16-åriga Jacob har alltid älskat sin överlevare till farfar högt. Hans livshistorier om krig, äventyr och spänning har tagit stor plats och varit en ömsint mötespunkt för de två generationerna. Berättelserna från det barnhem där farfar växte upp ligger dock varmast om hjärtat. På en enskild ö utanför Wales låg Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, barn med krafter utöver det vanliga, barn som kunde sväva, vara osynliga, läsa tankar. Ju äldre Jacob blir desto mer börjar han dock tvivla på sanningshalten i dessa fantastiska historier men när farfar plötsligt dör och lämnar ett märkligt meddelande efter sig börjar Jacobs resa, som ska ta honom både bakåt, framåt och inåt.
Ransom Riggs är fascinerad av gamla, märkliga fotografier och har byggt både den här och den nyutkomna boken "Talking pictures" kring just den typen av nötta, förkastade bilder som man bara hittar i skrothandlares mest dammiga hörn. Det är skrattretande, konstiga, oförklarliga och ofta obehagliga bilder och i "Miss Peregrine's..." så fungerar de nästan som ett perfekt soundtrack till historien. De bygger, illustrerar, förankrar och fyller i och kvar blir en otroligt levande och spännande och ibland ganska läskig saga.
Under ett par sidor där jag trodde att jag hade klurat ut boken men insåg att jag hade fel så blev jag ett ögonblick besviken. Men förstod snart att det var en ganska fantasilös och alltför jordnära, ospektakulär besvikelse. Jag kom på mig själv med att vara en trist typ som inte trodde på fantastik i världen. Det ska jag lägga av med nu. För man vet faktiskt inte.
Citatet "Who knows what (evil) lurks in the heart of men" snurrar i min skalle. (Kråkan, vart kommer det ifrån?!) Nu kanske det inte är så mycket evil som lurks i människohjärtat just här, men iallafall, jag återkommer till det; man vet faktiskt inte. Och nu kommer ett citat till (men alltså, ursäkta om jag spårar lite nu, kan inte hjälpas) och börjar snurra, som skrevs lite på sniskan i mitt kollegieblock av min kompis Johan under någon astråkig lektion på gymnasiet: "Science is cold damn murder of magic". Någon hårt kan tyckas nu men det är min kontenta. Att tro på lite magi i världen.
Jo, och på temat måste jag än en gång rekommendera Black and wtf. Briljant.
7 kommentarer:
Fina citat! Jag läser inte mycket skräck, men jag kan irritera mig på när författare (vet att t.ex. Theorin gjort det) i slutet av en roman övertydligt ska ge den naturliga förklaringen till vad som hänt. Det har ändå antytts, så att läsaren liksom kan välja att tror på antingen den ena eller den andra förklaringen, trist med de där "så här var det" då.
(Det här lät ju inte alls förvirrat)
Bokbabbel: Tror jag fattar och att det var just där jag gick fel först. Jag VILLE ha den där förklaringen och trodde att jag fick den. Det visade sig vara fel och då hänföll jag först till någon typ av nykter men-vadå-var-det-bara-hittepå-besvikelse som jag sen fick slänga i soporna.
Förklaringsbefriad bok garanteras här!
Ah... ser fram emot jellico road recensionen! Har hört så mycket olika om den men jag litar på ditt omdöme. Så jag väntar med eventuellt inköp tills din dom fallit :)
Eventuellt i arkham asylum, eller kavalier and clay. Eller watchmen?
Fast fan det kanske är Spider? Det är ju ett återanvänt citat från tidig superhjältecomic, shadow, men det är inte där vi har läst det.
Josefine: Åh, det var hedrande! Lovar att återkomma!
Kråkan: Älskar att jag kan fråga dig sånt här och du ALLTID vet vad jag pratar om, oavsett. Puss.
Kommentar på asgammalt inlägg pga att jag sitter och läser mig igenom din blogg: citat från The Shadow, mkt tidig serie. Citatet lyder i sin helhet "Who knows what evil lurks in the hearts of men? The Shadow knows."
Skicka en kommentar