En gång i vår ungdom kom min kompis Edvard hem från någon djungel/exotiskt land/söderhav med en parasit i foten. Den låg och kliade innanför huden i en liten rund ficka, stor som en 5-krona och den är kanske det äckligaste jag vet. Ibland när jag ser Edvard tänker jag där är Edvard, han är min vän och en gång hade han en parasit i foten och då måste jag hyperventilera en stund.
Inatt har det kliat helt infernaliskt i min hålfot. Funderar nu med allt större desperation på var man kan stöta ihop med en parasit någonstans. Är Lidingö tillräckligt långt bort? Det är ju lite konstig stämning där ibland.
Åh gud. Jag kan inte leva just nu, så mycket tänker jag på min parasit i hålfoten.
4 kommentarer:
Gaaah! Bara tanken på de där små asen är ju äcklig nog, att dessutom haft en i sin närhet måste vara fruktansvärd... (pratar om parasiter nu, inte Lidingö)
lilla S: Hahaha, förlåt men efter att ha vuxit upp lätt malplacerad i en motsvarighet till Lidingö känns den potentiella missuppfattningen otroligt rolig!
Och ja, det är helt obeskrivligt vidrigt. Då och då med ett par års mellanrum kommer jag att tänka på den där parasiten och då är det som att den sätter sig på hjärnan. Kan. Inte. Sluta. Tänka.
Hilfe!
Har du läst Värddjuret av Marie Hermanson?
Tusensjäl: Herre gud JA! Minns den dock som drömsk och ganska vacker. Men fy förtifan. Jag kan inte tänka på det.
Skicka en kommentar