Leva och låta vara.

För några år sen gick jag en introduktionskurs i grafisk formgivning. Det var jätteroligt och spännande och utmanande och alla sådana där ord man säger. Jag hade i flera år närt en dröm om att en dag få göra bokomslag och tänkte att någonstans måste man väl börja. Jag tyckte om den där kursen och våra två spralliga och ganska knäppa lärare. Det hade tagit ett tag för mig att "börja någonstans", det brukar göra det; ta ett tag för mig men nu var jag där och folk var kreativa, modiga och jag hade kommit fram till att det här kanske kunde vara en väg till att få göra just bokomslag någon gång i någon avlägsen framtid.
En kväll hamnade jag i ett samtal med vår ena lärare som under lektionen hade visat en stor konstbok han formgett och vi hade frossat i papper, bindning och typografi. Jag sa lite försiktigt att det var en dröm jag hade, att få göra sånt. Då tittade han på mig med någon bekymrad min och började berätta om hur fruktansvärt hård den branschen är, hur ovanligt det är att man får göra sådant här och att få den typen av kontakt med något förlag över huvud taget var näst intill omöjlig. Och jag, med min dröm som så här något generat uttalad hade blivit ömtåligare och mer skör än någonsin, lämnade den där lektionen med huvudet mellan axlarna och de där orden "näst intill omöjligt" ringande i öronen.

Jag tänker att man kan inte vara så ömtålig om sin dröm, man SKA inte vara det, vad har man då för chans? Och så kan jag ju tänka, precis som jag tänker att jag ska vara världens bästa mamma varenda dag av livet och att jag ska vattna blommorna varje söndag och att jag ska bli mer ordningsam och lyhörd och bra på att ta kritik och alla tusen andra saker som är så lätta i teorin. För man ska ju KÄMPA, man ska ju INTE GE UPP och man ska ju vara TUFF och helst tro att ALLTING ÄR MÖJLIGT. Och allting är kanske möjligt. Och vi här, jag, har så oförskämt goda möjligheter för att göra i princip vad som helst möjligt. Och vet ni vad. Ibland tycker jag att det är en tung jävla sten på axlarna, det där. Alla möjligheterna.

Jag är inte säker på vart jag vill komma med det här mer än att jag tänker på det medan jag sitter och KÄMPAR med de här arbetsuppgifterna. Jag tänker att jag snart är 33 och att det där som min före detta svärmor sa en gång att hon "var säker på att jag kommer komma dit jag vill, det kommer kanske ta lite extra tid bara" kanske stämmer och att det ju i slutändan ligger hos mig och att de här arbetsproverna är ett litet myrsteg på vägen och att jag nu tar det, trots att jag gick ifrån den där lektionen med kanske alldeles för enkelt grusade drömmar och jag vill inte ens göra bokomslag länge, nu vill jag göra andra saker och trots att det "tar tid för mig". Det kom en annan dröm och den här gången har jag ändå vågat prata om den i ett försök att inte låta den bli en byrålådsdröm, så som jag är så bra på att förvandla dem till i vanliga fall.
Men mest av allt tänker jag, med viss ilska, att man ska vara varsam med andra människors drömmar. Det viktigaste kanske inte alltid behöver vara att de uppfylls, utan att de får leva.