Typ max några dagar.

I våras satt vi (dvs jag och lite löst folk) och förbluffades över hur många som skulle ha barn i september. Alla skulle ha barn då. Typ alla jag kände. Alltså, vi skulle få det så sjukt trevligt på bb allihop, där vi satt och åt skorpor med apelsinmarmelad med bittra kantbitar i och tindrade med ögonen över alla harmoniska sensommarbebisar och pratade amningsteknik och avslag som om det inte fanns någon morgondag och solen låg över Årstaviken lite snett från sidan och det var så fin utsikt här från sös, det var det verkligen. September, vilken månad. Lite svalare men fortfarande solgul och med ljumma kvällar att riktigt suga sommarmusten ur.

Nu har alla de där bebisarna kommit. Till och med de överburna, de som inte hade särskilt bråttom alls och fick tjatas ut. En efter en har de passerat bäckenbottnar och hörseltest och glidit vidare ut i luftlivet och alldeles snart kommer deras föräldrar vakna en dag och tänka att livet utan barn, utan den här ungen, gud det känns som tusen år sen.

Alla utom Junior. Hen har hittat sin korkek och är inte särskilt intresserad av samkvämet. Ni kan ha era halsinfektioner och göra era hinnsvepningar bäst ni vill, I ain't going nowhere. Hen tänker bli oktoberbebis, komma lunkande i kängor och halsduk genom lövdrivorna. Jag hade ju tänkt att vi skulle stå redo tillsammans när det var dags för höstpromenad men okej då. Även om jag känner mig lite omsprungen av livet och förväntningarna och att det tar sig uttryck i ett imponerande oförutsägbart känsloliv så är vi åtminstone på slutspurten. Igångsättning tidigt nästa vecka om hen inte kommit. Bara dagar kvar nu.

Tills dess kan ni kolla på den här guldklimpen med det finaste namnet, en av de bb-skorpor vi missade.