till soffan.

En familjs röst

Igår kväll var kommando: avlopp i full gång och medan A stod böjd över golvbrunnen med ångtvätten i högsta hugg och mamma låg under huset och ropade genom rören så låg jag själv i sängen och nattade Knappen. Det var mörkt i rummet, bara trappans utebelysning fick gardintyget att skifta i grått. Jag hade ammat och han hade ätit och somnat med handen knuten runt min tumme. Jag var trött och varm.
Genom väggen kunde jag höra mamma och A prata. De hade fått isen i rören att släppa och deras röster var glada och lättade och de pratade uppsluppet medan de plockade ihop efter sig. A skämtade och mamma skrattade.
Och det var medan jag dåsade med Knappen nysomnad i armhålan som jag insåg att det är just det här jag alltid längtat efter med en egen familj. Att slumrande och matt på avstånd höra röster som pratar och skrattar. Att veta att de cirkulerar runt omkring mig, att vi delar sfär, att det är meningen att vara så här.
När jag föddes hade mina bröder flyttat hemifrån och när jag var 11 skildes mina föräldrar. Det var ingen traumatisk händelse men det jag saknat, insåg jag igår kväll, är röster. Andras röster. Att det inte behöver vara tyst om inte jag är en av dem som pratar. Att det pågår andra samtal, andra tankar som byts helt oberoende av mig men alldeles nära. Och för mig att delta i om jag vill. Eller för mig att bara höra brottstycken av.
Att från ett annat rum känna mumlande rösters trygghet.

Vinterdagen, omeletten och jag

En sån här dag är ta vad man har snarare en krydda än fattigt. När man dödsföraktande legat böjd på berget under huset och siktat på avloppsrören med värmepistol och hårtork. När Knappen varit lite småförkyld så att man somnar näsa mot näsa med en hårtuss hårt knuten inuti liten hand. När grannen på eget initiativ kryper på knäna och står i våra avloppsbekymmer bara för att han hört att de finns. När det knackar på dörren och man öppnar i långkalsonger utan att bry sig. När mamma bjuckar på bulle ur frysen. När man inte förrän sen eftermiddag tar av sig mössan och att täckbrallan hänger i hallen skapar separationsångest.
Det finns en konstant besvikelse för mig i såna här dagar. Den obligatoriska omeletten. Den där charmigt på en höft ihopslängda lunchen. Med det där ägget, de där prinskorvarna och den där småtrötta paprikabiten man råkade ha kvar. Och så den där chevréstumpen som skräpar i kylskåpet. (aldrig har jag haft en skräpande chevréstump). Solen skiner och man är friskt rödrosig, grannarna glada och kaffet står på.
Det är som att missa öppet mål. Jag kan för mitt liv inte laga omelett. Det finns inget Bergenströmskt flingsaltbestrött vardagsmirakel över den brungula oformliga massa som ska föreställa min lunch. Inte ens med lite fantasi och god vilja.
Så jag tänker helt sonika behandla den här dagen som en dag då jag mirakulöst nog inte behövde äta. Över huvud taget. Det var fantastiskt faktiskt. Så mycket tid över till annat.
Kaffe och snö tex.

(bildkälla och avund)

En om dan strikes a pose

Jinx

Den bra nyheten: det är inte en svartglänsande stinkande av slem drypande illasinnad ur helvetet sprungen livsform som täpper till vårt avlopp.

Den dåliga nyheten: det är is.

Alison Bechdel's "Husfrid"

Har precis läst ut Alison Bechdel's serieroman, eller rättare sagt seriememoar "Husfrid" (med undertiteln "en tragikomisk familjeberättelse). Och jag är förvirrad och lite irriterad.
Det hela handlar om Alison själv, som i sina tonår precis kommit ut som gay, och som förlorar sin pappa i en olycka (självmord?) och upptäcker att han också var gay och vi följer henne då hon letar sig tillbaka genom sitt, sin fars och familjens liv.
Rent estetiskt är romanen helt otroligt fin. Med enkla raka, men väl genomtänkta bildrutor, tar hon oss genom texten såväl som det osagda. Bildspråket är fullt av narrativa detaljer som berikar och överraskar.
Den svart/vit/blå färgskalan är både vacker och vemodig.
Det är i texten problemet ligger. Hon skriver bra, rent tekniskt och i hur hon hanterar de återkommande tidshoppen. Men hon har en fallenhet för svåra ord som gör det hela alldeles för komplicerat. Det är inte ofta jag, i skönlitteratur dvs, måste slå upp ord i ordlistan, men här är det ett så återkommande fenomen att det blir ett irriterande avbrott som eskalerar till en känsla av att författaren kocketterar med sina språkkunskaper. Varför libidinös? Varför inte liderlig? Varför reciprok? Varför inte ömsesidig? Varför lakun? Varför inte lucka? Eller tomrum?
Och så här håller det på. Sida upp och sida ner. Istället för att skapa en flytande smidig text att ta sig fram genom så är den full av uppstoppande farthinder som jag måste klättra över.
Ett annat övergripande tema är den oändliga rad av litterära, dramatiska och mytologiska referenser som följer historien. Till en början är det lite charmig, och mycket påläst, kuriosa men inte heller det här greppet vet några gränser. Allt som händer i historien kan, med lite fantasi och hjälp, få sin parallell dragen i Proust eller Oscar Wilde eller Odyseén. Kanske ligger det hos mig, i min okunskap som blir betungande då jag känner att jag inte kan hänga med i alla referenser. Men å andra sidan vill jag tala om för henne att alla de här ängsliga parallellerna inte behövs. Hennes historia skulle klara sig finfint alldeles själv utan att behöva luta sig mot någon pretentiös litteraturhistorisk vägg.
Men när jag kommer till den bakre pärmens författarpresentation spikar Bechdel igen sin egen kista. Under det allvarliga porträttet lyder texten: "Alison Bechdel (född 1960) började föra journal över sitt liv och har sedan dess varit sitt eget livs arkivarie." Hon har skrivit denna presentation själv. Det måste hon ha. Som minst har hon godkänt den för tryck. Och det är så pretentiöst att jag inte kan ursäkta henne mer. Varenda mänska som har ett fotoalbum i sitt hem är väl sitt eget livs arkivarie. Kom igen, Alison, slappna av. För du är bra. Egentligen.

Avloppsskräcken

Det här är tydligen en vecka då vi har stopp lite här och var. Häromdagen fick jag avbryta min dusch efter två minuter för att dra på mig latexhandskar och ge mig ner i underjorden med diverse tillhyggen såsom skruvmejsel och braständarpinnar. Idag är det handfatet. När man spolar i toan (vi har en ju en alternativ och enkel landetlösning på det där) så bubblar det i handfatet. Jag misstänker att jag måste in i vattenlåset och böka. Hela kroppen säger nej.
Egentligen är jag inte särskilt kräsmagad. När vi hade utedass tog jag utan problem hand om det. Där vet man vad man har att göra med. Man vet vart det kom ifrån, man har sett det förr och det kommer inga överraskningar.
Men avloppet, det är en helt annan match. Där finns inga spelregler längre. Ur avloppet kan vad som helst komma.
En gammal folkhögskoleklasskamrat tillika aspirerande skräckförfattare skrev en gång en novell som hette "Det kom från näsan" som utspelade sig i ett badrum där huvudpersonen plockar ut någon typ av överdimensionerad och ständigt växande snorkråka ur näsan som visar sig vara fientligt inställd och en slemmig, illaluktande och obehaglig kamp på liv och död följer.
Det är lite det scenariot jag föreställer mig när jag med andan i halsen ska rensa avlopp. Det som bara var ett oskyldigt hårstrå eller lite tandkrämslödder tycks alltid genomgå någon slags ondsint metamorfos i avloppsrörens vindlar och när de sedan i något obevakat ögonblick ser dagens ljus igen så är det som en oigenkännlig gråsvart och slemmig massa, farligt likt något tentakelburet kräldjur ur valfri Dean Koontz-skräckis. Att det, vad det nu är, ännu inte fått liv och slängt sig väsande över mitt ansikte är ingen tillfällighet. Det bidar sin tid bara. Väntar.
Det är jag säker på.

Äppeljakt

Ni som inte vill läsa mer om snö kan ta kaffepaus ungefär nu

Jag måste prata snö igen. Så skjut mig. Men jag har precis tillbringat en timme med att gräva fram en taxi ur först ena grannens dike och sen andra grannens dike. Om vi var insnöade igår så är vi insnöade delux idag.
När det har tagit de här proportionerna är det svårt att tänka på annat.

formerly known as våra utemöbler

trappan (igen)

ungefär så här känns förhållandet vi/snön just nu