När något gammalt hälsar på.

När jag var liten och växte upp i den stuga som jag och A rev för ett halvår sen hade vi en massa gubbar och tanter som grannar. Jag minns mycket gubbar och tanter från min barndom. Mitt över vägen bodde Sonja och Nisse. Nisse hade en flakmoppe och bjöd på nyfiskad strömming som jag åt med glädje hos dem men aldrig hemma. Jag minns att jag sitter på pottan i deras lilla stuga och att mamma någon gång skrattat åt att jag tultade över dit bara för att bajsa det första jag gjorde.
Brevid oss bodde Gustav och Diddi i en om möjligt ännu mindre stuga. De hade ett barnbarn som såg ut som en sommardröm med blonda lockar och fräknar och som förvarade ett slitet litet flipperspel från 70-talet i en garderob som jag fick prova men aldrig fick någon styr på. I ett av mammas fotoalbum sitter jag som rund 2-åring i skotskrutig klänning på deras stentrappa och äter tårta med imponerande koncentration.
Alla gubbar och gummor är borta sen länge och permanentbostäder har skjutit upp där sommartårtor bakades och strömming rensades på vedbackar.

Idag hade det dykt upp en gammal plastbåt på dagisgården när vi kom dit. Säkert har den varit vackert röd en gång i tiden men hade nu börjat luta åt dammigt brunt och ungarna kryllade över den som myror. Och jag har hört av mamma att det är Gustavs gamla båt. Att den slutligen i lördags rensades bort i den årliga vårstädningen av grannskapet och att den drivit iväg till Knappens dagis istället för ett annat typ av liv. Och jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Gustav med sina stora glasögon och Diddi med sitt ordentligt lagda hår. Och Knappen som 30 år senare i lek slänger benet över kanten på samma gamla plastbåt, mitt i sitt eget lilla sammanhang här och nu men ändå med ena foten i något gammalt, som en gång var mitt och som jag trodde för alltid var borta. Kanske inte iallafall.