Sofias vilda ras mot kvällspressen! Extra extra! Read all about it!

As främsta nyhetskälla på nätet är Aftonbladet.se. I två dagar har jag också försökt med det. Men det går inte. Redan på förstasidan lägger sig högerspaltens dumheter till nöjesnyheter som ett myrornas krig över hela mitt synfält. Lady Gagas köttbild. Carola snubblade på gatan. Robyns hån mot Idol.

Och jag kan inte hjälpa att axlarna drar upp sig lite under öronen, käkarna långsamt börjar mala och rynkan mellan ögonbrynen djupnar. Vadå Robyns hån mot idol?! Hon skulle inte vilja vara med i Idol och hon förklarar varför. Punkt. Nejdå. Hån! Attack! Peter Jihde går till försvar! Och inte nog med det, som om det vore ett sandlådekrig sträcker han storsint ut en hand!
Och jag fattar ju att det här handlar om journalistikens retorik och inte nödvändigtvis Jihdes men ändå! Vad är det frågan om? Varför är det så jävla dumt?
Och nästa raka blir ju: varför orkar jag? Varför bry sig?

Jag skulle kunna säga: Knappen kan gå!
Jajemen, gott folk, Knappen kan gå.

Men det får bli ett eget inlägg för nu sitter jag ändå bara och småsurar. Jävla Aftonbladet.

Speleman

Svettigt liv

Nämen vänta nu. De kan väl aldrig mena att Angelina måste vara förälder dag och natt?!

Nya kompisar

Jobbonani.

Igår lyckades jag prata (och hylla) Nietzsche, Sartre, Kafka, Bulgakov, Camus och Hesse med en och samma kund på jobbet utan att någon av oss blev skitnödig. Det var mäktigt.

Undret från finland.

Mamma kom från finland och hade en sån här fantastisk stol med sig. Snygg och vit.

Och vips!

Kanske det bästa jag sett.

Säljes. Helst nyss.

Eftersom det inte går sådär särdeles bra på blocket: om du inte kan leva utan en stor massiv mörk bokhylla på lätt 100 kg eller färgglad något tvivelaktig konst från Haiti, då är jag din man. Pris kan diskuteras. Befria mig.

(ursäkten för tavlorna är att jag var 15 och drömde om att måla oljemålningar som såg ut... så där.)

Kryddost

1 månad sen:

A: Vi måste köpa kryddost, det är skitgott. Kryddost.
Jag: Okej.
A: Gillar du kryddost?
Jag: Jag gillar all ost.

2 veckor sen:

A: Alltså, vi måste köpa kryddost, det är så jävla gott.
Jag: Då gör vi det.
A: Tycker du om kryddost?
Jag: Jag äter all ost.

I affären i veckan:

Jag: Ska vi köpa kryddost då?
A: Ja! Gillar du kryddost?
Jag: Jag äte... hmpf.

Igår:

A: Den var skitäcklig ju, kryddosten!
Jag: Jag har inte smakat än.
A: Den smakade röv.

Mys

En gång i tiden, i juni kanske det var, hade Knappen en period av intensivt mys. Jag antar att det hände en himla massa i hans lilla värld just då för han satt som ett frimärke på mig och A. När vi vaknat på morgonen och ätit frukost satte jag mig i gungstolen med honom i knät och han la sig på mage över mig och låg där, alldeles stilla, i någon timme innan han ville ner och leka. Varje morgon. Och de morgnar A var uppe med honom hade de sin egen version av närhetstankandet.
Sen rätade väl världen ut sig för honom igen och lek blev mer spännande än att förvandla sina föräldrar till två blödiga mystörstiga svampar.
Nuförtiden är det mer dyrköpt. Idag kostade en stunds gungstolsgos en randig bula i pannan och en besvikelse.

Har snöat in

på amigurumi. Alltså, fick jag välja mellan att gå ut på stan med valfri god vän och ha det lyxmysigt och att sitta hemma i soffan och virka med dålig sitcom på i bakgrunden så ligger det senare oroväckande bra till.
Det kanske bara är en fas.

Klippa sig

Idag ska jag till min nya frisör. Det är en märklig upplevelse. Hon är ung, trubbig och fascinerande obekväm. Men hon hajar vad jag menar när jag säger att jag vill se ut som en nyvaken dagisunge.

onsdag morgon

Samtal

Knappen: Mamma!
Jag: Ja!
K: Mamma!
J: Ja!
K: Mamma... Mam...
J: Ja.
K: ...
J: ...

K: Mamma!
J: Ja!

Med fötterna på jorden

Bröllop igår. Brudparet var så fina, prästen var rolig och lite knäpp, maten var god och tårtan bestod av hundra små vita prinsessbakelser. Men det finaste ögonblicket var under middagen då jag kikar mot honnörsbordet och det glittrande festfolket som höjer sina glas och låter korkskruvslockarna dansa över axlarna och plötsligt upptäcker att på golvet bakom brudgummen, prydligt lutade mot väggen, står ett par vita converse.
Det var en så fin bild. Där stod dem; tryggheten, vardagen och den alldeles vanliga morgontrötta verkligheten. Och bara väntade bakom smoking och sidensläp, ditställda av någon som kanske skulle komma att vilja dra på sig lite hemtam, välbekant vanlighet.
Eller så var det bara skoskav. Vad vet jag.
Fint var det iallafall.

Like

Facebookdöden närmar sig, jag känner det. Som en sista suck dyker det här upp. Och är faktiskt jäkligt roligt.