På den räta sidan igen

Jag har börjat sticka igen. Det är skönt, jag har saknat det. Jag är ganska bra på att sticka. Eller. Rättelse; jag är ganska bra på att sticka raggsockor. De jag gör nu ska bli mörkgrå med lila virkad volang.
Innan Knappen, eller rättare sagt innan A, la jag ner nästan överdrivet mycket tid på att sticka sockor. Eftersom jag ofta hade stängningspass på jobbet så kunde jag börja sticka direkt efter frukost. Sen rann det liksom bara på. Jag har tackat nej till både fika och lunch för att jag inte hade lust med något annat än att sticka. Sitta soffan. Lyssna tv'n (för trots alla mina stick-timmar kan jag fortfarande inte sticka utan att titta). För trettielfte dagen i rad.
Jag har letat specifika band/knapp-affärer på smågator i smetigaste city för att hitta just den sortens volang. Jag har lagt beställningar när mamma åkt till Finland för att få just rätt sorts garn. Alternativt åkt väldigt långt med bilen. Samma garn som mormor. Mycket viktigt.
Försökte till och med sälja dem ett tag. Det gick ganska bra, det var min separationsångest som satte p för det företaget. Så efter det stickade jag allt i min egen storlek. Utifall att.
Sen träffade jag A. Och då hamnade hela baletten på hyllan.
Tills nu. Nu är jag på gång igen. Med måtta får jag (och familjen kanske) hoppas.

Foto: Kristine Wreyford

(Bilden har jag lånat från stiglund.se. Deras höst/vinterkollektion från -07, förutom sockorna som är mina!)

Om sagor och en resande man

När jag var liten berättade min pappa historier för mig. Han hade ett galleri av karaktärer som han kallade Våra vänner som alla flitigt frekventerade berättelserna och som bodde i stubbar och rötter i skogen en bit från vårt sommarhus (det hus jag, A och Knappen bor i nu). Han kunde peka ut precis vem som bodde var och hur de alla kände varandra. De här sagorna berättades under flera år och även de som kände vår familj väl var bekanta med Vännerna.
Lite finns inspelat på kassettband, pappa som berättar och jag som upphetsad stammande 5-åring fyller i.
Gurkbitarna och Fantomens moster finns kvar så länge banden finns. Sen är de borta. Vänner till familjen har flera gånger sagt att jag måste skriva ner allt, men så mycket finns inte kvar hos mig. Bara minnet av att de fanns och att pappa hade tillgång till deras värld.
Jag kommer inte att ha några sådana orginella fantasiresor till Knappen. Nog för att jag skriver och har skrivit mycket men saga kan jag inte.
När han blir äldre däremot ska han få ärva en oskriven och ofärdig historia som jag gav till A vår första jul. (Det var samma jul jag fick london-resan i födelsedagspresent. Sen kom vi överens om att inte spendera resten av våra dagar med att försöka toppa den julens gåvor). Han fick den här:


Den tillhör en man på resa. Han har några böcker (Hesse, Per Lagerkvists "Dvärgen" 1:a upplagan), en dagstidning, en långärmad undertröja, ett paket rakblad, en fickkniv, ljus och tändstickor, ett munspel, bläck och penna, anteckningsbok och några fotografier. Ett oavslutat kärleksbrev, oskickat men sparat. Några tummade och fläckiga lappar med spridda anteckningar. Det finns en kvinna någonstans. Han reser och han drömmer. Han har samlat ihop sina saker och gett sig av. Till vem och vart, det är de slitna lapparna och brevets pussel.




Det var en ambitiös (pretentiös?) julklapp men den finns fortfarande. Vi kan öppna väskan och fortsätta vår, mannens, historia när som helst. Han har ett eget liv i den där samlingen tillhörigheter och jag föreställer mig att han sitter på ett tåg. Kanske kommer fler anteckningar komma till, en notering i marginalen. Ett nytt försök till kärleksbrev, en stämplad biljett till någonstans.
Kanske kommer Knappen att öppna den där väskan en dag och ta historien vidare. Jag hoppas på det. Jag hoppas att de berättelser jag kan ge honom som stor, kan väga upp de jag inte hade fantasi till som liten.

Haiti

Sent på natten sitter vi på sängkanten och försöker prata om det A sett på tv. Han är chockad. Jag börjar gråta.
Tidningarnas rubriker har flugit genom min bubbla som avlägsna moln. Lidande över mänskligt förstånd. 100tusentals döda. Mat-och vattenbrist. Sjuka och döende längs hela gatorna. Plundring. Och häromdagen,en artikel om en kvinna som fött en dotter bara dygn efter katastrofen.
Jag har skänkt lite pengar. Och gått en till promenad här i snön.
Medan vi sitter där vaknar Knappen till i mörkret. Ligger alldeles stilla under sitt täcke, jollrar lite.
På en annan plats i världen tvingas man amputera lemmarna av barn med enbart vodka och handsåg till hjälp. Man häller i dem sprit så att de inte ska dö av chocken.
Hur kan vi någonsin förstå det här. Hur ska jag kunna ta in detta när mitt eget föräldraskap fortfarande ofta känns som ett öppet sår. När Knappens mjuka lilla röst övar sina vokaler är det en fysisk rörelse i min kropp. När han talar om att han också är vaken. Men ligger alldeles stilla. Varm och trygg.
Ingenting. Får. Någonsin. Hända. Dig.

Dubbelmacka med volvo. Och Knappkärlek.

Vi krockade med bilen igår. Eller, en volvo körde in i rumpan på gubbkepsen och slungade oss vidare in i rumpan på en annan volvo. Det small till ordentligt, jag var alldeles skakis i benen när jag klev ur bilen och A var så arg att han fick gå därifrån. Vi blev stående mitt i stan i rusningstrafik, byta uppgifter, kolla bucklor. Det är knappt det syns på bilen att något hänt, men A har lite ont i ryggen så vi får se vart vi landar...
Min första, panikslagna tanke: Knappen! Alltid Knappen. Slirar bilen i snömodden: Knappen! Det går så fort och intiutivt att jag alltid hajar till. Som en fysisk rörelse i kroppen.
Innan Knappen kom sa alltid A att det skulle bli så skönt att ha något som alltid, i alla lägen, var viktigare än en själv.
Den plats han har tagit är självklar och suverän på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Allt annat flyttar sig, blir oviktigt.
Den mest klassiska upptäckten för nybliven förälder kan jag tänka.
Men än dock. Den största och finaste.