Hej hej förlossning.

Ikväll ska vi på repetitionskurs av profylaxen. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det. Å ena sidan känns det som att ta ett rejält kliv närmre slutet på den här graviditeten, å andra sidan kommer det bli smärtsamt uppenbart att det inte betyder att man åker till sjukhuset och andaktsfullt får en sockersöt mjukdoftande fridfullt sovande bebis serverad på silverfat med en stråkkvartett diskret spelande i bakgrunden utan att det sannolikt är ungefär 4 kilo utbrytarkung som ska knöla sig igenom mitt underliv.
Peppen?

Jahapp. Knyta ihop den här säcken då.

Okej. Utan att på något vis föreslå att sommaren är över eller ens på sista versen *visslar oberört* tänker jag att det iallafall är dags att summera sommarens läsning.

Jag gick ut hårt med vad min chef har kallat förra årets bästa roman: "Den osynliga bron" av Julie Orringer. En kärlekshistoria förlagd till 30-talets dekadenta studentliv i Paris. Den unge Andras från Budapest studerar arkitektur och förälskar sig i den äldre, hemlighetsfulla balettlärarinnan Klara. En komplicerad men passionerad affär ska det visa sig tills kriget kommer och det blir elände, hjärtskärande och ganska spännande.
Jag hade ju orimliga förväntningar så klart efter att ha hört min chef sälja den på jobbet det senaste året och det blev ju som det blir då. Jag tyckte om den, helt klart perfekt hängmatteläsning över semestern, absolut läsvärd men att dra till med "årets bästa roman" vore att överdriva. 3,5 äpplen av 5 möjliga.

Sen: David Vanns "Dirt". Älskar Vann. Alltid rått, alltid ångestladdat.
Galen, 22-årig new age'are, lever i en kvävande och isolerad tillvaro tillsammans med sin känslomässigt klängiga mamma. Ett gammalt arv försörjer dem båda men hotas av moster Helen och 17-åriga kusinen Jennifers giriga klor. En gemensam resa till familjens gamla landställe tvingar relationerna till sin spets där Galen slits mellan ett sexuellt maktspel med kusinen och den alltför klaustrofobiska relationen till sin mor. På Vann'skt manér eskalerar det hela både långsamt och smärtsamt till sin absoluta kokpunkt.
Trots att den har samma febriga kvalitet som vanligt, trots att Vann inte duckar för det som skaver och luktar och osar i det mänskliga psyket, så är det långt ifrån hans bästa roman. En överraskning är dock hans talang för sexscener, det är den skeva maktbalansen mellan Galen och Jennifer som stannar kvar längst efteråt tillsammans med Galens allt mer desperata sökande efter transcendens som tar sig oanade former. Men någonting saknas, och jag har svårt att sätta fingret på det. En dimension kanske, av något slag. 3 av 5 äpplen.

Efter det var jag kanske sist på bollen någonsin och drog äntligen igenom "Cirkeln" av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Behöver jag ens säga det? Fantasydrama där unga häxor bekämpar onskans makter i skolmiljö i svensk småstad.
Antar att den blev lidande av samma förväntningsproblematik som "Den osynliga bron". Har hört för många, för lyriska röster om den. Bra men jag blev inte blown away, tyvärr inte ens nog för att läsa andra delen. 3 generösa äpplen av 5.

"Nightwoods" av Charles Frazier. Långt ute i vildmarken, alldeles invid en sjö och på lagom avstånd från småstaden på andra sidan lever Luce ett lugnt, ensamt liv som vårdnadshavare av ett gammalt nedlagt vildmarkshotell. Frivilligt avskuren från det mesta av socialt liv och mänskliga relationer lever hon i övertygelsen att andra människor för det mesta ändå aldrig är att lita på. Tills den dag barnen kommer. Som enda levande släkting blir hon plötsligt även vårdnadshavare av sina två märkliga skräckslaget stumma syskonbarn, kvarlämnade i världen efter att deras mor mördats. Och med barnen kommer inte bara ett nytt liv, ett nytt ansvar utan även det förflutna med sina nattsvarta skuggor och bränder.
Det här är det första jag läser av Frazier men absolut inte det sista. Inte bara med ett vackert språk utan även med ett fantastiskt öga för dynamik och detaljrikedom målar han upp porträttet av den självständiga råbarkade kvinnan Luce såväl som de introverta och outgrundliga barnen. Med finstämd förståelse för människors egenheter och ibland oförklarliga sätt låter han relationen försiktigt växa fram samtidigt som det förflutnas mörka hot långsamt men obönhörligt närmar sig. Sommarens bästa bok. 4 av 5 äpplen.

Och så "The ocean at the end of the lane" av husguden Neil Gaiman.
Kort: berättarjaget återvänder till sin hemort och översköljs av minnen från barndomen då en inneboende de hade i huset stal familjens bil och begick självmord i den och därmed rörde upp mörka krafter som borde stannat där de var. En ny vänskap föds och blir startskottet på den magiska saga som följer.
Neil Gaiman är oslagbar som sagoberättare. Hans historier sprakar alltid av magi, värme och fantastik och beskrivs både som fantasy, sagor och fabler. Det finns nästan ingenting i hans bibliografi som inte skrivit sig rakt in i hjärtat på mig (förutom "Neverwhere" av någon märklig anledning), vare sig han skriver för barn, vuxna eller i serieform (fast det är klart, "Sandman"-serien är sjukt svårtoppad). "The ocean..." sägs vara den första vuxenromanen sen "Anansi boys" men jag vet inte om jag håller med. Den känns mer ungdomsroman, storyn är rakare, enklare, utan krusiduller och i sig en alldeles underbar liten historia. Men det stannar också där, det blir inte episkt vare sig i handling eller kvalitet, utan nöjer sig med att vara "en underbar liten historia". 4 små äpplen av 5.

Lapptäcke till Junior.

La dagen på att sy ett lapptäcke till Junior. Höftade lite med storlek, landade på ca 65x90 cm, tror att det blir bra till både vagn och spjälsäng.

 Använde bara tyger jag hittade hemma och klippte ca 1000 lappar (35 st) på 15x15 cm.

 Sicksackade duktigt. Erik Haags sommarprat rekommenderas för att inte dö uttråkningsdöden.

La ut det hela på golvet, flyttade runt ett tag tills det kändes bra. Började se ljus i tunneln. Gillar inte att ha strykjärnet stående varmt länge och insåg det absolut geniala i att ha järnet kopplat till en sån där förgreningsdosa med på/av-knapp som man kan trycka på med foten istället för att krypa på golvet för att dra ut/sätta i kontakten en miljon gånger. Har varit skamlöst nöjd med mig själv hela dagen pga smart idé.

 Sydde ihop och pressade.

Skaffade en meter quiltfoder (eller vad det heter), det enda jag köpt till projektet. Valde baksidestyg, quiltade för första gången,

 sydde ihop, vände rätt, sydde kant och voilà!

5 veckor kvar. Tick tack.

"Oj! Den där poppar snart va?!" sa jordgubbsförsäljaren till magen.

Jag drömmer om vatten. Mängder av vatten. Först simmar vi på öppet hav, jag är trött men det finns ett mål som jag kommer förstå när jag ser det. Sedan slungas jag mot en hotellfasad av en enorm flodvåg. Därefter besöker jag Helene Billgren i hennes palats som är till brädden fullt av färgglada möbler och lila sammet men hon envisas med att bestämt förneka de enorma vattenskadorna som gör att det regnar i nästan varje rum. När jag vaknar är jag trött, andfådd och osäker på om jag överlevt eller bara skjutit upp min drunkningsdöd ett ögonblick.

Passerar granntjejerna med bilen när de är ute och powerwalkar. De går så fort.
Foglossningen drar i höfterna, förutom magen känner jag mig som om jag bar runt på ett hus jag inte kan ställa ifrån mig. Ser mig i spegeln och får klaustrofobi. Inte min bästa vecka ever.

Två månader kvar bara. Två månader.

Charles Ingvar.

När Sickan tappar det, sitter i Rockys knä, kallar Vanheden för Fläskberg och tror att en italiensk loafer är en katt.

Någon gång i svensk filmhistoria läste någon avgörande person manuset till Varning för Jönssonligan och sa "Vi kör!". 

Den personen vill man ju träffa.

Dagens finaste.

A delade den här på fejjan idag och när jag hade tittat klart kom jag på mig själv med att sitta ensam och fånle från öra till öra.

Alltså vi snackar typ 5 olika sorter!

Måste ha blivit så ställd av de här husmorsaktiviteterna jag har ägnat mig åt att jag helt sonika förträngt att vi handlade en enorm låda glass idag. Plötsligt ter det sig helt orimligt att jag sitter vid mitt skrivbord, slentriansurfar och har astråkigt när jag skulle kunna sitta i soffan och äta skitmycket glass istället. Varför har jag inte tänkt på det? Det här är jag när jag snabbt som en spjut försvinner mot frysen:

Insta-juli.

Idag har jag plockat in ett av mina mest eftertraktade vuxenpoäng: att kunna baka utan att behöva handla. En rätt otippad målsättning med tanke på att jag känner för att baka, tänker på att baka och i värsta fall faktiskt bakar ca en gång om året. I alla fall så är det så jäkla vuxet att ha allt man behöver bara så där. Jag och Knappen behövde bara gå till skogs och skaffa bären. Så vi gjorde det.

Det hela har ABSOLUT ingenting att göra med den oförklarliga handlingskraft som fick mig att sent om sider spika upp de där tavlorna över sängen som jag tänkt på... sen sist jag bakade ungefär.

Annars fiskas det en hel del här. Eller, grabbarna fiskar. Och äter glass på båtmacken.

Och apropå glass och vuxenpoäng. Glassbilen kom förbi idag. Chauffören höll på att lägga upp en ny rutt och eftersom vi råkade vilja handla just då så blev vår adress första stopp på nya turen. Återstår att se huruvida detta ska visa sig vara en bekvämlighet eller en förbannelse.

Ett litet sammanträffande bara.

Jag var inget Sex and the city-fan, såg på sin höjd det avsnitt som råkade gå samtidigt som jag hade zapparkväll, men jag minns tydligt när Charlotte (eller var det Miranda?) var gravid och gick runt och kocketterade med att hon var i "the nesting fase" och inte kunde få nog av att piffa hemma inför bebisankomst. Jag blev så fruktansvärt provocerad av det där för det var så jäkla dumt att med viktig uppsyn hålla på och veteskapligt förklara sina förberedande instinkter inför föräldraskapet när det var tapeter, toatvålar och sidenkuddar det hela handlade om. 
"Nesting fase, nesting fase" hör jag som ett irriterande mantra i huvudet medans jag för första gången på ett år (1 år!) plötsligt städar undan flyttlådor som fortfarande stått kvar och samlat damm och retat gallfeber utan resultat sen förra sommaren, åker till Ikea 3 gånger på lika många dagar, sätter upp gardinstänger och syr gardiner tills ryggen gråter, köper, ramar in och hänger upp illustrationer och printar, sorterar ut papper, styr upp nya kuddar till hammocken och känner en extremt sällsynt lust att baka.
Men alltså, spärra in mig.

Göre bara och bli lite gladare än förr.

Vi pratade om Postcrossing för ett tag sen, ja? Alltså, jag tror inte ni fattar hur schysst det är.
Jag hörde talas om det via en kund som när hon skulle förklara vad det var hon gjorde började meningen med "alltså, eh, det är ganska nördigt men..." och alla vet ju att det är början på någonting bra. Jag signade up och nörden i mig gick bananas. Idag tex har jag precis spenderat 1,5 timme på ett vykort till en komplett främling i Kina som jag med största sannolikhet aldrig kommer att höra av igen. Det finns något i det här som gör mig så himla glad så något episkt självuppfyllande sätt.
Börja postcrossa, peoples!

Skitdag.

Drog till med lite migrän nu på eftermiddagen. Jag har tur som slipper ligga ensam i mörkt, svalt rum i flera dygn, utan kör istället oftast loss på en sisådär 4, 5 intensiva timmar som börjar med det välbekanta flimret i höger öga som på en knapp halvtimme brukar ha spridit sig så att jag i princip är halvblind. På detta följer någon timme av talsvårigheter och förvirring. Jag sluddrar, tappar ord, kan inte uttala ungefär hälften av alla bokstäver och bör helst vara tyst. Idag hade jag svårt att förstå en hel del grejer också. Satt tex och stirrade på min svägerskas mans instagrambild och kunde för mitt liv inte komma på vem han var. När jag efter flera minuter åtminstone kunde placera honom i min ingifta släkt tog det ytterligare en kvart innan jag kunde gå med på att han faktiskt hette så som det stod vid bilden. (Kim, om du ser detta, no offence! Du är bästa svägerskas mannen och 364 dagar och 22 timmar om året vet jag vad du heter också!) Det hela avslutades idag med 2 timmars intensiv huvudvärk som sedan avtog så pass att jag åtminstone kunde ta en liten kvällspromenad till bryggan och skvallra med grannen en stund.
Har dragit på mig morgonrock och ligger med något ömt huvud i soffan och kollar på "Deliverance" på tv, så att jag riktigt ska känna tacksamhet att jag har hälsa, förstånd och trygghet i behåll.

Släkten är värst?

Tröttman när ens medelålders kusin fnyser att det där med genusmedveten uppfostran är något hennes (nu vuxna) barn "slapp drabbas av".

Dagens grin.

Idag har jag grinat för att Knappen ville gå till mormor och jag inte kunde bestämma mig för om han skulle få det eller inte. Då tjatade han. Då skrek jag. Sen fick jag mördarsamvete och grinade och sa förlåt. Då smackade han med tungan, lyfte på ögonbrynen och sa "Mm", som en annan tonåring.
Sen skulle jag jobba på kvällen och tyckte så sjukt synd om mig själv för det. Men det var trevligt, som det ju nästan alltid är på jobbet.
Allt detta grinande i tid och otid kan ju ha något att göra med att jag är astrött jämt och att det förmodligen stavas JÄRNBRIST och en annan dag ska jag förklara hur jävla struligt det är att dagligen få i sig tillräckligt med järn utan att äta piller eller råka inta någon typ av mjölkprodukt samtidigt.
Nu ska jag gå och äta skitmycket leverpastej. Hej då!

Apropå igår.

Idag har jag nästan eldat upp vårt hus. Grinade inte.

Varför vara förutsägbar när man kan vara irrationell?

Stabil som ett berg.

Har någon typ av period nu verkar det. Sen igår har jag grinat pga:
- Maten blev inte som i receptet.
- Unicef-reklam.
- Knappen flyttade på några pinnar jag behövde för att bygga upp hans Pippi-tält.
- Min telefon förlorade mottagning och samtalet bröts när jag beställde take away.

Ska sova nu. Kan knappt bärga mig för att se vad för katastrofer morgondagen har att bjuda på.