Zlatan-belägringen.

Grattis Zlatan! Du har skrivit (nåja, pratat) en bästsäljare. Aldrig under mina snart 5 år i bokhandeln har jag sett en bok som sålt så mycket på så kort tid. Två dagar har den varit ute och redan slut på förlaget.
Och som jag har slagit in dig i paket. Med röda snören, med guldsnören, med lila snören, med rosett. Den där fars dagsmatchen mot Steve Jobs-boken vi åtminstone hade hoppats på (för att det piggar upp lite, inget mer) den blev en promenadseger kan man väl lugnt säga. Bara faktumet att jag läser den skulle jag personligen se som en seger. Nu ska jag lägga mig i soffan och läsa färdigt. Sen kommer jag att för evigt minnas den här veckan som Zlatan-veckan, de dagarna jag sov, andades, jobbade och åt Ibra.
Nästa vecka ska jag börja virka igen. Någon balans måste det ju finnas.

Tips mottages tacksamt.

Hur får man en 2-åring att inte svälja all tandkräm? När vi var 15 borstade min bästa kompis sin valps tänder med tandkräm med leversmak. Jag antar att det inte är ett alternativ.

Litteratur, mat, kärlek. Amen.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag har suttit hela kvällen och läst Zlatan-boken. Varför, kan man fråga sig. Jag vet ingenting om och är helt ointresserad av fotboll. Caught in the wind, kanske man kan säga. Hela dagen på jobbet idag har varit belägrad av Zlatan.

Iallafall. Det hände stora saker i Backmanland idag. Bloggosfären - en kärleksaffär.

Och så lite hemlagad pasta på det.

Knappen, fashionistan pt 2.

Höstens nya svarta är att ha en virkad påse för lök på huvudet, säger Knappen. Öronflaxet är dock avgörande, no flax no game.

A och kärleken goes to 2nd base.

Om det fortsätter att serveras sådan mat som vi fått de senaste två dagarna här hemma så får A gärna fortsätta att vara kär i Jamie Oliver. Hur länge han vill. Just nu står han i köket och stånkar över sin hemmagjorda pastadeg. Det kan jag leva med.

A och kärleken.

A har en crush på Jamie Oliver. Han säger att om han var gay så... Men det jag tror att han egentligen menar är om inte vi var ihop så... Han smekte trots allt den här Jamie-bilden på kinden med tummen.

Den stora lilla tonåringen.

Snubblar runt på youtube och hittar den här:



Jag är 15 år och älskar få saker så högt som Portisheads platta "Dummy". Vi lyssnar på den jämt, jag och mitt lilla gäng, uppkrupna i sängar i flickrum, på golvet i pojkrum, med varsin freestylehörlur på en klippa under sommarnätter, ur bandspelare vid en brasa i en skogsdunge. Allting är allvarligt och stort men vi stirrar in i elden och ligger ihoptrasslade i en stor hög och tänker just nu, just här och när jag kommer hem till mina Björk-posters och akvariefiskar och alla sover lyssnar jag på It´s a fire igen bakom min stängda dörr och när Beth med sin lite hesa röst sjunger "Breathe on, little sister, like a fool" börjar jag gråta varje gång utan att veta varför.

Sånt som händer.

Nejmen så att jag fick ju hemmagjord löjromsblini till middag idag dårå. Skulle tagit bild men när maten kom på bordet tappade jag plötsligt verklighetsuppfattningen och ärligt talat minns jag mycket litet av det hela. Vaknade till liv mycket mätt och med ett obscent stort leende mitt i ansiktet.
Lite så var det.

Awarden.

Linn bara: gav mig Award! Linn är finaste människan. A kallar henne konsekvent Linn - din nya kompis sen vi började ses efter den första smånervösa blogg/bokdejten vi hade för några månader sen. Dessutom har hon världens vackraste namn.

Varför började du blogga?
Jag behövde börja skriva igen. Vadsomhelst. De påbörjade och övergivna projekten låg på hög i byrålådan och jag ville se vad som hände. Strax efter började jag läsa andras bloggar och plötsligt slöt ett litet blogguniversum upp och jag fick ta del av andras tankar och tycken och en massa fina människor som jag aldrig mött blev en självklar del av min vardag. Det där skrivandet som jag egentligen/också vill hålla på med ligger fortfarande och marineras i lådan men det kommer närmre och närmre. Snart så.

Vilka bloggar följer du?
De i länklistan så klart under "Folk med något att säga" här till höger. Nästan bara vardagsbloggare som har ett eller annat sätt med orden.

Favoritfilm?
Det är dagsfärskt sånt där. Men Apocalypse Now glömmer jag aldrig. Tretton dagar har jag sett jättemånga gånger, gillar presidentfilmer med män i kostym och problem. The kings speech, Sunes sommar, There will be blood. En massa fler.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Jag har resångest. Under många år ville jag ingenstans, när mina kompisar drog på sig flipflops, packade tandkräm och en pocketbok i tygpåse och flög till Thailand satte jag mig på Folkhemmet och tyckte hemma bäst. Sen tvingade jag mig, under vånda och magkatarr, att följa med min dåvarande kille till en bergsby i Italien och sen dess längtar jag till bergsbyar i Italien.
Det har blivit bättre dock. Jag kan tänka mig Europa.

Mina fem bloggrosor går till:
Tre rosor blir det, eftersom så många av alla de fina jag skulle vilja ge länkkärlek har fått sån häringa ros från andra håll och det är så himla fint. All den här kärleken.
Kulturkoftan. Jag vet att jag skickat vidare en sån här award till henne förut men hon förtjänar all länkkärlek hon kan få. Jag tror också att jag då skrev att Koftan och min vänskap liksom aldrig riktigt blev efter att den klass vi gick i tillsammans splittrades. Det var synd. Men här är hon iallafall. Med all sin språkkonst.
Pictureholic. Min allkonstnärliga vän David träffade jag i samma splittrade klass som lämnade mig och Koftan hängande i luften. Det var en av de där sällsynta omedelbara vänskaperna, som uppstår redan vid första mötet och sedan bara är där, helt självklart. Han är en av mina favoritmänniskor och vi träffas alldeles för sällan. Med sin fotoblogg Pictureholic bevisar han ännu en gång att han är en man av många talanger.
Östfrontens Ms Stiffneck. Stiffy, som skriver så att det skär i hjärtat och svider i skinnet. Som jag just nu, när livet visar sitt fulaste tryne, om vi kände varandra på riktigt skulle krama det varmaste jag kan.

Jag och Björn.

Idag sitter Björn Hellberg och signerar böcker hos oss. Jag är elektrisk och får/ger stötar av/till allt jag tar i. Inklusive Björn. "Du ser! Det finns en gnista mellan oss redan!" sa han när vi skakade hand i morse.

När jag går bort (hem).

Vi ska tydligen få gäster nästa helg. Jag fick en inbjudan på fejjan hem till mig själv på 3-rätters middag nyss. Trefligt!

Knappens passion.

Just nu sitter Knappen och tittar på filmer på grävskopor på youtube. Alltså, inte barnprogram, utan folk som har filmat en grävskopa som gräver lite bara: "JCB at work". 6,5 minut grävskopa, varsågoda.

Den här filmen har över 4,2 miljoner views. Jag bara säger.

Jag vill göra, inte städa.

Det jag längtar till mest med nya huset: arbetsyta! Att startsträckan till att sätta igång någonting inte behöver vara en mil lång kantad av torka gammal gröt från bord, dubbelkolla inget kladd, plocka fram sax, klister, papper, pennor från tusen olika ställen i vårt tetrisliknande förvaringssystem och veta att det kommer att ta minst lika lång tid att plocka undan allt igen sen.
Sen, när allt finns på armlängds avstånd och långt från kladdiga makaroner på flykt och brödsmulor, då kanske det finns tid, ork, lust att göra mer sånt här:

Jävla er.

Läs Jennys viktiga, välskrivna och upprörande inlägg om hur hennes Stolte man gång på gång blir förpassad till läktaren så fort det kommer till deras graviditet(er). Jag svor jättemycket när jag kommenterade det men det kokar i mig när jag läser om hur han behandlats av vården och hur man fråntagit honom rätten att få vara med, känna och ta ansvar tillsammans med den kvinna han valt att leva och bilda familj med.
Jag vet inte hur min graviditet eller förlossning skulle sett ut utan A, jag kan inte ens föreställa mig det. Han var mitt golv, mina väggar och mitt tak under den perioden, den stomme mot vilken jag alltid kunde ta stöd och som stötte mig redan innan jag själv hade kraft nog att förstå att jag behövde det. Jag födde Knappen men det var vår förlossning.
Alla gör och känner olika genom hela den processen men att man i det här fallet både inom vården och från arbetsgivarnas håll förutsätter att mannen inte är mer än en pikant detalj i framväxten och nedkomsten av hans eget barn, så som man gjort med Stolte Mannen, det gör mig febrig av ilska.

Folket. Jag älskar internet.

För någon månad sen skrev jag det här inlägget om en text jag klippte ut ur DN när jag var tonåring, för halva livet sedan. En ung kille som proklamerade att han skulle skapa i sitt liv, helt tveklöst och med imponerande oförbehållsamhet. Det var en tonårig Martin Jern som sen mycket riktigt skulle bli bla regissör, producent och författare.
Sen blev det sent 90- och 2000-tal och internet blev var mans ägo. Nu sitter jag här, med barn och kille och husbygge och en massa oskrivna (och skrivna) dikter men en blogg har jag och där ventilerar jag ett gammalt tonårsminne. Och in snubblar hjälten själv och lämnar en kommentar i mitt lilla ödmjuka forum! Jo, det är sant.
Det händer något med perspektivet då. En liten snedvridning av världen och tiden. Plötsligt är jag tillbaka i flickrummet men tar med mig ett kort kommentarsutbyte 2011 och bara sådär så är jag på två platser samtidigt. Så kan det gå!