tisdag 24 april 2012

Ungdomen, framtidens hopp.

Titt som tätt kommer små gäng från de närliggande gymnasieskolorna in på jobbet. Ofta högljudda, disträ och släpiga små grupper som pratar som om de var ensamma i världen och med ett språk som får mig att känna mig både gammal och torr som fnöske. Idag cirkulerade de på pocketavdelningen och en av tjejerna grep bok efter bok ur trasig-barndom-genren och deklarerade högt att "Asså HALLÅ den här boken e så JÄVLA NICE!"
Jag är både glad och tacksam att de faktiskt läser och att de på sina håltimmar väljer att komma till oss men kunde inte låta bli att knipa ihop ögonen i en gömd vrå över hur de våldförde sig på vår stackars svenska. Dock. En stund senare hörde jag henne läxa upp en killkompis om könsstereotypa fördomar och genast var allt förlåtet. För det är bra mycket mer än vad jag kunde/hade förstånd/mod till att göra när jag var 15.

måndag 23 april 2012

När jag skapar stor musik.

A har skaffat en ny piano-plugg (låter som att jag vet vad jag pratar om nu va?) till sin dator och sitter just nu och spelar Sigur Ros-låtar på sitt keyboard. Bara att sånt händer där jag bor får mig att vilja grina av finhet.
Jag kan inte spela någonting. För något år sen skulle A lära mig att spela gitarr. Jag lärde mig Oasis' "Wonderwall" hjälpligt, som en äkta nybörjare. Men när jag en dag på eget bevåg hade plinkat ihop en egen melodislinga och under stor ödmjukhet och genans spelade upp den för A när han kom hem och han utbrast: "Det är ju 'Kings and Queens' med 30 Seconds to Mars!"... ja, då kan vi säga att min karriär som gitarrist tog slut.

lördag 21 april 2012

Leka, äta, vila. Bra så.



 


Slutet.

Har precis grinat mig igenom sista avsnittet av Six Feet Under. Det är över nu. You will be greatly missed.

Nu ska jag återuppta det som fallit i SFU's skugga. Typ läsa, blogga och föra samtal med min fästman.

onsdag 18 april 2012

Six feet under, jag siar om slutet.

Två avsnitt in på femte och sista säsongen. Har en stark känsla av att en Fisher måste dö innan vi är färdiga med varandra. Min prognos lyder: Claire faller offer för Billys återfall i våld vilket i sin tur också slutgiltigt splittrar även Nate och Brenda och blir dessutom sista spiken i kistan för Fisher & Diaz. De begraver Claire och säljer sen antingen till Rico eller lägger ner hela skiten.
Eller jag vet ju inte. Men om det visar sig stämma, då blir jag besviken.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn.

Foto: © UNICEF/Asselin

Jag publicerar den här bloggposten och då vaccineras 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

lördag 14 april 2012

fredag 13 april 2012

Om när jag tappade greppet.

Jag har Six Feet Under svallande ut ur öronen vid det här laget. Jag gör nästan ingenting annat. Fick häromdagen ett litet kvitto på exakt hur mycket Six Feet Under jag är just nu. På väg över Icas parkering började jag fundera på hur jävla dåligt Nate mår under 3e säsongen. Hur allt bara är skit och ångest och skräck. Och för en tusendels sekund, rakt ur ett uppriktigt hjärta och så snabb att jag inte hinner stoppa den, så slår mig tanken: "Jag kanske borde ringa och kolla hur det är med honom".
True story.
Det var det där med att duka extra tallrikar vid bordet och så...

De 11.

Jag fick den häringa utmaningen både av Jonna och Jenny och har blandat deras frågor hejvilt. Jag skickar inte vidare men vill ni anta den så skulle jag gladeligen läsa!

1.) Om du fick ge ett råd till dig själv som 14-åring, vad skulle det bli?

Lyssna på den som sa att du inte ska ha dåligt samvete för allt. Våga tro på dig själv.

2.) Vad önskar du att 100-åriga du säger till ditt nuvarande jag? Alltså till den du är i dag?
Våga, sa jag!

3.) Om du fick äta middag med fem kändisar, vilka skulle du äta med? (Alltså samtidigt.)
P O Enquist, Andrew Kaufman, Neil Gaiman och Anton Corbijn vid ett bord. Ett något spretigt gäng men det blir trevligt. Sen skulle jag ha Jon Krakauer vid ett eget bord så att jag i fred skulle kunna grilla honom på bergsklättring.

4.) Vad får du mest skäll för av andra?
Jag får inte alls så mycket skäll som jag förtjänar. Folk skulle kunna skälla mer på mig för missade födelsedagar och allmänt uppvisat ointresse (som inte härstammar ur ointresse utan ur att jag är väldigt disträ och glömsk nu för tiden, men det är likväl inte vackert.) A skäller när jag skyller ifrån mig. Typ imorse:
- Har du bokat hotellrummet?
- Nej. Jag glömde för du skickade inte påminnelse!

5.) Vad får du mest skäll för av dig själv?
För att jag är feg och ängslig inför nya saker och stora beslut.

6.) Var måste man absolut gå och äta?
Brasserie Le Rouge.

7.) Hur kommer jorden att gå under?
Långsamt och säkert ganska smärtsamt. Och på grund av oss.

8.) Hur ser din drömsemester ut?
Förhoppningsvis blir semestern i maj en dröm. Vi åker till Italien med A's bästa kompis och hans tjej. Herrarna bilar ner och tre dagar senare flyger damerna och så ses vi i Florens och åker ut på den toscanska landsbygden, bor i något som närmast ser ut som en borg, äter sjukt god mat, läser böcker och går på marknader i dagarna fem.

9.) Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Trots att jag har svårt för henne så måste jag svara Sara Stridsbergs "Happy Sally".

10.) Konstigaste sexminnet du har?
16 år och under en båt på ett varv.

11.) Ditt bästa råd till mänskligheten?
Vakna. You snooze - you loose.

Omotiverad bild på ägg:


onsdag 11 april 2012

I särklass dagens bästa.

Hatten av för kreativa barn och föräldrar som förstår värdet av det!

Delad via Annika Bäckström.

måndag 9 april 2012

Six feet under-funderingar.

Uppfriskande saker halvvägs in i 3e säsongen:

  • Att Claire träffat någon som än så länge inte visat sig vara galen. Nyckelord: än så länge. (Har Gabe gjort slutgiltig sorti? Min gissning är att han förr eller senare dyker upp på Ricos balsameringsbrits.)
  • Att Nate och Lisa kanske är det enda paret som inte löser varje stark känsloyttring med att ha desperatsex.
  • Att David började sjunga i en kör som i sin tur gav den homosexuelle mannen ett annat ansikte än det extremt manligt utmejslade, med den tillhörande deffade gymkroppen.
  • Arthur! (Även om det måste skita sig, i sann Six feet under-anda, det förstår jag ju.)

Inom dramatiken säger man att "om det hänger ett gevär på väggen i första akten så måste det avfyras innan tredje akten är slut". Six feet under har visat sig vara essensen av just det.

söndag 8 april 2012

Solo söndagspromenad.










Sen hände det här:
Och då fick jag gå hem.

Six feet under s03e01

Vänta lite! What?! Nate!!

Edit. Okej, pfjuh!

fredag 6 april 2012

"Under the banner of heaven" av Jon Krakauer.

Jon Krakauer. Vilken kille. Jag älskar allt han gör.
Har precis avslutat "Under the banner of heaven" (kanske världens bästa titel), en reportagebok om religion och religiös fundamentalism inom mormonkyrkan. Det är en tät, fascinerande och intensiv bok som tar avstamp i morden på den unga Brenda Lafferty och hennes femton månader gamla dotter Erica strax utanför Salt Lake City i juli 1984. Gärningsmän var Brendas två svågrar, båda fundamentalistiska mormoner, som hävdade att de blivit kommenderade av Gud att begå brotten. De båda bröderna dömdes senare till livstids- respektive dödsstraff och ansågs ha varit vid sina sinnens fulla bruk vid och runt tidpunkten för morden. (Båda erkände sig ansvariga för dåden men inte "skyldiga" då de anser sig följa Guds lagar, inte samhällets.)
Genom att spåra brödernas liv bakåt försöker Krakauer undersöka vad det är som får två till synes stabila män att under religionens flagg brutalt och kallblodigt skära halsarna av en ung mor och hennes bebis.
Men det är också en ganska omfattande redogörelse för mormonkyrkan uppkomst och historia, en bitvis ganska blodig och dramatisk sådan, kantad av förföljelse och våld, både av och mot mormonerna själva. Och till stor del är det en berättelse om en religion splittrad inom det egna samfundet, om utbrytargrupper, fundamentalism, om förnekelse och makt.

Jag läser den här boken medan håret reser sig på armarna. Det är inte konstigt att mormonkyrkan gör vad de kan för att hålla sin våldsamma historia i skuggan. Det är inte heller särskilt konstigt att den ursprungliga kyrkan tar starkt avstånd från sina fundamentalistiska falanger. Personligen uppfattar jag det mesta om det mesta i den här boken som hårresande eller i bästa fall obehagligt. Religion fascinerar och skrämmer mig och mormonism är bara ett exempel. Bara när jag tänker tanken på att diskutera ämnet börjar det klia i kroppen, hur GÖR man ens det?

Till och med innan boken släpptes dömdes den ut av mormonkyrkan som öppet uttryckte hård kritik såväl mot Krakauers intentioner som faktagranskning. "Under the banner of heaven" avslutas med ett svar på den kritiken, som i mångt och mycket snarare understryker det Krakauer försöker få fram än bevisar honom fel. För Krakauer går inte upp till kamp, efter att ha vuxit upp i ett mormontätt samhälle är han också vittne till den hårt arbetande, lojala, familjekära och "fredliga" mormonismen, utan menar att om man strävar efter att bli väldens största religion, med tusentals missionärer välden över varje dag under varje år, då krävs att man erkänner och talar öppet om den konfliktfyllda historia man dessvärre bär på.
En inte helt ovidkommande poäng.

torsdag 5 april 2012

Gamla kompisar.

Lyckades ta mig till Fotografiska igår. Bara det var en bedrift, jag har försökt sen de öppnade men det har vägrat att hända. Satt i kafét och åt soppa med två gamla fina vänner, såna som funnits med sen tidernas begynnelse men som också trixar och fixar med sina liv på sitt håll så när man äntligen ses lägger sig en trygg, välbekant och gammal värme i magen som ett lugn. Vi finns kvar, precis som alltid, inte lika ofta bara.
Så himla skönt var det att vi bara hann gå på en av tre tänkta utställningar. Men iallafall, det var ju Anton Corbijn. När man tittar tillbaka på den musikvideo i superkornig svart/vit super8-film som jag och Johan gjorde som specialarbete på gymnasiet i slutet av förra årtusendet... Tja, det blir nästan mer än lovligt tydligt var inspirationen kom ifrån.
Så det hela kändes som att besöka en gammal kompis tillsammans med gamla kompisar.
Fint.