Hej Junior!

Min yngsta son verkar ha blivit skelögd sen igår. Jovisst. Jag har en sån nu, en "yngsta son". Som fyller tre veckor på tisdag. B-a-n-a-n-a-s.

De där sista veckorna var det som att tiden gick baklänges, så segt var det. Plus att vi inte övade på profylaxen alls lika mycket som innan Knappen och att jag därför snabbt övertygade mig själv om att den här förlossningen därför skulle bli en potentiell mardröm. Gjorde en sån där hinnsvepning som vi pratade om; funkade inte. Så tillslut fick vi göra den smått bisarra manövern att lämna Knappen på dagis som vanligt måndag morgon och bara "hej då älskling, idag ska mamma och pappa föda barn" och bli igångsatt istället.
Och det gick ju "bra". De första 9-10 timmarna var lååångsamma. A pluggade, jag kollade på Vita Huset och så profylaxade vi lite då och då. Sen promenerade vi i korridoren och då plötsligt small det till och två timmar senare var han ute. Det var till att klara sig med lustgas och ren vilja, ingen skön epiduralsömn halvvägs som med Knappen. Däremot upplevde jag den beryktade krystreflexen, vilken fattades mig sist. Och efter fyra sådana forsade han ut. Det är nu "bra" kommer in i bilden. Bebis var visserligen "stasad" och blåsvart över hela huvudet men mådde finemang men när vi fastställt det och barnmorskan slängde en blick på mig istället och sa "Jaa... Vi får ha doktorn att titta på det här" gick luften liksom ur. Jag hade hela vägen från mödravården pratat om min oro för att få en stor bristning och tagit upp det med varenda barnmorska vi träffade under hela förlossningen. Det var min skräck, jag ville INTE dit igen.

Jag minns så tydligt besvikelsen och ångesten över att när Knappen kommit ut, då var det inte över, det var inte slut, jag som bara ville lägga ihop benen och bli lämnad ifred var tvungen att fortsätta med något. Och doktorn sydde och sydde i en halv evighet och jag bara önskade så hårt att det skulle ta slut. Hur jag såg och kände det där lilla jamande knytet på bröstet men hade så svårt att fokusera på honom för jag var tvungen att hålla ihop tills det någon gång var över.

Kanske borde de där fyra krystvärkarna ha varit fler den här gången, kanske hade det inte spelat någon roll, vad vet jag, vad vet någon, den stora bristningen var där likväl men den här gången blev jag efter fem timmars väntan körd till operation och fick sova mig igenom 45 minuters lappande och lagande.
Det fina i kråksången är att trots att jag fick den där skadan jag varit så rädd för så har återhämtningen gått jättebra och förvånansvärt fort. Det verkar som att jag inte kommer märka av det här när det är helt läkt, vilket jag är så sjukt tacksam för efter alla skräckinjagande Uppdrag Granskning-historier. Jag känner mig fysiskt mycket bättre än efter Knappen trots att den här bristningen var värre.

Och så Junior. (Antar att man aldrig kommer över behovet av att prata förlossning innan man pratar bebis. För mig är det, både då och nu, som någon slags obligatoriskt förord för att helt kunna fokusera senare). Junior. Som är i särklass världens finaste bebis. En kopia av Knappen när han var liten. Och jag vågar knappt säga det, tar i allt trä jag kan, men vi sover till och med lite på nätterna. Ibland flera timmar på raken. Knappen är finaste storebrorsan, full av pussar och klappar och gos.

En av de starkaste känslorna just nu är någon slags lättnad. Över att det är klart nu på något vis, graviditeten är över, nu har vi våra två ungar, nu finns dem och ligger inte i ide i någon slags oviss avlägsen framtid, nu ska liksom resten av livet börja. Jag ska vara mammaledig, få tillbaka min kropp och min garderob (åååh vad jag längtar efter dem!), A ska ta examen, vi ska bygga gästhus, plantera träd, jag ska fundera ut ett och annat och sen får vi se. Men just nu njuter jag allra mest av att en av många efterlängtade pusselbitar äntligen fallit på plats. Hej Junior!