Förföljd

Så fort jag publicerar det förra inlägget dyker en google-annons upp: "Bläck till din skrivare?"
Touché.

Patrull

Sätter mig ner för att ta itu med inspirationsdöden. A peppar. Blankt blad; börjar skriva ner alla idéer jag haft. Efter några rader slutar pennan fungera. Den är full av bläck. Silverfärgat i ett försök att skriva mig framåt med annat än den vanliga färgen. Men den bleknar, försvinner, gång på gång.
Ett tecken?

Spridda skurar, ingen ordning.

Vill skriva. Går inte.
Har tankar som återkommer men vad ska jag göra av dem? Lista dem.
Tänker på att vi aldrig hann bjuda pappa på As fantastiska lasagne fast vi pratade om det så många gånger och så gärna ville bräda den där lasagne-upplevelsen han en gång haft och alltid talade om.
Tänker på att Knappen sträcker ut en kommunikativ hand och pustar "ouff" när han ser en hund och varje gång går det som en våg inne i hjärtat. Han vet.
Tänker på hur man vågar prova, vågar göra fel, vågar försöka slita av sig prestationsångestens ögonbindel.
Tänker på hur man ska kunna göra det i tid.
Tänker på om det kommer en dag när man är säker på vad man gör och vågar lita på det.
Tänker på hur tung den där rumpan i vagnen är ibland.
Tänker på den långa vintern.

Ömhetsbevis?

Idag när Knappen skulle sova middag la han sig ner skavfötters med mig i sängen, fes i mitt ansikte och somnade.

Nu, nyss, då.

Jag gillar höst. Höst är min favorit, det är svårt att missa om man läser här ibland. Den är kort.
Jag går ut en stund på altanen. Det har fallit snö som stelnat till krispig is som knarrar och knäpper under skorna. Det är kallt och mörkt. Och jag tittar på sakerna som står lite här och var på tomten och runt huset. Saker som jag för en tid sedan bara skulle ställa där en liten stund. En liten stund som kommer växa till en längre stund och som för en del av dem kommer att växa till över en vinter. En kratta, ett parasoll, en leksaksbil.
Och hösten är plötsligt över. Det blir mörkare, det kommer fortsätta att bli mörkare i två månader till. Inte förrän på min födelsedag kommer det att långsamt vända igen.
Jag inser att jag inte tycker så värst mycket om vintern. Varken den här första, trevande eller den vykortsvackra vita. Och det är ju lite sorgligt. Eftersom den knappt börjat.

Box

Våra lärare i skolan uppmanar oss att tänka utanför lådan och visar inspirationsfilmer. Den där jäkla lådan. Den är bra mycket mer svårforcerad än man kan tro.
Hur som. Rolighetsteorin. Vilken grej!

Charmad av ordning

Inspirerad av fina Linda:
Följ min blogg med bloglovin

En om dan - sommarminnet

Tycka trots allt

Jag brukar ju ha väldigt svårt för när folk har högljudda åsikter om hur andra människor bör eller inte bör göra med sina barn. Ex: (visserligen inte på riktigt men det gestaltar typen jag menar) Danonino-reklamen. Två mammor sitter i parken, den ena plockar fram Danonino och ropar på sina ungar varpå den andra fnyser "Hoppsan! Godis mitt i veckan ser jag."
Alltså, jag hatar henne. Skulle jag träffa henne i parken finnes det risk för handgemäng.
Träffade en gammal skolkompis när Knappen var typ 7 månader som körde samma: "Hoppsan! Napp mitt på dagen." Är fortfarande sur.
Hur som. Man börjar åka lite till öppna förskolan. Och där finns det en massa föräldrar som gör på en massa sätt med sina barn. Och om man där tex träffar en mamma som låter sin -1åring stå själv på de 4 centimetrarna mellan diskhon och diskbänkskanten och hålla i sig i handtagen till skåpsluckorna, och om samma mamma bara håller en hand lite lätt bakom ryggen på -1åring medans hon lagar mat i en kastrull med andra handen, och om samma mamma sen vänder sig bort och hämtar något från bordet så att -1åring balanserar på 4 cm ganska högt upp i luften alldeles själv, och om samma mamma säger "Han får stå så här hemma så då är det svårt att neka". Då är det jävligt svårt att inte skaffa sig en åsikt.

Dubbel debut

Kolla här då! Hittar ni mina fina grabbar? :)

Får gnälldispans

Längtar till ett badrum med:
Kakel, inte våtrumstapet.
Klinker, inte plastmatta.
Fuktspärr inne i väggen, inte utanpå.
Varmvattenberedare stor nog att bada i.
Spots, inte trögstartad lågenergilampa bakom dimmig plastkupa.
Avlopp som klarar Knappens badbaljevatten, inte behöva tömma ut genom fönstret.
Handfat som sitter fast ordentligt.
Plats nog att passera toaletten utan att behöva forma sig efter den.

1 år, tänker jag. 1 år till bara.

Ehh...

Jag går kvällskurs i Grafisk Design med förhoppningen om att min framtid ska manifestera sig i ett slags upplysningens milda och läkande ljus. Det är sjukt kul.
Men.
Vi har fått vår slutuppgift. Det var som att springa in i en kreativitetens betongvägg.
Några tips?

Amanda Cook

Vid 03:50 börjar stycket White Stone. När A inte är hemma sitter jag och smyggrinar till det. Om allt går som det ska och A lyckas få tag i noterna så kommer han också att spela det en vacker dag. Då kommer jag med största sannolikhet gå sönder lite grann.

Nya grannar

Idag ska vi få nya grannar. Ryktet säger att det är läderklädda danskar med småbarn som kommer. Jag är inte så van vid sånt här. Ska jag börja baka sockerkaka nu eller kan jag stå kvar här bakom gardinen?

Jag måste bara visa drömmen:

När jag blir stor ska jag har en sån här återvunnen resväskestol av Katie Thompson.