En röd fin snigeldag

Ibland kommer dagar då det känns som att alla lever med fartvinden i håret på väg till det ena spännande upptåget efter det andra, medan jag rör mig i snigelfart någonstans i världens periferi. Det är ju oundvikligt kan jag tänka mig, och det behöver inte heller vara en dålig sak även om det kan låta så.
Idag var det lite så. Då tog jag på mig A´s röda brallor och gick ut i frosten. Ute tänkte jag att det här hörnet av världen är ju faktiskt precis där jag vill vara. Lite mer sjöbris än fartvind. Eller skogssus. Här hör jag mina skor mot marken även utan klack. Här kan jag dricka ett äpple ur glas med handen mot samma träd frukten kom ifrån. Här är det tyst om inte jag väljer annat.

Här är några saker jag såg:


Det är nåt visst med den här stegen. Imorgon ska jag ta med braiga kameran att fota den med istället.



Det är tur att det är ordentligt skyltat här, så man vet vad man har.



Sen fotade jag alla röda saker som kom i min väg, det var mest bär. Och lite sånt här:



Nu känner jag mig jättedum som inte tog upp den när jag gick därifrån. Varför gjorde jag inte det? Det ska jag göra imorgon.

Ja. Så är det. I det här hörnet.

Eller ja,

det där med stuprör och överdimensionerat, det kanske var förra året. Eller förrförra. Ja, där ser ni, dags att köpa ny cykel kanske. (Eftersom det oftast är cykeln det är fel på, inte vägen...)

Frostmorgon

Den här snygga snedluggen hade jag när jag vaknade imorse. Det slog mig att det var inte allt för många år sen jag stod med hårspray framför spegeln och aktivt jobbade fram liknande frisyr. Det var strax innan jag började sy in mina jeans och bära två skjortor ovanpå varandra.
Man är ju alltid snygg bara nu. Det här funkar ju, tänker jag i mina stuprörsjeans och överdimensionerade tröjor. Men förmodligen kommer ju Knappen sitta över våra fotoalbum från 2009 och rynka på näsan: "Du. Det här med asymmetrisk frisyr. What was up with that?"
Så man är ju alltid ute och cyklar. Sköönt, tänker jag.

Morgonen; sol igen och frost. Långkallingar på. Skaffa nån typ av skinnfäll till vagnen. Jag är redan avundsjuk. Ligga på fäll, overall som skulle kunna extraknäcka som duntäcke, mössa med björnöron på huvudet och snöre under hakan, maten alltid färdiglagad, sova ovanpå någon när man vill.

Studsmattan är grannens, det är inte vi som gått händelserna i förväg.

India Dream

Det här är en av mina favoritskyltar i hela världen. Idag körde jag förbi den igen. Sedan var jag glad hela dagen.

Tillbaka

Som sagt: Utan bredband i 12 dagar försmäktade vi på denna ö. Nu är vi tillbaka igen och inte nog med det; skriver detta inlägg på min sprillans helt sjukt fina nya macbook. Vad var det jag sa om att vara analog nu igen... Jag konverterar as of now. Den är så fin att jag måste döpa den. Namnförslag välkomnas.

En annan ny upptäckt om självet har gjorts idag. Promenad med föräldragruppen (som den officiellt heter men i verkligheten består av enbart mammor så långt ögat kan se). Och fika.
Oh yes, you saw it. Barnvagnar på rad, i bredd, överallt. Äta bullen, prata barnet. Byggjobbare som brister ut i konstaterandet "Lattemorsor!" när vi, påbyltade som flyttlass, lämnar stället.
Och ja, det måste erkännas, smältas och slutligen accepteras. Touché.

Här är en En om dan på mitt favvo-träd på tomten.



En annan E.o.d:


Och här är bildbeviset på att det faktiskt var sol en gång i november:

Äppelfrossa

Vi har ett äppelträd nu för tiden. Eller ja, det stod här när vi flyttade hit. I ärlighetens namn har det stått där sen jag var liten, men var ganska dåligt som klätterträd och dessutom var jag allergisk. Nu har jag trotsat allergin och envisas med att äta ett äpple om dagen och däremellan förfina mina smulpajsegenskaper. Idag har min mamma, vars träd det var från början, introducerat den här makapären från en tidsålder nära min födelse:



Så nu kan vi även dricka våra äpplen! Och det gör jag, med besked. Middagen står på bordet, och när kvällen är slut har jag säkert bälgat en liter.

Mamma, som visade sig från sin bästa sida, får stå för dagens bild:

Dagens ögonblick

Alldeles nyss stod A i dörröppningen och pratade. Medan han pratar lägger han upp handen mot dörrkarmen så att armen sträcks ut framför ansiktet. Och mitt emellan två meningar pussar han, helt spontant och utan att tänka på det, ljudligt sig själv på överarmen, varpå han direkt ser jätteförvånad ut och utbrister: "Men! Såg du vad jag gjorde? Det var ju jättekonstigt, varför gjorde jag så?!"
Och det kan man ju onekligen fråga sig.

En Steffo-spya och ett tips

Så, snålar till mig både bredband och lunch hos mamma idag. Det här har jag tänkt på de senaste dagarna. I korthet.

1. Steffo. Vilken jäkla kille. Tv4's morgonsoffa igår: en kock plus assistent som ska vara utomordentligt skickliga på sitt område serverar Steffo och hans kvinnliga programledarkollega sushi.
Att Steffo är en hungrig prick visste vi.
Att sushi skulle ta den hungern till nya höjder anade man väl aldrig. Inte en lugn stund fick han. Understruket av hans kollegas försynta anmärkning att sushi kanske inte var hennes kopp te. Desto mer till mig, lyste ur Steffos ögon medan han sträckte sig långt över bordet med pinnarna i högsta hugg.
Kock-damen berättar om rätterna och uttalar wasabi med en något överraskande men whatever betoning på första a´t.
Steffo: "Du säger wasabi. Det är väl onödigt när det heter wasaaabi."
Kock-damen berättar att för att göra sushin rättvisa ska sushi-biten vändas så att det är fisken som doppas i soyan, inte riset.
Steffo: "Varför det?! Ingen gör ju så!"
Lite senare berättar Malou (en annan sjukt ocharmig tv4-personlighet) att hon bjuder på barnstjärnor i sitt (förskräckliga) program Efter 10 och hon har bjudit in Anton Glanzelius i egenskap av urvuxen barnskådis.
Steffo: "Bjudit in Anton Glanzelius? Men han sitter ju här ovanför i huset! Vi kan också bjuda in Anton!"
Var sitter Steffos skoskav nånstans?! 30+ listade sina värsta människor och har Tv4´s samlade kår på en plats. Snart skriver jag också under på det.

2. KÖP DEN HÄR:

Jätte. Jätte. Roligt. Passar på att rekommendera övriga böcker om Kurt också. Han är kung.

3. Föräldragrupp. Hade både en och två barnvagnsmaffiafördom. Har alltid uttalat mammagrupp med en elakartad krökning av läppen.
Ser mig själv skriva på maillistan för framtida promenader tillsammans. Där ser man.
Jag måste smälta vad jag känner inför hela grejen. Återkommer om det.

4. Det var med hälsan som insats den här En om dan kom till, då min rekvisita gav mig både svidande och svullna ögonlock och ett kort men jobbigt astmaliknande tillstånd. Allt för konsten.

Meddelande från skogen

Det är allvarligt störigt att vara utan bredband. Trodde inte jag skulle störa mig så mycket. Tji fick jag, här inser man ett och annat om sig själv... Jämmer och död, jag som alltid predikat det analoga levernet.
Borde anat att det där med fotolabb och hemtelefon inte funkar hur gärna man än vill.
Mamma fyller år. Jag äter tårta med ena handen och klappar efterlängtade Äpplet med andra.
Snart så, snart... Då ska jag berätta om föräldragrupp och hur man blir som man inte trodde att man skulle.

Projekt; En om dan har ett romantiskt tema den här veckan.

Klant-jag och några bilder

Det får bli lite hipp som happ nu när jag, som sagt, manövrerat ut vårt bredband lite smidigt sådär. Sjukt irriterande. Har gett mig på surf i mobilen vilket resulterade i det förra något tvivelaktiga titel-baserade inlägget plus att min mobil för egen maskin skapat en helt ny blogg som jag tydligen har nu. Stay tuned för att se fortsättningen på spektaklet.
Här är några av helgens En om dan:

Här skulle det funnits ett ordentligt inlägg om inte vi shabblat bort vårt bredbandsabonemang och om jag förstod hur man fick upp textrutan i mobilen

En kupp och ett slut

Blogger iscensatte någon slags kupp mot mig för en stund sen i form av teckensnitt-vägran. Halva inlägget som det skulle, halva i ett teckensnitt jag aldrig sett förr, än mindre valt själv. Det hela fortgick med sån envishet att jag helt sonika fick radera hela inlägget.
Så om det var någon som råkade förbi under pågående strid så fick den sig ett litet bubblarinlägg fullspäckat med snaskiga fördomar om författaren Sapphire och dennas (dennes?) roman Push.

Eftersom jag inte tänker återupprepa den dåliga karaktär som genomsyrade den fördomsfulla och helt ogrundade svadan, kan jag istället tala om att jag nyss läste och grinade mig igenom slutet på "Boktjuven". Riktigt. Riktigt. Bra.

15.13

Hänt innan lunch

(Jag har en grej för hår och sudd just nu. Den går kanske över snart.)

Väderbiten

Med risk för att låta way över mina snart 30 så finns det ta mig tusan inga dåliga väder.

There. I said it.
Det regnar, det är gråblött, ett sånt där konstigt softat disljus.
Jag tar mig an Projektet: En om dan med iver. Laddar vagnen med lagom trött barn och kamera, mig med nya visions-parkan och gummistövlar, mössa. Går rundan, vilken tar tre gånger så lång tid för att jag lufsar runt i skogen och fotar och sen väg#1 med misslyckat försök till kaffepaus hos mamma.
När jag går hem är parkas blöt, vagnen är blöt, världen är blöt. Och det är grymt, ingenting är lite obekvämt, inga förrymda regndroppar innanför kragen, inget snor, inga frusna fingrar.
Idag lyckades jag med konststycket: bara mys i regn.