Ja, nu har jag det. Häromdagen delade en barndomskompis ett blogginlägg skrivet av en mamma om varför de hade sina barn på förskola. Det var ett rätt märkligt inlägg som till en början blandade ihop två olika sakfrågor för att sen aldrig följa upp kopplingen dem emellan. (nej, jag länkar inte för då måste jag leta upp inlägget och då kommer jag vara sur hela kvällen). Till en början anklagades föräldrar som gör andra saker än att jobba när barnen är på förskolan för att inte respektera förskolepersonalen och deras arbete. Sedan gick resonemanget över till att utförligt beskriva hur den här familjen aldrig gjorde någonting! utanför jobbet utan barnen, med en tydligt fördömande ton mot föräldrar som gjorde det, i den gamla varför-skaffa-barn-om-man-inte-vill-vara-med-dem-andan.
Sedan följde ett tredje stycke med en fantastiskt fin och respektfull hyllning till förskolepedagoger och det arbete de gör för att hjälpa våra barn att förstå och kunna manövrera i den värld vi lever i. Det var fina ord som all förskolepersonal förtjänar att få höra oftare än vad jag kan tänka mig att de får och jag håller med bloggförfattaren till punkt och pricka!
Men allt innan det. Pekpinnarna, det snurriga men ändå högljudda resonemanget som spretade åt alla håll, det oresonliga värdet som lades i att dra runt sina barn i alla tänkbara (och för barnen säkert ointressanta) ärenden bara för att vara tillsammans, och att tala om det, inte som i så-här-gör-vi-i-vår-familj-punkt, utan med ett tydligt pekfinger mot de som väljer att göra annorlunda. Den helt befängda anklagelsen att föräldrar som gör annorlunda inte respekterar förskolepersonalen. Jag blir galen. Provocerad. Trött och förbannad.
Det här inlägget har gnagt i mitt bakhuvud i flera dagar nu. Det finns lika många sätt och anledningar till förskolevistelse som det finns familjer. Att tro att man (helt ogrundat) kan sätta sig över andra människor och deras beslut på det sättet ger mig eksem. Sen började mitt facebook-rage gnaga. Facebook gör mig mer irriterad och trött än glad och när jag loggade in idag och det här förskoleinlägget delats ytterligare och låg överst i mitt flöde såg jag det som ett tecken att det var dags. Hej då facebook.
Disclaimer. Naturligtvis finns det MYCKET värre ämnen som tas upp på fb att uppröras över. Och mycket gott såklart, men det funkar inte för mig bara.
9 kommentarer:
Känner lika som du, att jag blir mer irriterad och arg än glad av att vistas på Facebook. Jag har inte sagt upp mitt konto pga grupper jag är med i som jag vill fortsätta vara med i, men jag har börjat dölja (alternativt unfrienda) folk så fort de lägger upp något som irriterar mig. Det kan tyckas väldigt uteslutande och konstigt, men jag vill inte veta hälften av allt jag vet om folk jag känner och träffar på daglig, eller åtminstone hyfsat regelbunden, basis. Folk som jag inte kan plocka bort rent fysiskt ur mitt liv, men som jag tack vare Facebook har fått veta är idioter (i vissa hänseenden och i mitt tycke, ska tilläggas).
Ja, summan av denna utläggning är: jag förstår dig helt och fullt.
Camilla: Ja! Det sämsta, och som faktiskt känns jobbigt, är att jag tycker mindre om en del folk jag känner, bara utifrån deras Fb-person och det är ju astråkigt. Jag tycker ju mycket hellre om folk än inte!
Har fortfarande en känsla av att jag missar saker (tex i såna grupper du nämner) men räknar med att det går över snart.
Att lägga ner Facebook va det bästa jag gjort på länge trots olika grupper! Det delas så mkt skit och massa idiotisk reklam. Jag var mer irriterad på människor än jag ville. Det är skönt att vara Facebook - fri, energin läggs på annat. Bra val och du kommer (kanske?) inte ångra dig.
Förstår dig! Jag stängde ner mitt någon gång 2010. Var så trött på alla helt ointressanta uppdateringar. Men eftersom jag bodde utomlands och ingen längre talar om när de byter mobilnummer eller epostadress så blev det lite svårt med kommunikationen. Så jag satte upp ett konto under ett fejknamn och har nu bara de allra, allra närmaste, typ 12 personer jag vill kunna nå om det händer något. Är inne ungefär 2 ggr/år och det räcker för mig. Varför ha något i sitt liv som bara skapar irritation liksom?
//Karen
Mathilda: Eller hur. Känns bara värdelöst att vara lack på alla jämt. Plus: vi får börja ses på riktigt istället ;)
Karen: Hej! Men smart! känner jag. Har funderat på hur jag ska göra med tex den grupp vi har på jobbet, som är otroligt praktisk och som är det som eventuellt kan bli besvärligt att vara utan. Fejknamn, you say... tål verkligen att tänkas på! Tack för tips!
Aha! Har försökt svara på ditt mejl men det gick inte och nu fattar jag ju varför! Mejlar på vanliga mejlen istället.
Josefine: Ahmen jag! Tänkte typ tre gånger att jag skulle maila dig och säga det men glömde!
Har avslutat facebook några gånger, men dras alltid tillbaka.
När jag blev gravid 2011 gick jag in under hormonrage och tog bort en fjärdedel av folkd är. Ytterligare en fjärdedel dolde jag. Förra hösten blockade jag två gamla vänner på grund av en dagisdebatt (deras utgångspunkt: folk som har barn på förskola har det för att de inte klarar av dem alt inte vill ha dem OCH DET SKULLE DE TÄNKT PÅ INNAN DE FICK BARN). Nu är det rätt lugnt i flödet faktiskt. Är nästan lite uttråkad av att inte få bli upprörd längre...
Hur som helst: du har mitt fulla stöd. Och jag gillar din blogg!
Fiat: Hej! Och tack!
Men allvarligt? Jag hade dött av hjärtslag om en slik debatt hade dykt upp i mitt flöde. HERRE. GUD.
Funderar på det där nu, hur man uppnår en harmonisk fb-tillvaro. Ska vara stenhård om jag öppnar mitt konto igen någon dag!
Skicka en kommentar