Samir, Viktor och Knappen.

Kan vi prata lite om Samir&Viktor vs min 6-åring?
Vi pratar en hel del om begreppen "fuck" och "fuck you" här hemma sen Knappen lärt sig både uttrycket och att ett av handens fingrar är döpt därefter i skolan/fritis/någon annanstans. Mycket av diskussionerna går ut på att inte använda ord och uttryck man inte förstår och att få honom att säga något annat vilket så klart är svårt, inget blir ju så attraktivt som det man inte får/ska.
Sen har han, i likhet med sina kompisar men i tvär motsats till sina föräldrar, en förkärlek till melodifestivalen. Vi har INGEN som helst koll på det så det var med viss förvåning jag insåg att när han kom hem från fritis och sjöng om att "fucka loss" så dök det uttrycket upp igen inte bara från melodifestivalen utan från skolans håll. De har lyssnat på Samir&Viktors bidrag på fritis när de ritar.

Nu kan jag verkligen tänka mig hur man tycker att det är väl inte så farligt, herre gud. Och nej, det är det inte. Men det är inte helt oproblematiskt att en diskussion vi haft mången gång undermineras av att skolan tydligen tycker att det är helt okej. Eller inte bryr sig. Eller inte reflekterar. Eller *insert valfri ursäkt*.

Jag tänkte att det är nog kanske vi som är extra känsliga av någon anledning men sen hörde jag Lotta Bromé på p4 prata om sin dotter som också har Samir & Viktor som favoriter och insåg att det här är VERKLIGEN ingen issue för någon någonstans. Är inte det lite skumt? Känns det inte konstigt för er när era (eller andras) ungar skuttar runt (om de nu gör det) och sjunger om att fucka loss?

Nu har ju vi den inställningen också att vi helst ser att barnen inte svär. Jag köper inte argumentet att om vi vuxna gör det, hur kan vi rimligtvis förbjuda våra barn? Därför att det finns massor av saker vuxna får göra men inte barn. Samma regler gäller inte alltid, om ens ofta, och så måste det ju till viss del vara om vi inte vill leva i total high chaparral. Det är med språket som med mycket annat; du bör kunna det ordentligt innan du har verktyg nog att medvetet börja slakta det. Svära kan de göra när de lärt sig att uttrycka sig utan svordomar. Ett språkets walk the walk. Typ.

Så. Iallafall. Hur tänker ni?

Kan vi alla stanna upp och tänka på detta viktiga en stund nu tack.

Jag har försökt få ordning på vårt vardagsrum i en halv evighet. Det går typ inte. Den charmiga stilblandning jag tänker mig att vi ska ha funkar liksom inte och mitt i allt står ett gammalt ikea stockholm-bord och är fult. Jag har övertygat mig själv att det är bordet som är nyckeln, det som magiskt ska länka ihop det här sammelsuriet av grejer. Så jag har letat soffbord sen kritatiden och blivit en uppgiven människa eftersom allt är fult, fult och fult. Men nu har blixten slagit ner och jag har hittat ett på nätet hos ett företag som renoverar gamla möbler och säljer för en mindre förmögenhet. Vad är rimligt att lägga på ett soffbord egentligen blir nu frågan? Kan man jämka en billig soffa med ett svindyrt bord? Kan man motivera en fraktkostnad på 1000 spänn med att det är det enda soffbordet i hela vida världen man vill ha? Behöver input, gärna vinklad till min fördel.

Helg ju!

Eftersom vi fram tills i höstas i princip inte haft ett nio-till-fem-liv på rätt många år så har helgerna inte stuckit ut så särskilt mycket. Veckan har liksom rullat över i lördag och vi har fortsatt jobba eller plugga eller vara lediga eller lite av varje. Men eftersom min utbildning är praktisk (till skillnad mot A's som var teoretisk och krävande men gav lite större rörelsefrihet i tidsplanering) och kräver att jag är på plats i skolan nästan varje dag så har vår vardag blivit inrutad som aldrig förr. Det har varit den största omställningen för oss än så länge, det strikta schemat. Men med det strikta schemat kommer också HELGEN™! Och istället för att jobba/vara ledig lite överallt i veckan så är helgen bara ledig tid. Så himla mycket mer uppskattar jag helgen nu.

Labbveckan är slut. Vi har knäckt träämnen som om det inte fanns någon morgondag. Fört statistik, ritat tabeller och diagram. Vi har suttit, fem hantverkare med den digitala tummen mitt i handen, hukade över datorer och unisont svurit över power points.
Men. Hundra pinnar och en 4-timmarskroki senare: helg!
Ska köpa skabbig soffa och eventuellt försöka promenera av mig gårdagens magiska skreitorskmiddag på Pastis som med största sannolikhet bestod av smör, grädde och... eh, smör.

Hej!

Att prata med gravida.

Tänker mycket på Linns inlägg om det bästa med att ha barn och framför allt att prata om det bästa med att ha barn. Vet att jag inte är en sån som säger "vänta bara" men är i övrigt osäker på i vilka ordalag jag pratar med gravida och i synnerhet med förstagångsgravida. Det blir så lätt förlossningsprat och det är kanske inte särskilt konstigt. Det är det som ligger först/närmst och det är det mest bisarra ever. 

Jag fick sy en hel del efter första och jag var skitskraj för att spricka ännu mer inför andra. Jag hade velat träffa någon då som sa att även om man spricker från topp till tå så går det att bli återställd, att en sån skada inte nödvändigtvis är detsamma som livslånga men. Jag hade velat träffa en kontrapunkt till min skräck som kunde ta udden av den. Jag träffade aldrig någon som sa så och efter min andra förlossning, när jag spruckit från topp till tå men också blivit väl omhändertagen och i princip helt återställd, så är jag rädd att jag förvandlats till den där personen själv, helt opåkallat. En som så himla gärna vill kompensera genom att tala om för andra att det kan gå asbra, fast det går liksom... dåligt, oavsett om det finns någon rädsla hos den jag pratar med eller inte. Genom att prata så uppfyller jag ett behov som egentligen var mitt eget och jag motiverar det med att vi måste börja prata om förlossningsskador och inte gömma undan dem som om de inte var en stor och viktig del i den kvinnliga erfarenheten.

Jag tror att mycket prat om förlossning och spädbarnstid går till så. Jag tror knappast att jag är ensam om att, när tillfälle ges, ha en hel del att säga om mitt, kanske till och med ett behov av att prata om mitt. Jag undviker att prata om det som något allmängiltigt, aktar mig för att säga saker som "vänta bara" eller "du ska få se" eller "passa på nu" eftersom jag blev lika galen som the next person av det när jag själv var gravid. Jag har svurit så många gånger över att andra kvinnor mest verkat vilja bekräfta sina egna upplevelser än lyssna på någon annans. Men jag får för mig att jag i grunden drivs av att fortfarande försöka få huvudet runt den där upplevelsen som ligger där och skvalpar i min erfarenhetsbank. Inte för att jag upplever den som traumatisk men den är så väsensskild från allt annat jag varit med om att jag är osäker på om den någonsin kommer att landa i något slags hörn av färdigprocessade minnen i hjärnan.

Och kanske är det därför det är det vi (jag) pratar om framför allt underbart och magiskt men trots allt greppbart som kommer med att sedan ha och leva med barn. Och lika rätt som Linn har i att efterlysa ett annat, mer dynamiskt samtalsspektra kring barn, lika generad är jag över att erkänna att det nog är så här. För mig.

Junior har bytt ut den sista vokalen i sin storebrors namn till ett ö när han ropar på honom. Det är så sjukt roligt. Ett av det bästa är att de får oss att skratta så mycket.

En mindre.

Knappen har varit på landet med mormor i ett par dagar. De har haft det mysigt och vi med. Fint att kunna ge odelad uppmärksamhet för en gångs skull. Varje gång han sover hos mormor inser jag också hur mycket bättre vi alla skulle kunna sova om vi bara flyttade runt lite. Att vi förmodligen väcker varandra mer än nödvändigt så som det är nu. Har svårt att tro att det bara är en slump att Junior vaknar hälften så mycket de nätter vi är en person mindre i sängen. Oh well.

Skönt att han är hemma igen. Har saknat det här trasslet:

Bad

Elefantöron.

Hur gör man för att få ett starkt elefantöra? Jag fick en stickling för något år sen som tog sig fint och i sin tur ynglade av sig. Nu växer det någon slags gult mögel i mammaplantans kruka som jag inte velat/pallat ta tag i så den håller långsamt på att dö blad för blad. I bebiskrukorna ser det fint ut men jag tycker inte att de blir alls lika mörkgröna och stadiga som andras ser ut att vara. Bladen förblir liksom ljusa och ganska tunna. Hur gör man?

Giv mig styrka.

Ska köpa Ikeas Ivar-system till verkstaden. Kollar blocket. En person beskriver sitt system med det hemmasnickrade och mycket optimistiska ordet "närmonterad". Haha, jag dör. Tänk att vara en fluga på hjärnbalken under den annonsskrivningen. "Hmm, hur ska jag sälja in det här nu då... Folk gillar ju miljötänk, hållbarhet, den grejen... Jag har det!"

Närmonterad.

Ja, du käre värld.

Okej, har varit hos farbror pojkspolingsdoktorn som var snäll, ställde tusen frågor och fick mig att känna mig hörd och på måndag när labbet öppnat igen ska jag ta en massa prover. Ett "provpaket", eller vad han sa.

Gav mig själv en present i form av sex stycken MUJI-pennor pga värd det och A fick en Star Warströja pga också värd det. Nu tar vi helg.

Under belägring.

Ska äntligen till doktorn för eksemen. Igen. Om det här inte ger mer än kortisonkrämer och stressprat går jag till en hokuspokusdoktor, I tell you. Har lite halvtaskigt förtroende för husläkarmottagningen pga incident 1, 2, 3, 4 och 5. Kanske lyckas de få det här rätt, återstår att se.

Vilken jävla smäll.

I måndags började en ny kurs; materiallära. Det innebär bland annat att hela nästa vecka ägnas åt att gruppvis labba med grejer. Lite vad man vill faktiskt. Funderar mycket på att elda och spränga, har jag upptäckt.

Oroväckande mycket funderar jag på det.

Bör eventuellt hålla tyst om det här hemmavid.

Går och fiskar.

Den största anledningen till att jag drar mig för att sälja grejer på blocket är att jag blir helt förstörd i hjärnan av alla språkmisshandlande mail jag tvingas läsa och ta ställning till. Här har jag svurit om det förut. Varför blir folk till synes lallande korsdrag när de ska kommunicera via blockets meddelanderuta? Är det för att det är just en meddelanderuta som man helt sonika kan skita i alla onödiga artighetsfraser som "Hej" och "Med vänlig hälsning" eller skiljetecken, radbrytning, punkt och versaler för den delen?! Säljer en möbel igen och idag fick jag ett mail som tog the motherfekkin pris av alla pris:


"idag intresse"


Det var allt.


"idag intresse"


Det tröstlösa primalskriket min av hopplöshet sönderfrätta hjärna gav ifrån sig, peeps. Lord have mercy.

Onsdag, ja.

Satt i en syrefattig föreläsningssal med själva experten i motljus hela dagen och kunde typ inte hålla ögonen öppna fast han bara pratade om textil och det gillar jag ju. Rotade desperat efter gamla bjudgodisar från möbelmässan i botten på ryggsäcken när jag blev så sömnig att jag skämdes. Kan bero på att jag efter gårdagens måttlöshet safe'ade med te i termosmuggen.
Skrattade så jag fick astma åt min årskurskompis Lina och fick ta medicinen som man blir helt skakis av och åkte sen hem med mitt läkemedelsinducerade ångestfladder i bröstkorgen och grinade till sammanfattningen av riksdagens utrikespolitiska debatt på nyheterna. Helt vanligt.

Har ätit korvstroganoff och pratat sammansatta ord och monster. Allt i sin ordning.

Orelaterad bild på container.

Termosnoobie.

Jag har köpt en termosmugg. Den är turkos och jättefin och jag vill ha den i handen jämt. Igår hade jag det i skolan. Vi hade föreläsning, sen workshop efter lunch och i slutet av dagen hade kaffe utgjort mitt totala och enda vätskeintag sen jag drog ett glas c-vitamin kl 7 på morgonen och jag åkte hem med magen i något slags upplösningstillstånd.
Blev eventuellt lite övertänd på min termosmugg.

Det kan vara morsan på bloggen som skrivit inlägget.

Hej bloggen. Har ni några 6(ish)-åringar? Är de sura mycket? Hur hanterar ni det i så fall?
Mvh
Handfallen mor på 36 jordsnurr.