Läser Mirijams tankar om hur skumt det är att det ska komma bäbis, som ska stanna, för evigt och vara ens egen och allt det där egentligen helt bisarra och fantastiska i att få barn.
Nu har vi ju Knappen. Han kom, såg, segrade och varenda dag tittar jag på honom och blir helt mjukis för att världens finaste människa råkade hamna i just vår familj. Och om ett tag kommer det en till. Och jag har ju läst tusen gånger om hur folk funderat innan på huruvida det är möjligt att älska ett till barn lika mycket, om det liksom finns så mycket kärlek i en. Och jag förstår den tanken men det där löser sig ju, det händer ju bara av sig självt.
Det som är konstigt och outgrundligt är VEM det är som kommer? Vi har ju Knappen, han är vårt barn, vår grabb som gillar "plattmackor", tights, fotboll, jordgubbsrisifrutti, Keno, fordon och att gosa på morgonen. Det är stört omöjligt att föreställa sig vem som ska komma nu. Den instinktiva tanken är ju att när vi får barn, då är det Knappen som kommer. Men min oändliga uppsjö av livsvisdom och erfarenhet säger att det inte funkar så. Man får bara ett specifikt barn en enda gång. Vilket ju föranleder frågan: VEM KAN DET MÖJLIGTVIS VARA SOM SKA KOMMA NU?!
Det största mysteriet. Mkt konstigt.
5 kommentarer:
Och sen kommer det lilla livet ut och så småningom blir mysteriet istället att hen inte alltid har funnits!
Håller med ovanstående kommentar! :-) Man fattar inte, man kan inte "känna" att vederbörande nya människa inte alltid funnits där.
Helt obegripligt är det! :-)
Våra barn är väldigt lika, rent fysiskt, men otroligt olika personlighetsmässigt - DET ÄR SÅ KOOLT. Alltså, jag skulle kunna bli bebis-junkie av just denna anledning. Att det är så ofattbart koolt att de här personerna bara finns, att de är så jäkla unika och häftiga, att just vi fick förmånen att ha dem hos oss. :-)
Visst är det märkligt hur graviditet nummer två har ett sådant annat fokus än nummer ett? :-) Jag fokuserade 98% på själva graviditeten med första barnet, med andra (och tredje) var det omvänt snarare var graviditeten något som bara var tvunget att passeras för att man skulle få träffa den där nya människan! :-)
Lycka till, snart får ni träffa nya människan! :-)
Fröken K: Precis! Känner ju så med Knappen, kan inte ens föreställa mig hur vi skulle leva eller göra utan honom. Sjukt att det kommer bli så en gång till!
en annan: Precis så är det! Den här gången är själva graviditeten bara ett nödvändigt ont, inte alls lika intressant. Tur att det bara är knappt hälften kvar!
Det där verkar otroligt häftigt.
Johanna: Lite som att tänka på rymden!
Skicka en kommentar