Sons of Anarchy. Under hösten dock med ett något mer normalengegerat förhållningssätt än när jag förra vintern knarkade serien så intensivt att jag hade klump i bröstet å Tellers vägnar även när jag inte tittade och drömde om mc-dudes flera gånger i veckan.
Öste igenom Breaking Bad i slutet av graviditeten. Det var tillräckligt bra för att se S01-05 men inte fantastiskt. Jag har försökt sätta fingret på det och A och jag kom fram till att för att en serie ska funka måste man ju antingen gilla huvudkaraktären eller hata hen. Man måste liksom vara bunden till hen genom något typ av känslospann. Walt hamnar på något vis mitt emellan. Ibland sympatiserar jag med honom, ibland är jag förbannad på honom och det är ju all fine and well. Men oftast tycker jag bara att han verkar osoft. Och det räcker inte riktigt hela vägen. Det blir bra, men inte svinbra.
Orange is the new black. Helt okej. Serien pratar om det råa fängelselivet men vi får inte se så mycket av det. Och man lägger så stor vikt vid det att det liksom saknas. Den gamla, men ack så sanna, klyschan "Show them, don´t tell them", som används inom den mesta typen av fiktion summerar det hela rätt bra. Tycker jag. Skitigare till säsong 2, tack.
Girls. Gillade S01, älskade S02.
Newsroom. Andra säsongen saknade den förstas barnsjukdomar; var mycket rakare, mindre neurotisk och mycket bättre.
Homeland, S01. Bra.
The Killing, S03. Svinbra!
Och just nu: Mad Men S02. Också bra men inte svinbra. Lunkar på i sakta mak, som en ganska trevlig fika.
Peppen inför nästa år dock:
!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar