På min yngsta sons första födelsedag kommer en hälsning från förr.

Har ni också fått post från er själva idag? Jag blir helt mjuk när jag tänker på att någon initierade det här projektet för 20 år sen och sen också genomförde det hela. 1994 satt jag alltså tydligen i Postmuseets vattenfestivaltält och skrev brev till mitt framtida själv. Jag är där med min bästa vän Helena och Jonas, min första kille. Jag var ung och han var ännu yngre, vilket var en svårmanövrerad källa till nervositet hos hans föräldrar och jag var utan tvekan mer ihop än han. Det skriver jag inte i brevet, men minns tydligt, den där frustrationen. Iallafall. I skrivandets stund, i ett tält för 20 år sen, har vi tydligen sett fyrverkerierna kvällen innan och är på väg till Skeppsholmskyrkan där vi ska sälja biljetter och program till den årliga uppsättningen av Jesus Christ Superstar. Jag avslutar brevet eftersom han tjatar på mig att bli klar, lägger det i ett kuvert, slickar igen, kryssar i rutan som lovar att ingen ska läsa mitt brev och lämnar det där i Postmuseets förvar. Ingenting av det här minns jag. Eller jo, Helena, Jonas, musikalen men ingenting av brevet eller tältet. I 20 år har det sen legat i en låda någonstans, mer än halva mitt liv och idag kom det tillbaka.
Att det finns någon som genomfört det här gör att jag vill gråta en skvätt. Så himla fin värld ändå.