Tänker mycket på Linns inlägg om det bästa med att ha barn och framför allt att prata om det bästa med att ha barn. Vet att jag inte är en sån som säger "vänta bara" men är i övrigt osäker på i vilka ordalag jag pratar med gravida och i synnerhet med förstagångsgravida. Det blir så lätt förlossningsprat och det är kanske inte särskilt konstigt. Det är det som ligger först/närmst och det är det mest bisarra ever.
Jag fick sy en hel del efter första och jag var skitskraj för att spricka ännu mer inför andra. Jag hade velat träffa någon då som sa att även om man spricker från topp till tå så går det att bli återställd, att en sån skada inte nödvändigtvis är detsamma som livslånga men. Jag hade velat träffa en kontrapunkt till min skräck som kunde ta udden av den. Jag träffade aldrig någon som sa så och efter min andra förlossning, när jag spruckit från topp till tå men också blivit väl omhändertagen och i princip helt återställd, så är jag rädd att jag förvandlats till den där personen själv, helt opåkallat. En som så himla gärna vill kompensera genom att tala om för andra att det kan gå asbra, fast det går liksom... dåligt, oavsett om det finns någon rädsla hos den jag pratar med eller inte. Genom att prata så uppfyller jag ett behov som egentligen var mitt eget och jag motiverar det med att vi måste börja prata om förlossningsskador och inte gömma undan dem som om de inte var en stor och viktig del i den kvinnliga erfarenheten.
Jag tror att mycket prat om förlossning och spädbarnstid går till så. Jag tror knappast att jag är ensam om att, när tillfälle ges, ha en hel del att säga om mitt, kanske till och med ett behov av att prata om mitt. Jag undviker att prata om det som något allmängiltigt, aktar mig för att säga saker som "vänta bara" eller "du ska få se" eller "passa på nu" eftersom jag blev lika galen som the next person av det när jag själv var gravid. Jag har svurit så många gånger över att andra kvinnor mest verkat vilja bekräfta sina egna upplevelser än lyssna på någon annans. Men jag får för mig att jag i grunden drivs av att fortfarande försöka få huvudet runt den där upplevelsen som ligger där och skvalpar i min erfarenhetsbank. Inte för att jag upplever den som traumatisk men den är så väsensskild från allt annat jag varit med om att jag är osäker på om den någonsin kommer att landa i något slags hörn av färdigprocessade minnen i hjärnan.
Och kanske är det därför det är det vi (jag) pratar om framför allt underbart och magiskt men trots allt greppbart som kommer med att sedan ha och leva med barn. Och lika rätt som Linn har i att efterlysa ett annat, mer dynamiskt samtalsspektra kring barn, lika generad är jag över att erkänna att det nog är så här. För mig.
Junior har bytt ut den sista vokalen i sin storebrors namn till ett ö när han ropar på honom. Det är så sjukt roligt. Ett av det bästa är att de får oss att skratta så mycket.
