Tori och jag

Tidigt imorgon bitti (så tidigt att det praktiskt taget nästan är idag) åker vi till finland. Mina tonårs husgud Tori Amos, som jag väntat på i 15 år (dvs halva livet), kommer till min släkts lilla småstad. Det betyder att jag äntligen kan få gå på Tori utan att tvingas till någon typ av tältinvolverat boende och öldränkt leråker, utan kan istället efter konserten åka ut i knäpptysta skogen och sätta mig på en bastutrapp i morgonrock och titta ut över spegelblank svart sjö med en kopp te i handen.
Troligtvis kommer det att ha varit värt väntan.

Osocial.

I någon reklam på tv (tv!) för något som har med tidningar att göra så sitter det en kille ensam i en roddbåt på en sjö och läser en tidning. En kvinnlig röst säger: "När du känner för att plocka fram din osociala sida."
Din osociala sida...
På tv.
Jag blir så trött.
Reklam som någon betalat pengar för, någon annan kommit på, en tredje samtyckt till, en fjärde filmat, en sjätte redigerat, en sjunde ljudlagt, en åttonde okejat och jag vet inte hur många fler människor den kan ha passerat. Någonstans på vägen måste någon ha stannat upp och tänkt det är fel.
Osocial.
En liten språk-fascist i mig börjar fila på arga mail.

Åka till landet

Om musiken och texten

A har börjat spela klassisk gitarr igen. Han tränar upp sina fingrar med skalor och händerna flyger över strängarna. Han spelar stycken jag känner väl igen men inte kan namnet på, det går fort och lyser ur ögonen på honom. Jag unnar honom varenda sekund och avundas honom i hemlighet.
I tanken försöker jag översätta repetitionerna av tonslingor och de snabba växlingarna till skrivandet. Tänk om det fanns en mening jag kunde skriva om och om igen och så öva upp mitt språk. Tänk om jag kunde skriva så som han spelar.

Det finns så mycket text som ligger. Som jag skrev ganska nyligen eller för länge sen och som jag återkommer till då och då men som förblir liggande. Kortprosa och noveller. Ögonblick jag försökte fånga. Något jag försökte säga.
Så jag skaffar en till blogg. För att ha någonstans att göra av dem. Om de så blir lästa eller inte. I all enkelhet, men med hjärta.
Här.

Två små utflykter

Idag kom det lilla rådjurskidet för första gången ensam över tomten. Med små osäkra steg trippade det över gräset och ut genom grinden, precis som dess mamma brukar gå.
En stund senare ställer sig Knappen upp vid en köksstol och skjuter den sen framför sig genom hela rummet, med lika små, lika osäkra steg. Han vänder sig om halvvägs, tittar på mig och ler.
Jag tog bilder på de båda nybörjarna men inga bilder gjorde deras äventyr rättvisa.

Den galna professorn del 1

Del 2 sitter på andra sidan huvudet.

Om pappan och kortbyxorna

En gång för länge sen när vi scoutade efter ny bil och diskuterade tyg- kontra skinnklädsel sa jag att skinn blir så klibbigt på sommaren när man har shorts. "Shorts?" sa A och höjde ett skeptiskt och frågande ögonbryn. Klart stod att shorts var ett plagg han inte bar.

Den senaste veckan har han dock vid ett flertal tillfällen uttryckt en önskan om shorts så idag drog vi igenom närmsta galleria. Ingenstans hittade vi ett par som inte prytts med överdimensionerade arméfickor på benen eller skrikiga färger i rutmönster.
Tills vi passerade Dressmann. Där i dörröppningen på en snurrställning hängde dem. Enkla, lite fula, ganska preppy och perfekta. I provrummet berättade jag för A om Julianas inlägg om när man egentligen blir förälder och hur hennes sambo Ola tog det definitiva steget in i pappaskapet i samma sekund han körde en bil packad med sambo och barn ombord på gotlandsfärjan. Jag frågade A om det här är ögonblicket då han blir pappa på riktigt; när han handlar på Dressmann.

På väg ut ur affären tryckte han ner påsen djupt i korgen under vagnen: "Berätta det inte för någon."

Bråttom

Om en stund kommer jag vara tvungen att säga så här till min bästa kompis:
- Grattis på födelsedagen! Jag hann inte slå in ditt paket för jag blev stucken av en geting.

Doing what you're told

Imorgon:

äntligen överlåtelse på lägenheten och uttänjd navelsträng till stan klipps. Snipp snipp.

Veckans inlägg

Frida får mig att grina lite då och då med sina fundersamma, träffsäkra och känsliga texter. Den här veckan är det det här inlägget som trycker på mina mjuka knappar.

Att jobba igen

är att längta efter litteraturen när den är som närmast. Det finns så mycket jag vill läsa, jag håller i dem, vågar knappt bläddra, det är tyngden i böckerna jag vill åt mest just nu. Väntar på en dörr som kan öppnas.

Äpplet och dåren har fallit efter. Skrivandet har fallit efter. Men det är samma där, dörrar som jag väntar på. Under tiden läser jag gammalt, försöker minnas. Här.

Färglös?

Igår kväll färgade jag håret. Från den ganska vanliga mellanblonda till en rödbrun färg. Inte en enda person som jag träffat idag har kommenterat det. Ingen. Och då träffade jag ändå tre av dem senast igår, som blond.
Det måste vara min förträffliga personlighet som överglänser alla ytliga intryck.

2000 kvm parkeringsplats och ett skjul för kundvagnar