Jag känner det.

I en dokumentär om Depeche Modes album "Songs of Faith and Devotion" från -93 säger producenten Flood (så sjukt mäktigt namn f ö) att spela in skivan "was like... pulling teeth". Det kom jag att tänka på när jag i vanlig ordning satt i soffan och kände att jag vill blogga men det gååår inteee... Det är fan som att dra ut tänder, det sitter så jäkla långt in och jag fattar inte varför.

Ijallafall, skithuvve, jag göre ändå.

Jag går omkring med en känsla av att jag måste göra rent hus med mig själv i detta nu, januari 2015. Jag vill slå upp en massa fönster, slänga ut kläder jag inte bryr mig om längre på gatan, sluta vara föräldraledig men inte börja jobba, klippa håret i en stökig frisyr, BÖRJA PÅ TAPETSERARSKOLAN DAMN IT! Det mesta av det där tänkte jag göra, i allafall tids nog, ansökan ska inte vara inne förrän i april och det är en halv evighet dit fast jag vill att det ska vara nu nu nu, och det har blivit någon slags snöstorm med minusgrader plus att det bor barn här så det där med fönstrena får vänta också. Och A skulle bli ledsen om jag klippte av mig håret. Så jag byter ut min garderob istället, reinventar mig själv lite. Köper bomberjacka, börjar bära klocka, försöker hasa runt i klänning istället för mjukisbyxor med hängröv för att känna mig lite... inspirerad kanske, vad vet jag. Jag vill bara uppdatera den här versionen av Sofia lite. Hon som fyllde 35 för några veckor sen.
35.
Jäklar vad mycket det ser ut.
MEN sen jag kom på vad jag ska bli så har jag nästan ingen åldersnoja längre. Den har varit nästan helt och hållet knuten till prestationer, eller snarare frånvaron av dem. Någon slags förväntan (någon hade men vem?) om att jag vid det här laget (helst redan för tio år sen) skulle ha något att visa upp. En karriär, en bok, ett litet företag, en pokal av något slag kanske? Alla de där grejer jag faktiskt HAR räcker ju tydligen inte för denna någon. Men hen kan ta sig i brasan nu. Bah!

2015 kommer bli ett bra år.