När man tänker på det så här är det nästan absurt, finns den människan ens?
Men pressen, eller paniken över att det ska bli just så där rätt är högst verklig. Min frisör har den. Jag har den. 33 år och frågar mig fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor och ju äldre jag blir desto mer laddad blir frågan. Ska jag plugga nu är det andra bullar än när jag var 20 och det fanns en eon av tid att testa saker. Jag gjorde det då och nej, jag blev varken fotograf, filmskapare eller skådespelare. Det var fint, jag var ung och grön och hade dispens.
Men nu tickar klockan med betydligt högre volym, det börjar bli dags om det ska bli över huvud taget. Så om jag skulle sätta mig i en skolbänk igen, låta 3 år till gå och vara närmre 40 än 30 när jag är klar, då måste det väl banne mig bli rätt. Vad har jag lärt mig under dessa 33 år om jag inte lärt mig så mycket om mig själv som vad jag vill?
Tja, jag har lärt mig att jag inte vill bli filmare eller skådis. Men sen då? Jag är inte säker. Paniken i det, att inte veta. Och då har vi inte ens berört frågan om att våga.
Det är just i det ögonblicket min frisör säger: "Men du måste komma ihåg att tänka i ett större perspektiv. Vi lever på en planet i rymden, liksom."
Vi lever på en planet i rymden. För en sekund svindlar det till och ingenting jag kan komma på i det här ibland förvirrande och flyktiga livet kan komma ens i närheten av att vara lika absurt som det.
Vi skrattar och när vi slutat skratta fnittrar och kluckar vi en stund till och allting får vara dumt, futtigt och irrelevant ett litet tag. Sen börjar det om igen, för vi är människor också, vi som bor här i rymden.
Men jag ska tänka på det lite mer ibland, när det snurrar lite väl i huvudet av framtidspanik.
Vi lever på en planet i rymden, liksom.
klicka för bildkälla
6 kommentarer:
Oj! Med min frisör pratar jag typ väder.
Den där Jenny: Åh, vår frisör: mkt bra person som vi båda konstaterar att vi gärna skulle hänga med annars också om vi bara vågade fråga. Man vet ju inte, det KAN ju bli konstig stämning när man frågar. Eller inte, det var trots allt hon som utropade att "då kan vi hänga!" när vi under en period bestämt oss för att flytta till Gotland på somrarna. Hmm, måste fundera på det här...
Den där rymdtanken kör jag också när jag nojar över saker, funkar alltid. Dock är den på samma gång extremt skräckinjagande, så varnning för överanvädning utfärdas härmed. Man vill ju gärna att problemen ska kännas meningslösa, som en fjärt i rymden, men jag tycker att det är svårt att skilja på det och att hela livet plötsligt känns likadant. För det vill man ju helst inte.
Johanna: Nä, livsgnistan får ju gärna vara kvar liksom. Väl utfärdad varning. Det var det där med den eviga balansen...
Herregu, detta är mitt Dilemma just nu, det jag gråter over nästan varje dag. Och jag tänker som du, finns den människan ens?
Vartifrån kommer denna press? Är det oss själva eller det individualistiska samhället där vi kan välja mellan på tok för mycket saker?
Jag är snart 35 och har hoppat av ett fullt fungerande relativt tillfredställelse (i små doser) jobb för att plugga komvux och vad det SEN skall bli av mig är denna ständiga fråga som jag sliter mitt hår funderandes på.
Ni har rätt, vi är bara människor i rymden men samtidigt är detta våra enda liv och om vi sitter där på hemmen och liksom ångrar att vi inte vågade testa då blir nog inte ålderns höst en trevlig tid. Att ångra sig.
Har man ekonomisk möjlighet att testa, ta tjänstledigt, Leva lite snålare ett tag, flumma runt ett tag (autocorrect ville ändra ordet flumma till glimma, etn helt klart trevligare synonym) skall man göra det.
Ja du. Det lättaste är att hoppa av tåget, det Svåraste är att våga ta tåget mot den nya outforskade destinationen.
Pee: Jag tänker så här, att rymdtanken snarare kan ta udden av själva ångesten så att vågandet är det som är kvar. Jag har också tänkt på att jag inte om 20 år vill sitta någonstans och ångra att jag slösade bort en massa år på att ha ångest. Antingen bestämma sig för att det är bra som det är eller faktiskt göra något, inte bara ångesta. Det är vad A brukar säga till mig och det är lättare sagt än gjort men någonstans där tröstar rymdkänslan. Blev det inte helt rätt så okej, jag vågade prova. Men att, som jag, knappt våga någonting för att jag inte kan vara 100% säker på att det är rätt, det kan bara vara knas. Orka ha ångest i rymden liksom.
Skicka en kommentar