Knappen.

Vårt stora barn fyllde fem i augusti. Eller, var det 15? Eller 30? Man kan inte så noga veta med honom. På natten när han kommer vill han sova nära, med fotsulorna mot mina lår, ena armen runt min nacke och den andra runt nallen. På morgonen släpar han demonstrativt samma fötter efter sig, stönar Men åååh, du fattar ju ingenting öh!
På dagen ringer förskolan; han har gjort ett svandyk ner för en trappa och landat på munnen/näsan. Vi får en akuttid hos tandläkaren och där går han rakt in och börjar klä av sig jacka och tröja, han ska ha bara t-shirt tydligen och så skakar han liksom loss axlarna lite som om han laddade innan han hoppar upp i stolen. Jag, som inte är jättebra på de här situationerna, backar långsamt ut i korridoren med klump i magen. A, stabil som ett berg å andra sidan, är med honom när han utan så mycket som ett pip låter tandläkaren pilla och trycka och till och med röntga de två lösa framtänderna trots att han får kväljningar flera gånger av den där plastbiten han måste hålla fast med bara tänderna.
Efteråt, på väg till McDonalds för den utlovade milkshaken, frågar han försiktigt om han inte skulle kunna få en leksak? Lilla hjälte. OM du kan få! Så liten och så himla modig och kaxig och mysig och klok och tankspridd och surpuppa och vår fina fina unge.